Jennifer Weiner - Perfekta hemmafruar

Ja, vad ska jag säga? En lättsmält bagatell (finns det inte en sorts kakor som heter så? Bagateller?) i chic lit-genren, av alla genrer. Fast nja, jag skulle nog inte klassa den riktigt som chic lit ändå... eller, den hör väl till subgenren "mom lit" eller "mommy lit". Påminde lite om Gilmore Girls dock, fast i deckarmiljö (så det är väl även en mystery lit) samt lite om Stepford Wives, fast i en mer lättsmält tappning (inga konspirationer som förvandlar kvinnor till robotar - det gör de så bra själva).

Det är hur som helst en ganska Desperate Housewives-liknande historia om Kate, som är en nyinflyttad hemmamamma i en typisk amerikansk gated community-miljö (det var inte ett gated community men det hade kunnat vara) där alla de andra mammorna är supersnygga, smala, välklädda och sköter sina hem i bästa Martha Stewart-stil. Men Kate, som kommer från New York och är uppvuxen med en operasångerska till mamma och med en bästa väninna som är allt annat än konventionell, känner sig inte hemma där. Hon är för tjock, osminkad, stökig och slafsigt klädd för att de andra mammorna ska acceptera henne. Inte heller föder hon upp sina barn på makrobiotisk mat eller använder återvinningsbara blöjor (usch!), kort sagt: hon är en, för den övriga världen, alldeles normal mamma.

Men en dag sker något oväntat. Den mest välklädda, lyckade och på alla sätt bästa mamman i området, Kitty Cavanaugh, hittas mördad i sitt eget hem. Kate, som i sitt tidigare (läs: ogifta och barnfria) liv var journalist bestämmer sig för att undersöka saken på egen hand, och undan för undan blottlägger hon Kitty Cavanaughs inte helt problemfria liv.

Hm, vänta, det här känner jag igen... förutom den uppenbara referensen till Desperate Housewives så har jag nog läst minst tre böcker tidigare med en liknande plot. Alltså är det på inget sätt orginellt. Det som jag blir mest irriterad över är den för alla dessa förortsmammor fullständigt självklara saken att de ska stanna hemma med barnen (och överge sina mycket lyckade karriärer) samtidigt som barnens pappor jobbar 80 timmar i veckan på sina mycket välbetalda jobb. Visst, kul för en vuxen människa att spendera hela dagarna ensam med tre ungar under fem år... och inte ha nåt annat att prata om än organisk mjölk och pedagogiska leksaker, för att ha en riktig konversation med en annan mamma, så gör man bara inte.

Nå ja. Den var helt ok i övrigt, men det känns som en typisk "läs en gång men aldrig igen"-bok för min del.