Neil Gaiman - The Graveyard Book

The Graveyard Book är en ungdomsbok, en övernaturlig version av Kiplings The Jungle Book där huvudpersonen blir uppfostrad av spöken istället för vargar.

Boken handlar om Bod, en pojke vars familj blir mördad av en man vid namn Jack. Pojken själv kommer undan genom att tulta iväg (jo, han är inte mer än något år gammal) till en kyrkogård där han blir omhändertagen av spökena Mister och Mistress Owens. De döper honom till Nobody - "Bod for short" - och ger honom The Freedom of the Graveyard, vilket gör att han kan leva bland spökena, se dem och uppträda som dem.

Nobody Owens växer upp på kyrkogården och uppfostras av paret Owens, sin "guardian" Silas (inte ett spöke, snarare en vampyr. Men det förklaras aldrig rent ut.) och alla de andra spökena. Han får lektioner i att blekna bort, skrämmas och spöka, men lär sig också att läsa och skriva - och eftersom kyrkogården befolkas av spöken ända från romartiden lär han sig också en hel del historia på köpet.

The Graveyard Book är skriven nästan som en novellsamling; varje kapitel är en novell som handlar om Bod under en kort period av hans liv från ett till ungefär femton års ålder. Spökena håller Bod på kyrkogården av rädsla för att mannen Jack fortfarande letar efter honom, men Bod vill se mer än kyrkogården; han vill gå i skolan, träffa levande. En konfrontation med mannen Jack är oundviklig - frågan är bara vem som kommer att vinna.

Det är ju helt självklart att det här är en fantastiskt bra bok (det är ju Neil Gaiman). Ingen annan än Gaiman hade kunnat börja en barnbok med tre bestialiska mord och kommit undan med det, och ingen annan än Gaiman hade kunnat skriva så skruvat och ändå så trovärdigt. När jag läste kunde jag se boken framför mig som en tecknad film - men inte av Disney, utan av Studio Ghibli, skaparna av Tonari no Totoro, Spirited Away, Grave of the Fireflies (den sorgligaste film som någonsin gjorts) m. fl. Hayao Miyazaki eller Isao Takahata hade kunnat göra The Graveyard Book rättvisa.

Detta är egentligen varken skräck eller fantasy, utan en coming-of-age story där Bod utvecklas och växer upp, och slutligen måste klara sig själv. Med en ovanlig barndom i bagaget ger han sig iväg för att uppleva nya äventyr - äventyr som det skulle vara väldigt roligt att läsa om i en uppföljare: Bod, in the World.

Min rekommendation till alla: läs!

Ikväll...

... bojkottar jag allt vad läsning heter, dricker "Book of Love"-te och tittar på gamla avsnitt av Agatha Christie´s Poirot.

Lycka.

Halloweenläsning

... och vad kan passa bättre än The Graveyard Book? Riktigt bra var den, men jag ska vänta med att skriva om den tills S läst klart. Att hon började på den idag var sparken i baken jag behövde för att ta tag i den också. ;)

Jag tackar Fia för det utmärkta initiativet att skicka The Graveyard Book till mig!

Hoppsan

Jag har ju köpstopp, men jag råkade visst bryta det lite grann och beställa några böcker via Bokbörsen. (Jag köpte dessutom en kokbok på Akademibokhandeln idag, Njut av mexikansk mat, men det var ju en kokbok och alltså tillåtet. Dessutom var den på rea. Ja, och så köpte jag teet "Book of Love", som jag tror att någon av bokhororna nämnt men jag kan inte hitta det inlägget. Eller var det någon annan?) Fresterskan Helena på Bokhora råkade i sitt inlägg om Halloween-relaterad litteratur nämna Maria Langs Körsbär i november och min inre pusseldeckarnörd vaknade genast och krävde att få läsa om den. En snabbkoll på bibliotekets hemsida gav vid handen att just Körsbär i november, den hade de inte (och de har hur som helst stängt över Allhelgonahelgen). Istället blev det ett besök på Bokbörsen där någon vänlig själ sålde Maria Lang-böcker billigt; Körsbär i november fick sällskap i varukorgen av Rosor, kyssar och döden samt Kung Liljekonvalje av dungen.

Till mitt försvar anför jag att jag faktiskt redan läst alla tre, så jag bygger inte på min "att läsa"-hög.

What Kind of Reader Are You?

What Kind of Reader Are You? Your Result: Dedicated Reader   You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.
Obsessive-Compulsive Bookworm
Literate Good Citizen
Book Snob
Fad Reader
Non-Reader
What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz

Snart måste jag även införa lånestopp

Var på biblioteket idag (igen, men igår lånade jag faktiskt bara Winspear, och den har jag ju redan läst så...) tillsammans med simsällskap för att döda lite tid mellan simning och lunch. Jag hade egentligen inte tänkt låna nånting förutom Dick Harrisons Slaveri: från 1800 till nutid, den där som jag inte hann läsa klart utan var tvungen att lämna tillbaks halvläst för några veckor sedan.

