12 juni 2009

Colleen McCullough - Morden i Holloman

Colleen McCullough? Författaren till guilty pleasure-familjekrönikan Törnfåglarna (för mig nästan lika pinsam att ha läst som Grottbjörnens folk...)? Jajamän. McCullough har tydligen skrivit ett helt gäng böcker som jag aldrig har hört talas om efter Törnfåglarna (1977) och de flesta verkar vara historiska romaner av ett eller annat slag, men Morden i Holloman är, inte helt förvånande, en deckare. En deckare som utspelar sig i början av 1960-talet (i USA, så det blir en hel del rasrelaterat) visserligen, men likväl en deckare.

Antingen så är det McCullough själv som skriver som en högstadieelev, eller så var översättaren en riktig sopa, men oavsett vilket så sticker vissa meningar i ögonen, t.ex. "Hans förste kriminaltekniker som hette Paul hade redan börjat förberedelserna för att dammsuga kylens inre." Eh... Hur vore det med "Paul, hans förste kriminaltekniker"? Hade jag varit språklärare så hade stora rödpennan åkt fram.

Ja ja. Förutom det så är Morden i Holloman faktiskt riktigt spännande. Kroppdelar från en ung flicka hittas i kylrummet på ett forskningslabb, och Hollomanpolisen med biträdande kommissarie Carmine Delmonico i spetsen är övertygade om att någon på labbet drar nytta av att de döda labbdjuren skickas till en förbränningsugn instoppade i påsar, och på detta sätt har kunnat dumpa de styckade kropparna av flera unga flickor. Carmine och hans kollegor (jo, han kallas faktiskt för Carmine istället för Delmonico. Det är intressant, eftersom det annars bara brukar vara kvinnliga poliser som kallas för sitt förnamn i deckare) listar snart ut att mördaren håller sig till en viss typ av flickor och de tar till och med FBI till hjälp i fallet med "mångmördaren" - begreppet seriemördare fanns väl inte ens på 1960-talet - som pressen döper till Monstret från Connecticut men som polisen kallar Spöket.

Det finns två intressanta saker med Morden i Holloman, och den ena är naturligtvis själva mordgåtan. Det är ju den som är själva grejen med boken. Men den andra saken är tidsperioden boken utspelar sig i - 1960-talets USA, samtidigt som Martin Luther King, medborgarrättskampen och så vidare. Hela rasfrågan tar ganska stor plats i handlingen bland annat på grund av de offer mördaren väljer - unga flickor av "blandad härkomst" - men också på ett mer subtilt sätt, till exempel genom hur Carmine vinnlägger sig om att behandla svarta människor korrekt, ta dem i hand och så vidare. Det är ju mycket trevligt av honom att göra så men det är ju ingenting som hade behövt poängteras i en bok som utspelar sig på 2000-talet...

Det märks också att det inte är länge sen andra världskriget tog slut, en av de misstänkta på labbet är tysk och hans kollegor anser följaktligen att han måste vara den skyldige i egenskap av "nazist".

Morden i Holloman började som en ganska slätstruken deckare, men utvecklades och blev till slut riktigt bra. Om man gillar deckare så kan jag definitivt rekommendera den här.

4 kommentarer:

Amy sa...

Jag har haft den boken i bokhyllan i säkert ett år men totalt glömt bort den. Tack för påminnelsen, den ska läsas snarast! =)

Martina sa...

Ja gör det, den var faktiskt riktigt bra.

kontakt sa...

Vad menar du med "guilty pleasure"? Jag minns Törnfåglarna som rätt bra, ljusår från Grottbjörnens folk. Å andra sidan gick jag i gymnasiet när jag läste Törnfåglarna, det kan ju ha spelat in.

Martina sa...

kontakt: jag tycker att skämskuddenivån i Törnfåglarna ibland når upp till skämskuddenivån i Grottbjörnens folk, helt enkelt.