Nefertiti utspelar sig i det gamla Egypten, när farao Akhenaton och hans drottning Nefertiti försöker omvända Egypten till Atondyrkan och bygger en ny huvudstad, Akhetaton. En polisman från Thebe, mysterielösaren Rahotep, blir plötslig kallad till den nya staden för att lösa ett mysterium - drottningen har försvunnit. Om Rahotep inte lyckas hitta henne inom tio dagar, i tid till den stora festen som ska fira införseln av faraos nya religion, så kommer han och hans familj att bli avrättade.
Och där dyker min första stora invändning mot den här boken upp. Visst, jag förstår att författaren försöker vara tidstypisk, och 1000-talet f.Kr. var inte en tid som utmärkte sig för kärlek och barmhärtighet (vilken tid gjorde det? Såna saker finns knappt i våra dagar), men ta det lite lugnt med dödshoten va? För en modern läsare är det bara over the top. Akhenaton och Nefertiti ska ju vara så fantastiska, visa och perfekta i största allmänhet, men de bryr sig inte det bittersta om "lägre stående" människor - vilket blir alla, eftersom de är inkarnerade gudar och hela världens härskare (enligt egyptierna, alltså). Till slut blev det bara... jobbigt.
Nej, det här var inget att ha. Jag brukar gilla historiska deckare, men den här vara mest bara tråkig och ointressant, trots de frekvent förekommande dödshoten mot Rahotep och hans familj.
I vår herres hagge – Julspecial 2024
9 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar