Douglas Coupland - jPod

En Microslavar för Google-generationen, står det på framsidan. Mja, det kan jag väl inte riktigt hålla med om... ok, jPod påminner en hel del om Microslavar - den är skriven i jag-form och handlar om ett gäng ytterst nördiga människor som jobbar tillsammans på ett datorföretag (i Microslavar jobbar de på Microsoft, i jPod på ett spelföretag. Det är tio års skillnad i teknologin bara). Huvudpersonen Ethan får till och med ihop det med en tjej som han till att börja med inte kommer överens om, precis som Microslavars huvudperson Dan. Och i båda böckerna är kompisarna på jobbet totala nördar som snöar in på de konstigaste saker.

Men där slutar likheterna. I och för sig är det lite orättvist av mig att jämföra jPod med Microslavar (som råkar vara min favoritbok, alla kategorier), men det var ju faktiskt inte jag som började... jPod är inte lika realistisk som Microslavar; karaktärerna känns betydligt mer krystade (bara det faktum att Ethans mamma har en mariuanaodling i källaren... Dans mamma är bibliotekarie) och påminner mer om den totalt vansinniga familjen i Alla familjer är psykotiska. Handligen känns också en smula krystad (Coupland slänger in båtflyktingar, kinesiska maffiakillar, döda bikers och rabiata flator till höger och vänster). Visst, det är underhållande, men det kommer inte i närheten av den stämning som jag älskar i Microslavar.

Och varför har Coupland skrivit in sig själv i boken? Ett riktigt uselt drag, tycker jag; det kan funka för Clive Cussler men jag trodde att Coupland hade bättre vett. Men tydligen behöver en människa inte vara listig bara för att han har skrivit en av världens bästa böcker. Ok, för tio år sedan, men ändå.

Trots allt detta är jPod ändå underhållande och faktiskt riktigt bra överlag. Det är bara jag som Microslavar-fantast som är lite besviken...