Charlie Higson - Fienden

Fienden är första delen i en (relativt) ny ungdomsserie, och i denna första bok är det ungefär ett år sedan världens alla vuxna blev sjuka och dog. Om de hade tur.

De som inte hade tur blev istället vidriga, böldförsedda, hjärndöda, ruttnande zombies, vars enda mål i (o-)livet är att äta. Och vad finns det att äta? Jo, barn. Alla barn under 14 år klarade sig från att bli sjuka, och de som överlevt de vuxnas plötsliga frånfälle - och utsvultna återkomst - samlas i grupper och försöker överleva på det de kan hitta i ruinerna.

Boken koncentrerar sig på en grupp barn som tagit sin tillflykt till ett gammalt köpcenter i London. De är välorganiserade och härdade av det senaste årets händelser, men får allt svårare att klara sig - det är svårt att hitta mat och nästan varje vecka lyckas de vuxna få tag i ett barn, så gruppen decimeras allt mer. När ledaren, Arran, ger sig ut för att leta efter mat tillsammans med några av de andra barnen stöter de på en grupp vuxna som lyckas döda ett av barnen och allvarligt skada Arran. Samma kväll dyker en främmande pojke, Jester, upp i köpcentret. Han berättar att en stor grupp barn bor i Buckingham Palace och att det där finns mat, rent vatten, sovplatser och säkerhet. Hans uppdrag är att hitta andra barn och ta med dem till tryggheten i slottet.

Trots att Arran och hans ställföreträdare Maxie tycker att det hela luktar lite skumt beslutar de sig för att bege sig till Buckingham Palace. De har länge varit medvetna om att de snart måste röra på sig och hitta ett bättre ställe att bo på, och nu har de chansen. Men är verkligen slottet den fristad som Jester utmålar det som?

Det här var så sjukt läskigt! Jag har förstås redan issues när det gäller zombies och 28 dagar senare (som Fiender påminner en hel del om) är den enda film jag fått mardrömmar av i vuxen ålder, men ruttnande odöda som jagar och äter barn - mycket grafiskt beskrivet på sina ställen också - är verkligen inte nånting för lättskrämda. Jag hade rentav problem med att gå och lägga mig när jag läst de första kapitlena. Och det här är en ungdomsbok?!

Nå, jag läste iallafall klart boken, och jag gillar den skarpt. Personbeskrivningarna är extremt välgjorda och barnen känns otroligt levande, även om de i vissa lägen känns nästan lite väl lillgamla. Det kan ju förstås ha sin förklaring i hur de har levt sedan katastrofen inträffade; de äldre har fått se efter de yngre, och de som har varit slagskämpar ute på gatorna har sett och gjort saker som skulle vara omöjliga att föreställa sig för den som inte varit med där ute. Hela sjukdomsbiten är också ett mycket intressant mysterium och jag antar att det kommer att utvecklas i senare böcker. Överhuvudtaget är det många mysterier som måste utvecklas i senare böcker... Nästa bok kommer tyvärr inte ut på svenska förrän i oktober, så jag funderar starkt på att köpa den på engelska istället. Jag vill veta nu!

Rekommendationen är alltså: läs, men inte om du är lättskrämd. Och rekommendera den bara till de ungdomar som tål lite blood and gore.

Böcker jag vill läsa

Från att ha försökt läsa enbart från min oläst-hylla har jag nu börjat låna böcker igen (det går bra att inte låna när jag är arbetslös, men jobbar man på ett bibliotek så... ja, då jobbar man på ett bibliotek). Hemma just nu finns nyss utlästa Charlie Higsons Fienden, som är första boken i en ungdomsserie och sjukt läskig (jag kände rentav lite motvilja mot att gå och lägga mig häromdan eftersom jag tänkte för mycket på detaljer ur boken - och jag är härdad), Annika Thors Om inte nu så när, Philippe Claudels Monsieur Linh och den lilla flickan samt Elin Boardys Mot ljuset som är nyss påbörjad.

På reservationslistan finns:
Amanda Hellberg - Styggelsen
Ann Cleeves - Dolda djup
Jonathan Safran Foer - Äta djur
Elly Griffiths - Huset vid havets slut
Joe Hill - Horn
Yiyun Li - De hemlösa
Kate Morton - I det förflutna
Staffan Nordstrand - Under floden
Joyce Carol Oates - En fager mö
Kristina Ohlson - Askungar

Jag tänkte att jag för en gångs skull ska försöka läsa böcker när de kommer ut, för det är jag hopplöst dålig på. Jag är alltid sist att läsa de där böckerna som alla pratar om (och ofta läser jag dem inte alls, för de där böckerna som alla pratar om verkar ju inte nödvändigtvis alltid bra).

Men jag väntar förstås på leverans av Embassytown och Kurt Vonneguts Slaughterhouse-5, som jag helt plötsligt fick ett överväldigande sug att läsa (när jag ramlade över det fantastiska citatet "everything was beautiful, and nothing hurt"). Embassytown är förstås nyutgiven. Men kanske inte en särskilt stor blivande snackis, iallafall inte bland den stora allmänheten?

Stockholm!

