"När döden berättar en historia, måste du lyssna.Jag är lite kluven till den här boken. Å ena sidan tycker jag att det var en fantastiskt bok (särskilt slutet), å andra sidan var den seg att ta sig igenom (tills jag kom till slutet). Det var en sån där bok som är bra så länge man läser den men som kan ligga i en evighet när man lagt ifrån sig den, eftersom man inte har lust att börja läsa den igen. Och med "man" menar jag förstås "jag".
Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Liesel Memingers liv förändras när hon plockar upp en bok på marken bredvid son lillebrors grav. Det är dödgrävarens handbok som lämnats där av misstag och det är den första bok hon stjäl. Hon inleder en kärleksaffär med ord och böcker när hon med hjälp av sin fosterpappa lär sig läsa. Och böcker är den röda tråden i denna sofistikerat komponerade roman. Böckerna öppnar upp nya världar för Liesel och snart börjar hon stjäla fler böcker från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker står att finna.
Hon delar sina böcker med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i familjens källare. Och till sist är det den bok hon själv skriver som bokstavligen räddar livet på henne."
Jag förstår varför Boktjuven blivit så hypad, jag vill själva hypa den till viss del, på grund av vissa kapitel - delarna med Max i källaren, till exempel, eller berättelserna om Hans, eller Rudy som så förtvivlat gärna ville ha en kyss men inte får en förrän det är för sent - samtidigt som jag inte gillade vissa saker, till exempel det ständiga användandet av skällsorden Saumensch och Saukerl. Men jag tror nog att de bra bitarna ändå väger över... Ja, defintivt. Trots ett gäng skavanker är det en fantastisk bok.
Att det sedan var Döden som berättade historien var bara en bonus.
(Såhär skriver förresten SvD om Boktjuven. Den recensionen uttrycker det så mycket bättre än jag gör.)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag tycker att du uttryckte det bra, och jag håller med dig om allt. Men den är svår att sätta ord på.
Jag tyckte Boktjuven var fantastisk. De där fula orden Rosa använde mot alla var nog sagda med ett visst mått av kärlek. Hon hade bara så svårt att visa känslor. Jag gillade henne. Hon sa aldrig något när de tvingades gömma Max och hon ställde upp för Liesel, fast hon ville inte visa vad flickan betydde för henne.
Jag läste de sista 50 sidorna sakta för att den inte skulle ta slut och jag kommer definitivt att läsa om den.
Ja visst, men det var ju inte bara Rosa som använde Saukerl och Saumensch... det blev lite mycket efter ett tag.
Men att man svär i fattigkvarteren är väl inte så konstigt...? Särskilt inte när det är ransoneringar, krig, söner som kommer hem och är döda. Jag tyckte att den jargongen behövdes.
Ja, det kan ju vara sant att jargonen var nödvändig, men jag började reta mig på den till slut. Tyvärr.
Fint skrivet! Jag läste den här boken i skolan och nu skall jag recensera. Vi får beskriva handlingen med max 5 meningar... Ja ni fattar mitt problem. Jag menar recensionen ska bli bra också:P Men jag älskar den här boken och är extremt imponerad över Markus Zusak 30 år och redan skriver på den här nivån. Ja jag vet han är inte direkt den enda men men =)
Skicka en kommentar