Men naturligtvis rök det beslutet redan innan jag kommit upp på den skönlitterära avdelningen, eftersom Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (är det inte en underbar titel?) stod nere vid lånedisken på 14-dagarshyllan. Den såg jag på Akademibokhandeln häromdagen och blev sugen på, så den fick ju följa med hem. Förutom det plockade jag också åt mig C. J. Sansoms Dark Fire (som jag hade tänkt köpa egentligen, men nu har jag ju köpstopp) och Jasper Ffordes The Big Over Easy och The Fourth Bear, hans två böcker om Jack Spratt på The Nursery Crime Division.

Mina två simkompanjoner lånade hela Ender´s Game-serien (var det väl?) samt några Agatha Christie och en utgåva av Maria Langs första tre böcker i samma bok. Var det nåt mer? Jag har lyckats få S hooked på Dorothy Sayers iallafall, moahaha. =) Men nu har hon nog uttömt vårt biblioteks förråd av Sayers och får gå över till omläsningar av Agatha Christie och nyläsning av Lang istället. Jag ska nog kunna rota upp fler böcker i samma genre också, om hon vill ha...

Jacqueline Winspear - Med lätta bevis

Jag var verkligen inte det minsta sugen på att läsa nån av böckerna jag hade hemma, så jag gick till biblioteket för att leta efter nåt som tilltalade mig och plockade med mig Jacqueline Winspears andra bok om Maisie Dobbs hem.

I Med lätta bevis har Maisie flyttat firman till nya fina lokaler, och själv har hon flyttat in hos sin gamla välgörarinna lady Rowan. Detektivbyrån går bra trots - eller kanske på grund av - den pågående depressionen och Maisie blir en dag kontaktad av den framgångsrike affäresmannen Joseph Waite, som vill att hon ska hitta hans förrymda dotter. Dottern, Charlotte, är trettiotvå år gammal men bor hos sin synnerligen bestämda far som försöker kontrollera sin dotters liv. Det är inte första gången hon rymt, men den här gången verkar anledningen till flykten vara något allvarligare och Maisie inser snabbt att det finns kopplingar till morden på flera kvinnor i samma ålder som Charlotte - kvinnor som Charlotte en gång i tiden umgicks med.

Precis som i Maisie Dobbs har första världskriget en stor plats i handlingen, vilket i och för sig är förståeligt med tanke på att det inte är så väldigt länge sedan det slutade, och Maisie själv har ju en hel del svåra minnen från det.

Nånting som var mer framträdande i den här boken, jämfört med den första, var Maisies nästan new age-aktiga förhållningssätt till detektivarbetet. Hon känner vibrationer och gör andningsövningar så det står härliga till, vilket stör mig ganska mycket - till och med mer än det fortfarande rätt taffliga språket. Maisie verkar liksom lite för mycket "lösa problemen med glädje och kärlek" alternativt "se auror och balansera energier" för min smak; i en senare tidsperiod (säg, 1960-talet) hade hon förmodligen varit nån sorts holistisk helare som sprungit runt i långa kaftaner och bränt rökelse. Ick.

Men förutom det så gillar jag Maisie Dobbs. Hon är sympatisk och storyn är i sin helhet bra, så Med lätta bevis var ett helt ok tidsfördriv. Och* jag har redan reserverat den tredje boken, Lögnen, på biblioteket...

*Jo, jag börjar helt ogenerat meningar med både och och men.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Candlelight Murders

Stackars Oscar är fortfarande krullig i kanterna efter sitt oväntade möte med en vattenpöl, trots att han fick ligga i press under en trave tunga böcker över natten! Detta mindre skönhetsfel kommer han nog att få dras med restan av livet, misstänker jag...

Nå, hur som helst!

Gyles Brandreth är en brittisk författare som precis som så många andra slagit sig på genren "verkliga historiska personer i fiktiva litterära verk (oftast deckare)" - en smal genre, det medger jag. ;) Oscar Wilde and the Candlelight Murders (även känd som Oscar Wilde and a Death of No Importance) är den första av hittills två (och en annonserad men ej utgiven) historiska deckare där huvudpersonen, och detektiven i god Sherlock Holmesk anda, är Oscar Wilde. Jag förutsätter att ingen närmare presentation av Wilde behövs?

