Till att börja med: postaposkräck som utspelar sig i arktiskt klimat. Det bara skriker Martina med JÄTTESTORA bokstäver över hela boken, så med den lilla brasklappen vill jag säga: det här var bra. Det här var MYCKET bra. Så bra att jag gärna hade sett en fortsättning, men det blir det antagligen inte. En film kanske? Det skulle bli en utmärkt film.
Visst, de första två-tre sidorna var jag lite skeptisk. Boken börjar nämligen med att presentera vår hjältinna, Jane, pastor på oljeplattformen Kasker Rampart i Arktiska oceanen. Att jag var lite skeptisk beror på att Jane från sida ett presenteras som en enormt fet kvinna som dessutom är oerhört olycklig över detta faktum, så olycklig att hon är på vippen att ta livet av sig. Själva anledningen till att hon befinner sig på Rampart är för att starta ett nytt liv, långt bort från frestelser som choklad och skräpmat, vilket 1. förenklar och förminskar (heh) det här med hennes fetma (och fetma i allmänhet) något alldeles oerhört - de flesta tjockisar är INTE tjocka pga dålig karaktär och ständig tillgång till skräpmat, det är mer komplext än så - och 2. är otroligt tröttsamt att läsa om.
Men, ganska snabbt kastas både Jane och läsaren in i den faktiska handlingen. Istället för att sitta och tycka synd om sig själv måste alltså Jane ta tag i saken - som Ramparts andliga ledare, även om de flesta inte är särskilt intresserade av religion, har hon ju ett visst ansvar för besättningens mentala hälsa.
Större delen av Ramparts besättning har redan farit hem, och de femton personer som är kvar väntar på att ett fartyg ska komma och hämta dem. Men istället börjar TV:n visa allt mer skrämmande bilder; blodiga människor, brinnande bilar, upplopp och kaos, tills kanalerna en efter en slutar sända och slutligen slocknar helt. På Rampart vet man inte vad som hänt. Det enda man hört över radion är att någon sorts sjukdom brutit ut, en sjukdom som gör att folk får helt svarta ögon och blir aggressiva och blodtörstiga.
Besättningen på oljeplattformen vill förstås ta sig hem så fort som möjligt, men om räddningsskeppet aldrig kommer så måste de vänta ut vintern där de är. De har generatorer som ger värme och ljus, men maten är det sämre med. De människor som är kvar på Rampart är kanske inte Guds bästa barn, och förutom de stridigheter som när som helst kan blossa upp - om mat, om vem som ska ta ledningen - så hotas gruppen även av den mystiska sjukdom som spridit sig i resten av världen...
Det här är förmodligen en ungdomsbok, vilket förklarar det faktum att språket är ganska enkelt. Absolut inte dåligt, men inte komplicerat - det ska gå fort att läsa, det ska vara spännande hela tiden och författaren bekymrar sig inte om såna petitesser som att han upprepar sig ganska mycket när han t.ex. beskriver människor: "He was tall and muscular. He had dark hair. He had a gold watch and a leather jacket" osv. Är man extremt allergisk mot sånt så kanske man ska undvika, men jag tyckte ändå att det fungerade bra.
Nånting som författaren inte heller är rädd för är att "kill your darlings", här stryker både den ena och den andra med som man gärna hade sett som överlevare. Upprörande! Men Baker har lyckats bra med att levandegöra sina karaktärer, man lider eller gläds med dem - och hatar de som bör hatas, förstås. Särskilt Jane utvecklas enormt mycket under bokens gång.
Det här är en bok jag kan rekommendera till alla som gillar postapokalyps, polarskräck och/eller zombier (nåja, typ). Snabbläst som tusan är den också, med tanke på att jag lyckades läsa ut den under en annars fullspäckad stockholmshelg.
Skärgårdsidyll sökes av Marie-Louise Marc
4 timmar sedan
Inlägg
