21 januari 2009

Cornelia Funke - Bläckhjärta

Det här är en bok som jag länge tänkt läsa, och nu när den snart kommer som film så gjorde jag slag i saken och lånade den från biblioteket.

Bläckhjärta handlar om tolvåriga Meggie och hennes pappa Mo, som lever på att reparera och binda om böcker. Böcker spelar en enormt stor roll i både Meggies och Mos liv; deras hus är fyllt av boktravar och de verkar inte ha något annat umgänge än böckerna.

En dag får Mo ett besök av en främmande man som kallas Sotfinger. Meggie tjuvlyssnar på deras samtal men förstår inte så mycket, förutom att en man som kallas Capricorn söker efter något Mo äger. När besökaren har gått förklarar Mo att det är dags att bege sig till en avlägsen släkting; hon har länge velat att Mo ska laga hennes gamla böcker och nu, säger Mo, är det dags att göra det.

På vägen stöter de återigen på Sotfinger, och han och hans tama (nåja) mård Gwin gör dem sällskap till släktingen, Meggies mammas moster Elinor. Elinor gillar inte barn eller för den delen folk, men hon gillar böcker - hela hennes hus är fyllt med dem. Därför tror Mo att det är säkert att gömma föremålet Capricorn vill ha av honom där - en mycket speciell bok, med titeln Bläckhjärta.

Hela poängen med Bläckhjärta är den kärlek till böcker den förmedlar, precis som Den oändliga historien, Jasper Ffordes Thursday Next-böcker, Boktjuven, Den trettonde historien och jag vet inte hur många andra böcker med läsglädje och kärleken till böcker som huvudtema. När jag läser Bläckhjärta önskar jag att jag inte hade kastat bort så mycket tid på att läsa "skräp" (som liten läste jag t.ex. väldigt mycket Wahlströms ungdomsböcker) när jag hade kunnat läsa Bilbo, Djungelboken, Peter Pan, Narnia-böckerna, En världsomsegling under havet (ok, den läste jag faktiskt som 11-åring och älskade, tillsammans med Skattkammarön och Robinson Crusoe) och alla andra klassiker som tillhör västvärldens barn- och ungdomslitterära kanon... på nåt sätt känns det som att jag inte kommer att uppskatta alla de där böckerna som jag inte läste DÅ lika mycket NU.

Tyvärr hamnade den här boken snabbt i kategorin "bra när jag läser, jobbig att plocka upp" (där t.ex. Harry Potter också hamnar för mig, så det betyder inte nödvändigtvis att det är en dålig bok). Hela upplägget blir lite tradigt (obs, lätt spoilervarning!) - fly från Capricorn, bli infångade, fly, bli infångade... Och skurkarna är förstås precis så onyanserat onda som de blir i böcker, vilket i och för sig inte är konstigt eftersom de är skurkar från en bok, i en annan bok (nästan lite metalitterärt där). Men idén som sådan är kul! Tänk att ha förmågan att kunna plocka ut figurer från böcker... Mindre roligt förstås att inte kunna sätta tillbaks dem sen. Att ha förmågan att själv kunna stiga in i en bok hade ju också slagit Mos "trollkonster" med hästlängder.

Kul också med alla små citat som varje kapitel inleds med - särskilt eftersom så många av dem kommer från svenska barnböcker, t.ex. Mästerdetektiven Blomkvist, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta (tyskar gillar Astrid Lindgren, verkar det som).

Men behållningen med Bläckhjärta är, för mig, Meggies och Mos kärlek till böcker och läsning. Inte Elinors förhållningssätt till böcker, som mer är en sorts avgudadyrkan (även om jag själv är ganska noga med mina böcker jag också...) - böcker ska läsas och älskas, strykas över framsidan innan man öppnar dem, luktas på och behandlas varsamt.

Och självklart ska jag läsa de andra delarna i trilogin, Bläckmagi och Bläckdöd.

14 kommentarer:

svartanova sa...

Vi köpte in dem till skolbiblioteket, men först nu, när jag har läst här, vill jag också läsa. Tack för det!

Kajsa sa...

Fast Wahlströms ungdomsböcker var fina på sitt sätt och, åtminstone för mig, en jättebra språngbräda in i läsandet. Ibland tror jag att man kan hamna fel om man blir påbyltad för mycket klassiker som barn.

Martina sa...

Svartanova: varsågod! =)

Kajsa: ja, visst är det så. Om jag hade blivit pådyvlad en massa "klassiker" så hade jag antagligen aldrig velat läsa dem, men som det var nu så läste jag ändå en hel del av dem av bara farten - det är först nu som jag kan vara lite efterklok och tänka att jag hade uppskattat många böcker så mycket med om jag hade läst dem för 15 år sedan.

Martina sa...

Så mycket MER, förstås.

Och Wahlströms ungdomsböcker är naturligtvis inte att förakta! Precis som du säger var de ju en bra språngbräda.

Noémi sa...

Jag läste denna som 13-åring och vill minnas att jag tyckte rätt så mycket om den! Hade ingen aning om att den skulle komma på film!

Åh, och Den oändliga historien var länge en av mina stora favoriter...

Martina sa...

Jepp, den kommer nu i år faktiskt (23 januari enligt imdb.com), med Brendan Fraser som Mo och Helen Mirren som Elinor...

"Den oändliga historien" såg jag faktiskt först som film, jag och min kusin älskade den när vi var små. =)

Rosmy sa...

Jag har tänkt läsa den här boken länge eftersom mina kollegor älskar den. Nu får jag ta mig i kragen och verkligen göra det också.

snowflake sa...

Men är det en barnbok/vuxenbok eller vad? Jag blir inte klok på det. kanske är det en allåldersbok?

snowflake sa...

Nu tror jag att jag bestämmer mig för att ta med Den trettonde historien på resa, förresten. :-)

snowflake sa...

Och när jag skulle gå hem via länken till mig under klassiska kvinnor så hamnade jag hos bara böcker. Det var i och för sig trevligt, men länken är lite fel...

Nu ska jag sluta spamma, sov gott!

Martina sa...

Snowflake: det är väl en ungdomsbok egentligen, men passar vuxna lika bra, tror jag.

Och nu ska länken stämma!

Marianne sa...

Finemang, nu blir det nog en beställning nästa gång jag handlar från Tyskland. Tysk pocketupplaga verkar inte bli aktuell, dock.

Jag läste också mängder av Wahlströms, samt många klassiker i vad som antagligen var förkortade "barnutgåvor". Det fattade man ju inte då, så frågan är om inte de borde läsas om.

Karolina sa...

Hela tiden medan jag läste Bläckhjärta hade jag en känsla av att jag borde gilla den. Jag tyckte dock att den var helt mördande tråkig. Kunde inte låta bli att lite elakt tänka att många av recensenterna själva är väldigt förtjusta i böcker och därför blir lite förförda av inledningscitaten och det faktum att hela boken handlar om böcker. När jag som vuxen blev matt av uttråkning bara jag tog i boken hur ska då en 10-12 åring känna? Kanske är Bläckhjärta väldigt bra på ett slags ”akademiskt plan” (Kjersén Edman hävdar att det är en blivande klassiker) men nej, aldrig att jag orkar med några fortsättningar. Ett litet, litet plus är skildringen av Mos och Meggies relation.

emma svensson sa...

Vet att du skrev det här för en hel evighet sen, men har du läst då två andra böckerna?:) själv håller jag på med bläckmagi för femte gången:P