Förutom Wilde och hans doktor Watsonske vapendragare Robert Sherard - också en verklig person; författare, poet och barnbarnsbarn till William Wordsworth - dyker även Arthur Conan Doyle, uppenbarligen en populär person i genren, upp redan i första kapitlet. I ...and the Candlelight Murders har Doyle nyss publicerat sin första Sherlock Holmes-berättelse, A Study in Scarlet.

Bokens candlelit murder sker redan innan första sidan och upptäcks under mystiska omständigheter av Oscar Wilde själv, som efter att ha dinerat med sin agent diskuterar igenom saken med sin gamle vän Robert Sherard samt sin nye vän Arthur Conan Doyle, och slutligen bestämmer sig för att gå till polisen och rapportera mordet. Till saken hör också att den döde, en ung man vid namn Billy Wood, är en vän till Wilde (som ännu inte har dömts för "sedeslöshet" och "korruption av ungdomen" - dvs. homosexualitet - även om Sherard, som precis som doktor Watson nedtecknat fallet och presenterar det för allmänheten efter Wildes död, nämner det flera gånger).

Doyle hänvisar Wilde och Sherard till sin vän Aidan Fraser, kommissarie vid Scotland Yard, som till att börja med vägrar ta sig an fallet - kroppen har nämligen försvunnit! Och utan offer, inget mord; så resonerar Scotland Yard. Så resonerar dock INTE Oscar Wilde. Han är intelligent, rik och brinner av begär efter rättvisa för den stackars Billy Wood, och med Sherards benägna bistånd börjar (fin allitteration där!) Wilde sin egen undersökning.

Jag gillade verkligen den här boken; Brandreth har lyckats väldigt bra inom genren och skapat en Oscar Wilde som känns trovärdig och levande. Han är förstås lite väl lik Sherlock Holmes (båda har en nästan övernaturlig iakttagelseförmåga och förmåga att dra slutsatser, men Wilde missbrukar inte kokain), vilket bokens Doyle blir mycket imponerad av. Han bestämmer sig genast för att ge Holmes en äldre bror(!) baserad på Wilde - men en bror som saknar Holmes rastlösa energi, vars varumärke är en kombination av skarpsinne och indolens.

Sherard gör en utmärkt Watson till Wildes Holmes och skriver troget ner allt i sin dagbok, och på klassiskt Sherlock Holmes-maner är Sherard ända till det absoluta slutet ovetande om mördarens identitet. Det Stora Avslöjandet går också i den klassiska stilen: detektiven samlar alla berörda i biblioteket (nå ja, salongen) och Avslöjar sedan MÖRDAREN på ett dramatiskt sätt, varpå häpna flämtningar (gasp!) blir följden.

Jag antar att det bara blir ett begränsat antal Oscar Wilde-romaner eftersom den första utspelar sig ganska nära inpå Wildes fängelsetid (ungefär fem år innan). Tre, eller kanske fem, blir nog lagom, om inte Brandreth har tänkt ut något omåttligt listigt för att kunna fortsätta serien ända till Wildes död. Men ett begränsat antal böcker kan ju ge fördelen av att serien fortsätter vara bra hela vägen istället för att, som många andra serier med samma huvudperson, så småningom gå och bli dålig...

Hur som helst, gillar man genren "verkliga historiska personer i fiktiva litterära verk (oftast deckare)" så ska man definitivt ge Oscar Wilde and the Candlelight Murders en chans! Den är väl värd det.

(Och nu jag vill verkligen se filmen Wilde med Stephen Fry som Oscar Wilde!)

Damn!

Jag råkade ofrivilligt slita lite extra på Oscar Wilde and the Candlelight Murders (mycket bra hittills, apropå ingenting) genom att lägga den, med framsidan ner, i en pöl med utspillt vatten på vardagsrumsbordet. Jag hade inte ens tänkt på det om jag inte råkat spilla ut mer vatten i köket*, annars hade Oscar minsann legat och sugit åt sig vatten ända tills imorgon. Huga! Nu blir det torkning och pressning under en trave tunga böcker i natt...

*Ja, jag är väldigt klumpig. Och lider av guldfiskminne dessutom - ingen bra kombination.

Terry Pratchett - Den sista kontinenten

Sverige ligger långt, långt efter i översättningen av Terry Pratchetts böcker - Den sista kontinenten är hyfsat gammal (1998), men har nyss kommit ut på svenska.

Den sista kontinenten handlar om Rensvind och trollkarlarna från Osynliga universitetet med Ärkekansler Mustrum Ridcully i spetsen. Nu hör ju vare sig Rensvind eller trollkarlarna till mina favoriter av Skivvärldens gestalter, och Pratchett blir mer och mer... filosofisk? för varje bok som kommer, så jag måste tyvärr säga att just den här boken inte direkt var den bästa av hans böcker. Den förra, Jingo, handlade om Stadsvakten, och nästa, Carpe Jugulum, om häxorna - båda vågar jag påstå är bättre än Den sista kontinenten (nu har jag förstås bara lyssnat på delar av Carpe Jugulum som ljudbok, så helt säkert är det ju inte, men häxor brukar generellt sett vara roligare än trollkarlar).

