Den här boken är egentligen alldeles för fruktansvärd för att jag ska kunna skriva om den. På stranden utspelar sig i Australien, strax efter tredje världskriget. Hela norra halvklotet har dött av radioaktivitet, och människorna på södra halvklotet väntar bara på att radioaktiviteten ska nå dem också. Boken handlar om några människors liv under de sista sex månaderna - två officerare i flottan (en amerikan och en australiensare), australiensarens fru, hennes vännina och vänninans kusin. De enda de kan göra är att invänta det oundvikliga och försöka leva så drägligt som möjligt den sista tiden.
Usch, usch, usch. Det var en jättebra bok, det är inte det... men efter katastrofen-scenarios är en av mina stora nojjor, och det här är knappt efter katastrofen ens, det är "katastrofen har hänt men vi väntar fortfarande på att drabbas". Alla som eventuellt kan få tillgång till "den röda knappen" borde läsa den här boken så att de kanske besinnar sig när det väl är dags.
Fem nyare träningslåtar
2 timmar sedan
Inlägg
3 kommentarer:
Det där är en av de böcker som jag läst om, läst om, läst om... Vet inte vad det var som var så fängslande, men troligtvis det där att det verkligen var för sent att göra något; det var bara att acceptera...
ja, det var från en av dina bokfemmor jag fick tipset =).
Vi håller väl alla i den röda knappen, genom att vilja köpa det billigaste, utan krav på kvalite, "sustainablility". De flesta av jordens största floder når inte längre sin mynning i havet, det stora plastpartikel molnet i stilla havet, koldioxidökning - alla är konsekvenser av vårt sätt att leva.
Boken beskriver ju ett krig - men skälen till kriget förblir i boken banaliserade. Boken beskriver en kognitiv attityd hos flera av personerna - få återblickar eller reflektioner. Vad tjänar det till?
Nu pågår däremot en miljöförstörelse med betydligt fler aktörer.
Skicka en kommentar