10 oktober 2009

Herta Müller - Hjärtdjur

Eftersom jag redan hade Hjärtdjur hemma så var jag ju tvungen att läsa den nu när Müller tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det var min första kontakt med Müllers författarskap (men jag väntar på Redan då var räven jägare) och jag måste säga att, ja, hon skriver väldigt annorlunda. Först var jag inte särskilt imponerad, men efter ett tag - när jag vant mig vid språket - så började jag tycka om det jag läste. Stilen påminde mig faktiskt lite om Cormac McCarthys Vägen, till exempel markeras dialogen varken av talstreck eller citattecken i nån av böckerna. Hjärtdjur är dock inte fullt lika hopplös i tonen...

Boken handlar om en ung kvinna i Ceausescus Rumänien, ett land där man hela tiden måste vara på sin vakt, där det fria ordet förbjudits och säkerhetspolisen övervakar allt och alla. Hur självbiografisk den är vet jag inte, men Müller hörde precis som bokens namnlösa berättarjag till en tyskspråkig minoritet i Rumänien, arbetade efter universitetsstudierna som översättare på en fabrik och tvingades så småningom till exil i Västtyskland. Man kan nog lugnt säga att Müller använder stora delar av sitt liv som material till sina böcker.

När berätterskans rumskamrat Lola hängt sig själv i garderoben träffar hon studenterna Edgar, Georg och Kurt, och de fyra blir vänner för livet. Tillsammans uthärdar de det kommunistiska styret, jobben de skickas iväg på efter universitetsutbildningen, och de skriver brev till varandra med kodord och hårstrån - de är fullt medvetna om att breven kan bli lästa och de själva när som helst intagna på förhör eller värre. Det enda de kan göra är att försöka leva.

Jag tror att det här är en bok jag måste läsa några gånger för att verkligen komma in i den, men den har helt klart potential. Müller är bra på att skapa stämning, på att få fram hopplösheten i hur det var att leva i en diktatur. Det är solkigt och grått och misstänksamt och glädjelöst.

Men de har iallafall tillräckligt att äta.

3 kommentarer:

Boktokig Eva Boström sa...

Har tänkt läsa den läga, men... jag har försökt att vänta in en stund när jag klarar att läsa en bok där det är grått och hopplöst.

Tusen tack för dina förslag på böcker med tjejer/kvinnor som är självständiga och bra förebilder, osv. Några hade jag glömt bort och några är nya för mig! Men hur kunde jag glömma bort Laura Ingalls och Hermoine Granger???

Martina sa...

Boktokig: den är förvånande icke-hopplös för att vara en bok om en förtyckarregim (men jag kanske jämför den för mycket med stämningen i efter katastrofen-skildringen Vägen).

Varsågod, hoppas att du hittar nån ny kvinnlig karaktär att läsa om!

Kirsten M sa...

Du har en fin blogg! Den skal jeg følge. Fin lesing om nobelprisvinneren.