Nå, Rensvind har hursomhelst hamnat på den okända kontinenten EcksEcksEcksEcks, där han livnär sig på att gräva fram larver och dricka vatten ur nästan uttorkade pölar, som bara kallas vattenpölar därför att vällingpölar inte låter lika bra... När han träffar på en talande känguru som envisas med att han ska rädda världen, tycker han att det nog är dags att springa åt andra hållet.

Samtidigt, i Ankh-Morpork, har Bibliotekarien drabbats av en märklig sorts influensa som får honom att ändra skepnad vid varje nysning. Trollkarlarna tror att de kan bota honom med magi, men bara om de får reda på hans namn - och den ende som kanske vet namnet är Rensvind. De måste alltså leta reda på honom, men lyckas istället (eftersom trollkarlar är som de är) fastna på en öde ö med synnerligen märkliga egenskaper. De träffar också på guden av evolution.

Jo, och så gör Döden ett snabbt inhopp dessutom...

Den sista kontinenten driver med Australien, Mad Max, Priscilla - Queen of the Desert, korkhattar och evolutionen. Till och med för att vara Pratchett är den hyfsat utspejsad, även om jag kan tänka mig att det har nånting att göra med gammal god aboriginsk drömtidstradition... men det ska bli skönt att slippa de evigt käbblande trollkarlarna i nästa bok.

Nostalgiläsning

Just nu är jag inte det minsta sugen på att läsa nytt, istället läser jag om Sagan om Mallorea för tusende gången och struntar i ropen från oläst-högen. Både Kyssa sammet och The Alexander Cipher får alltså ligga på is ett tag...

Idag fick jag dessutom min sista beställda bok från Amazon (dvs., nu väntar jag inte längre på nån beställning - vad jag vet): Oscar Wilde and the Candlelight Murders av Gyles Brandreth som Mattias tipsade om. Det kan rentav bli så att den knuffar ut någon av mina pågående böcker, som jag känner mig högst osugen på att läsa, från listan. Men inte idag. Idag läser jag om Garion.

Nu MÅSTE jag skärpa mig

Ni vet de där hårda restriktionerna på bokinköp *host* som jag skulle införa när köpstoppet var slut? Tja, de blev inte så hårda. 13 - tror jag - böcker är hittills inköpta under oktober, plus några som jag fått via pocket&prassel, care package från Fia, utskick från Ordfront (fast de räknas inte, för de har jag ju faktiskt inte köpt).

Det här går inte; jag kommer aldrig att komma ikapp med min "att läsa"-hög på det här sättet... Plus att ekonomin ju tar en del stryk också. Nej, nu blir det köpstopp igen - från och med idag och iallafall fram till 1 december. Kanske rentav till jul? Undantag är böcker som är presenter samt eventuella kok- eller handarbetsböcker, som jag inte riktigt räknar som "böcker" - de tar ju ingen tid att läsa och man behöver inte känna stress över att de ligger olästa... men, inom rimliga gränser där också pga ekonomiska skäl. Nu köper jag förstår inte kokböcker etc. särskilt ofta, så det borde inte bli några problem...

Jeffery Deaver - Tid att dö

Tid att dö är en i raden av Deavers Lincoln Rhyme-deckare, och den introducerar även Kathryn Dance, en FBI-agent från Californien (herregud, jag kan verkligen inte skriva det ordet utan att nästan skriva Californication) som är expert på kinesik (på ett ungefär, läran om att tolka kroppsspråk och fysiskt beteende). Kathryn Dance förekommer sedan på egen hand i Blunddockan.

En seriemördare härjar på Manhattan. Han kallar sig själv Urmakaren, och hans signatur är att lämna en gammalmodig klocka bredvid liket, tillsammans med en dikt. När Rhyme och Sachs blir inkopplade på fallet har han dödat två människor på värsta tänkbara sätt, och det har han uppenbarligen tänkt fortsätta med. Agent Dance befinner sig i New York efter att ha hållit ett föredrag i ämnet kinesik, och i egenskap av förhörsexpert blir även hon inblandad i fallet med Urmakaren.

Samtidigt har Sachs fått sin första egna utredning som kriminalare - ett dödsfall som först ser ut som självmord, men som Sachs ganska snart misstänker är mord. Problemet är bara att spåret leder till en korruptionshärva inom polisen...

Tid att dö var en helt ok deckare, spännande precis som alla Deavers böcker är även om jag fortfarande föredrar I samlarens spår, min första bekantskap med Deaver och även den första boken med Lincoln Rhyme. (De flesta har nog också sett filmen med Denzel Washington och Angelina Jolie.) Det är också roligt att Deaver introducerar en ny person som sedan får en helt egen bok (och kanske flera, så småningom). Kathryn Dance är en sympatisk person och kinesik är en fascinerande vetenskap, och väldigt intressant när den används i förhörssammanhang.

Nu är jag faktiskt väldigt sugen på att läsa Blunddockan.

Böcker A-Ö: G

I Böcker A-Ö har turen nu kommit till G.

• Författare: David Gibbins, som har lyckats med konststycket att skriva en ganska usel och en rätt bra bok om samma huvudperson, marinarkeologen Jack Howard. Den usla boken var hans första, Atlantis hemlighet (som märkligt nog blev en storsäljare), och den bra boken hans andra, Heligt guld. Om hans tredje bok - The Lost Tomb eller The Last Gospel, beroende på vilken utgåva man väljer - är bra eller dålig återstår att se.
  
• Bok: Grunts av Mary Gentle. Jag fuskar och tar en bok som jag inte har läst, men den står i bokhyllan och verkar vara mycket rolig - den handlar nämligen om "den andra sidan", orcerna... som vet att trots att den goda sidan är totalt numerärt underlägsen så kommer den ändå att vinna, för de goda har ju ett par hjältar med sig och slakten kommer att bli fruktansvärd. Orcs will die by the thousands... Ska bli kul att läsa.
  
• Litteratär gestalt: Guido Brunetti, en mycket o-stereotypisk polis som varken har alkoholproblem eller dålig relation till sina barn, och inte är han skild heller. Sympatiskt drag av Donna Leon!
  

Inbjuden till releaseparty!

Idag fick jag min första inbjudan till ett releaseparty för en bok! Hur kul som helst ju. Tyvärr kan jag inte gå på det, eftersom det är i Göteborg (lite för långt bort...), men boken i fråga heter iallafall Anasarka och är en medicinsk thriller av Marcel Aponno. Nu är väl inte svenska thrillers/deckare min favoritgenre, men den kan ju säkert vara bra ändå... 4 november är releasen.

Mjaha ja

Adlibris är inte särskilt bra på att uppmärksamma att man vill göra ändringar i sin beställning (i det här fallet, avbeställa helt och hållet). I ett svagt ögonblick klickade jag nämligen hem ett gäng pocketböcker, men jag ändrade mig redan nästa dag (om det inte rentav var samma dag) och avbeställde, eftersom jag redan har alldeles för många olästa böcker hemma.

Men idag fick jag en leveransavisering! De har alltså helt ignorerat min avbeställning. Ja ja, så dyrt var det inte (under 200:-), så jag behåller väl böckerna ändå, men det är irriterande. De här böckerna blev det:

• Chimamanda Adichie - En halv gul sol
• Jason Goodwin - Eunuckens gåta
• Umberto Eco - Gårdagens ö
• Carina Burman - Islandet
• Joseph Conrad - Mörkrets hjärta

Från Ordfront

... fick jag igår ett paket med Låt den rätte komma in i pocket med filmomslag (jag avskyr filmomslag, men den var ju gratis och jag hade den inte sen tidigare, så det är roligt ändå) och fribiljetter till filmen som har premiär 24 oktober. Nu hade jag ju visserligen inte tänkt gå och se filmen, men det blir väl så att jag gör det ändå - fribiljetter är ju ändå fribiljetter!

Det här var mitt första "vi gillar din blogg, ge oss reklam"-paket (om man inte räknar med Kabusa förlag, men där fick jag ju välja böcker fritt ur deras katalog och boken jag först valde - Kyoto och fjärilarna, som var den enda som lät intressant - föll mig inte i smaken, så det blev aldrig av att jag valde några fler) och jag hoppas att fler förlag, eller för all del Ordfront igen, vill skicka mig paket. ;)

De har ju uppnått ett mål iallafall - jag kommer att läsa och recensera boken, och gå och se filmen som jag egentligen inte tänkt se!

Jane Austen - Stolthet och fördom

Det är klart att jag läst Stolthet och fördom förut, men det var länge sen - närmare bestämt när jag gick i högstadiet. Då läste jag den i skolan, på engelska, så det här är alltså första gången jag läst den på svenska.

Eftersom jag sett BBC´s miniserie (ja, den med Colin Firth) så många gånger att jag kan nästan hela dialogen utantill - och jag misstänker att jag inte är den enda - så känns det helt onödigt att beskriva handlingen... Det här kommer snarare att bli en boken vs. serien-recension. Miniserien är verkligen boken i sammandrag; många repliker finns med ord för ord i serien vilket kändes lite märkligt eftersom jag nu läste dem på svenska.

Det jag tänkte mest på var att Elizabeth inte riktigt verkar vara samma person i boken som i serien - jag tycker mer om Elizabeth i Jennifer Ehles tolkning; hon är på alla sätt mer mogen och intelligent. Bokens Lizzie är tyvärr lite för, ja, fördomsfull... Och lite för fjollig på samma sätt som hennes mor och yngre systrar: bara det där om att hon tycker att moderns idé om att Jane ska rida till Netherfield, när det ser ut att börja regna, är alldeles utmärkt. Eh, va?

Det bästa med boken vs. serien är allt det där fluffet runtomkring som serien inte visar - den plockar liksom höjdpunkterna, fastän det finns en massa annat roligt runtomkring. Visst är bröllopet ett fint avslut i serien till exempel, men det hade varit roligt att se lite mera, hur det gick för Jane och Lizzie i sina respektive nya hem (jag måste nog läsa Emma Tennants Pemberley, eller nån annan av alla fortsättningar som finns).

I det stora hela är Stolthet och fördom inte min favorit av Austens böcker (även om BBC-serien är min favorit av alla Austen-filmatiseringar jag sett), men den är naturligtvis bra ändå. Men jag har ju "min" (seriens) bild av karaktärerna i huvudet, och boken smular sönder dem litegrann...

Pocket & prassel 2.0, andra paketet

Hemkommen efter besök hos optikern hittade jag oktober månads pocket&prassel-paket i brevlådan! Denna gång skickade min hemliga bokvän ett tema-paket med temat svart & vitt.

Anledningen till temat var naturligtvis ämnet i paketets pocket: Doris Lessings Gräset sjunger. Den har jag faktiskt funderat på att köpa själv; vilken tur att jag avhöll mig från inköp av pocketböcker på svenska fram tills paketet kom! Lessing är nämligen den Nobelpristagare jag personligen tycker är mest spännande (dels för att The Fifth Child faktiskt var väldigt bra, dels för att hon skrivit science fiction - respekt!), och just Gräset sjunger låter väldigt lockande.

Det temaenliga prasslet bestod av följande: vitt te, svartvinbärste, svart te med chokladsmak, en liten mörk chokladkaka (Marabou Premium Dark Mint) och naturgodis i svart (med mörk choklad) och vitt (med vit choklad). Klurigt!

Tack så jättemycket! Det är så roligt att få spännande paket i brevlådan. =)

Present!

Idag när jag kom hem hittade jag ett paket i brevlådan som jag först trodde var pocket&prassel-paketet för oktober, men det var det inte alls - eller jo, det var nästan det. Fast inte från min hemliga bokvän, utan från min inte så hemliga vän Fia! Jag skickade ju ett care package åt henne för ett tag sen, och nu återgäldar hon med ett eget paket som innehöll (det var ju det där med digitalkamera igen, den där som jag inte äger) följande:

• Neil Gaiman - The Graveyard Book.
• Dan Simmons - The Hollow Man.
• En liten kaka schweizisk mjölkchoklad (Chocolat à l´ancienne).
• En "knäck"-klubba.
• Ett te som heter Kustfägring, tydligen en typisk Trelleborgsblandning. Det luktar gott.
• Ett magnetiskt bokmärke med bild av Trelleborg (som jag inte hittade först, för det hade kilat in sig i chokladförpackningen).
  

Tack så jättemycket! Jag var på dåligt humör tidigare men nu känns det mycket bättre. =)

Kulturfyran om Nobelpriset

Denna veckas Kulturfyra handlar, naturligtvis, om Nobelpriset i litteratur.

1. Vad tycker du? Var det rätt författare?

Tja, det har jag faktiskt ingen åsikt om. Jag hade inte hört talas om Le Clézio tidigare.

2. Har du läst något av årets Nobelpristagare?

Nej, se ovan.

3. Brukar du försöka läsa något av den som vinner Nobelpriset?

Nej. Det känns iallafall inte särskilt akut att göra det - har t.ex. fortfarande inte läst något annat av Lessing än The Fifth Child (som jag läste innan hon fick priset). Nån gång ibland kan jag få ett ryck och låna en bok av någon tidigare Nobelpristagare, men det är inte alltid jag orkar läsa ut den (så var fallet med Orhan Pamuks Snö).

4. Vem har inte fått Nobelpriset, och som borde få det?

Jag har nog ingen älsklingsförfattare på lut för Nobelpriset, mest för att jag vet att mina favoritförfattare aldrig skulle komma i fråga. (Däremot tilldeles de frekvent Bram Stoker-priset, Nebula, Hugo eller World Fantasy Award...) Min boksmak ligger inte åt Nobelprishållet, helt enkelt.

Kathy Reichs - Cross Bones

Temperence Brennan goes Da Vinci Code!

Brennan och Ryan åker till Israel för att överlämna ett skelett som varit på vift - det hittades under utgrävningen av Masada på sextiotalet, men fyndet rapporterades inte och skelettet hamnade så småningom i Canada via Frankrike. Väl i Canada blir det så småningom inblandat i ett mordfall som hamnar på Ryans bord; en äldre judisk man, Avram Ferris, blir dödad, och Brennan får ett fotografi på Masada-skelettet tillsammans med ett mystiskt meddelande: det här fotografiet är anledningen till att Ferris är död.

Brennan kontaktar en gammal kollega - en arkeolog - och får veta att detta är sprängstoff; det tvåtusen år gamla skelettet kan skaka hela den kristna världen i sina grundvalar. (Känns temat igen?)

I slutet av boken förklarar Reichs att Cross Bones bygger på verkliga händelser: arkeologerna vid Masada-utgrävningen fann verkligen en grotta med människoben av okänd härkomst, fyndet tystades ner och arkeologer har faktiskt funnit gravar som kan höra till Jesus närmaste familj (också en stor grej i boken). Och visst, det verkar ju helt rimligt - om Jesus verkligen var en historisk person, så måste hans familj ju uppenbarligen ligga begravd nånstans...

I Cross Bones har Brennans och Ryans relation fördjupats ganska ordentligt - jag har inte läst böckerna i ordning, men den här verkar vara en av de senare - trots att de uppenbarligen arbetar tillsammans nästan dagligdags. Det är också en helt ok Reichs-deckare, faktiskt en av de bästa jag läst hittills. Men det jag framför allt tänkte på när jag läste boken var: den här storyn hade jag velat se i ett avsnitt av Bones! Hur kul hade inte det varit? Booths hardcore-katolicism vs. Brennans stenhårda ateism, i ett fall där Jesus uppståndelse (och därigenom hela den kristna tron) står på spel... Det skulle jag vilja se.

Utmaning om boksamling

Amoroso frågar ut i cyberrymden hur vi andra bokbloggare gör när vi samlar på oss böcker. Själv lånar hon numera först på biblioteket och köper sedan de böcker som förtjänar det, dvs. sånt som hon kommer att läsa igen - istället för att urskillningslöst köpa allt som verkar bra och sedan tvingas rensa bort en del!

Och så har vi ju problemet med att man ibland är två personer som ska bidra till den där samlingen, ibland med helt olika smak - och ibland vill partnern ha kvar titlar som man kanske skäms för (som i Amorosos fall).

*Vad består er boksamling av och hur fungerar det att kompromissa?

Tja, jag och min sambo gillar faktiskt ganska liknande genrer - fantasy och i viss mån science fiction. Jag läser förstås även annat, det gör inte han... Eftersom sambon inte är så mycket för det där med "gemensamt ägande" så har vi faktiskt skilda bokhyllor! I hans finns det nästan uteslutande engelskspråkig fantasy (varav en hel del som hör till diverse rollspelsuniversa) samt en del science fiction, också den engelskspråkig. Samt George Orwells 1984, som han fått av mig. =)

I mina bokhyllor står det fantasy, science fiction, skräck, deckare, historiska romaner och en massa annat, mest på svenska men numera även en del på engelska. Ordnat i bokstavsordning efter författarens efternamn! Fast jag har en separat fantasyhylla...

Vi läser nästan aldrig varandras böcker, men vi har en ongoing överenskommelse att om jag nånsin läser hans favoritbok (Beasts in Velvet av Jack Yeovil) så ska han läsa min. Vilken det är behöver jag kanske inte skriva? ;)

Kompromisser är, för att citera sambon, en överenskommelse där ingen blir nöjd.

*Finns det någon strategi i hur ni bygger upp er boksamling och har den ändrats med åren?

"Ni" tolkar jag som "jag", eftersom våra böcker ju är helt skilda från varandra. Och jag gör nog tvärtemot Amoroso - förr lånade jag allt på biblioteket och köpte sedan bara det som jag tyckte var bra, men numera köper jag ganska mycket som jag inte redan läst, bara för att jag lockas av baksidestexten! Det har nog med ekonomi att göra; förr hade jag inte råd att köpa i samma utsträckning helt enkelt...

Då och då gör jag förstås ett felköp och får hem nånting riktigt uselt (Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder och Bret Easton Ellis Lunar Park, till exempel) men då löser jag det genom att ge bort boken till nån i bekantskapskretsen, sälja den på Bokbörsen eller moocha bort den på BookMooch. Även böcker som är ok, men som jag vet att jag inte kommer läsa igen, råkar ut för samma öde. Och i värsta fall (om boken visar sig vara osäljbar) så får den åka till Myrorna eller Röda Korset. Slänga böcker skulle jag aldrig göra!

Och visst, ibland behåller jag böcker som jag antingen inte gillar eller som jag antagligen aldrig kommer att läsa, om jag fått dem i present med en personlig hälsning skriven i. Däribland ett par böcker som jag fått av min farmor som nu är död.

Men jag har inga böcker som jag skäms för - jag står för allt i min bokhylla!

Lockad av fina omslag

Efter simningen idag hade jag och mitt simsällskap några minuter över innan ytterligare en person skulle ansluta sig och äta lunch med oss, och vart tillbringar man bäst några extra minuter på stan? Jo, på Akademibokhandeln. Förstås. Och där hittade jag inte bara en utan TVÅ böcker med jättefina omslag (som även lät lockande när jag läste på baksidan):


The Affinity Bridge av George Mann, och


The Kingdom Beyond the Waves av Stephen Hunt (som jag iofs var helt säker var skriven av en kvinna när jag läste baksidestexten... förmodligen för att den handlar om en kvinna).

Jag var naturligtvis tvungen att köpa båda två. Lyckligtvis var båda i storpocket, så jag ruinerade mig inte totalt. Men däremot funderar jag mycket på när jag ska få tid att läsa dem...

Och nu vill dagens surkärring säga några ord

... om nobelpristagare.

Precis som vanligt är det en hyfsat "okänd" (för den stora massan, och även för mig) författare som fått årets Nobelpris i litteratur. Gott så. Svenska Akademien är inte kända för sitt stora intresse för populärkultur, om man säger så.

MEN.

Nånting som jag blir vansinnig på: alla de som omedelbart försöker framställa sig som ytterligt KULTURELLA och BELÄSTA och hävda att "jag har minsann läst den här författaren i åratal".* Det är väl i och för sig en sak, men när det börjar bli rena sandlådefasonerna... I ett inlägg på Bokhora frågar sig Johanna L om någon verkligen läser Adonis (en obskyr** syrisk poet), eftersom hon helt korrekt påpekar att man bara hör talas om honom en gång om året - nämligen i nobelprissammanhang.

En av kommentarerna på detta, uppenbarligen från en OERHÖRT kulturell och beläst människa - iallafall enligt hans egen åsikt - frågar genast om hon skämtar: "det finns ju jättemycket översatt till svenska!" (ja, som att det skulle ha nåt med saken att göra...). Nej, hon skämtar inte, Adonis är faktiskt väldigt osynlig i de sammanhang hon - och, misstänker jag, de flesta andra - ingår i. Svaret på detta blir alltså, och jag hoppas att detta i sin tur är ett skämt eller iallafall djup ironi för annars blir jag ledsen å mänsklighetens vägnar; "Johanna, då tackar jag för ditt svar och slutar läsa er blogg, ditt svar ger precis det jag fruktade: en oerhört djup brist på kunskap, nyfikenhet och lockelse till bildning, och jag antar att du blir matad med sked och alltid får ditt serverat på silverfat i ditt bibliotek. Vad är det för recensionr och bloggar du läser, om de kunnat förbigår Adonis? Ack ack ack…"

Jajamän. Här har vi en öppensinnad, intelligent människa, det märker ju jag direkt. Ja, VAD är det egentligen för recensioner och bloggar som inte skriver om Adonis? Kan det vara de allra flesta, kanske? Jag ber så oerhört mycket om ursäkt för att jag inte läst ALLT som möjligen kan räknas som "svårt" eller "djupt", och jag inser naturligtvis att det gör mig till en dålig, dålig, dålig människa. Skäms på mig! Fy! Jag har uppenbarligen inte DET MINSTA intresse för att bilda mig och lider HELT av brist på nyfikenhet och kunskap. Det är lika bra att avrätta mig med nackskott nu genast. Ja, och kanske 98% av mänskligheten, nu när vi ändå håller på.***

*Jag undantar givetvis alla som faktiskt har läst författaren i fråga i åratal och uppriktigt gillar böckerna... de är genuina, de andra är fejkade.

**Med obskyr menar jag någon som inte är direkt välkänd. För kom igen, hur många utanför en mycket begränsad intressesfär har läst eller ens hört talas om karln?

***Det kanske inte är nån dum idé? De flesta gillar ju Stieg Larsson och Paulo Coelho, och sånt kan ju inte uppmuntras. ;)