Helgen 14-16 maj sammanstrålar två bokbloggare från varsin ända av landet i Stockholm - närmare bestämt jag, från Luleå, och Boktimmen, från Malmö. Vi ska hälsa på gemensamma vänner och titta på Eurovision (varför ge upp en fin tradition bara för att folk flyttar 100 mil bort?) men kanske att det kunde finnas tid för en liten bloggträff? En enkel fika nånstans bara, en timme eller två. Två icke bokbloggande men idoga läsare medföljer troligen.

Vad säger ni, Stockholmsbaserade bokbloggare? Finns intresset?

Världsbokdagen idag ju!

Den riktiga alltså. På biblioteken var ju världsbokdagen den 13/4 för att inte krocka med påsken... Jag firar dagen med att sitta ute på baksidan - där jag precis sopat av stenplattorna och torkat av utemöblerna - och läsa, och lite senare blir det påskmiddag hemma hos en kompis. Jag är ansvarig för efterrätten, självklart blir det påskbakelser (ni vet, rulltårta med vispad grädde och en persikohalva - så att det ser ut som ett stekt ägg).

Glad påsk!

 Krokusarna blommar för fullt i rabatten på baksidan - snart borde tulpanerna slå ut också.

Amanda Hellberg - Döden på en blek häst

Döden på en blek häst (det finns, apropå ingenting, en parfym från Black Phoenix Alchemy Lab som heter Death on a Pale Horse - hade varit väldigt passande att bära den parfymen samtidigt som man läser boken) handlar om Maja Grå, en ung svensk tjej som kommer till Oxford för att läsa en konstkurs. Hennes mamma Birgitta har blivit mördad i Brighton och förutom allt som följer med en nystart i ett främmande land måste Maja även hantera detta faktum - att hennes mor, som varit försvunnen ur Majas liv i tio år, är död.

Maja är en sån som "ser" saker. Redan tidigt i boken börjar hon få visioner och underliga drömmar som rör mammans mord, och det blir inte bättre att hon får veta att en grupp unga kvinnor för snart 25 år sedan dött under mystiska omständigheter i precis det elevhem som hon bor i. Dessa unga kvinnors död vävs samman med Majas mors död och deras andar hemsöker Maja både i drömmar och när hon är vaken.

Under tiden arbetar Maja med sin konst och blir god vän med sin rumskompis Nikita och en annan kurskamrat, Ashley. Dessutom börjar hon utveckla känslor för den buttre Jack Winter, vars tavlor är skrämmande och provocerande.

Döden på en blek häst är 1) en spökhistoria, 2) en deckare och 3) en coming of age-berättelse där Maja utvecklas både konstnärligt och känslomässigt. Som deckare fungerar den ganska dåligt men som alternativ 1 och 3 tycker jag den är riktigt bra - kanske främst som nummer 3, för Majas egen utveckling och hennes relationer med vännerna Nikita och Ashley tycker jag är intressantast. Ja, egentligen är det hela Oxford-miljön som är allra bäst; det anrika universitetet med sina speciella traditioner, höst i Oxford med gyllene löv och djupblå himmel, studentlivet... det påminner om Dorothy Sayers Kamratfesten, fast ett antal år senare. (Och även väldigt mycket om Carina Burmans Cromwells huvud. Kanske mest om den, till och med.) Jag vill också plugga i Oxford!

Att det vimlade av engelska ord och uttryck i boken var ingenting jag störde mig på (jag läste Bokstävlarnas recension i samma veva som jag läste boken, annars hade jag antagligen inte ens tänkt på det), snarare var det en påminnelse för mig om att boken faktiskt utspelade sig i Storbritannien och att dialogen ju egentligen var på engelska. Inte ens den skämskuddeframkallande sexscenen var så skämskuddig som jag förväntat mig efter att ha läst vad Bokstävlarna tyckte... den var väl inte den bästa sexscen jag läst - eller den minst pinsamma - men så farlig tyckte jag inte att den var. Jag motsätter mig dock starkt mot användningen av ordet "skruvade".

Min slutgiltiga bedömning är att det är en bra bok, om än något bagatellartad - Hellberg kunde ha vräkt på mer stämning, mer subtil skräck och för den delen också gärna ett mer... övernaturligt slut. Lösningen var lite väl prosaisk tyckte jag. Eller så är det jag som läst för mycket deckare? Hur som helst så är det en bok jag kan rekommendera. Lite light reading så här under påskhelgen kanske?

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln

Eftersom både Mats och Sara okejat att det går bra att skriva recension före 2 maj (och Jonas Thente redan hyllat i DN) så tycker jag att det är dags att vara lite stjärnögd här.

Cirkeln utspelar sig i den lilla staden Engelsfors, nånstans mitt ute i skogen och definitivt ett ställe som Gud glömt. Arbetslösheten är hög och ungdomarna längtar sig bort. Strax efter höstterminens början skakas gymnasieskolan av ett (förmodat) självmord, och inte långt efter det drar en övernaturlig kraft sex tonårstjejer till ett märkligt möte. De är de Utvalda, de som ska kämpa mot en uråldrig ondska, och trots sina olikheter måste de samarbeta - innan ondskan hittar dem.

Några småsaker kan jag väl anmärka på. Författarna är båda förtjusta i Buffy the Vampire Slayer och det märks mer än bara lite från tid till annan. Hela biten med Rådet och någon som är där för att vaka över och vägleda de Utvalda... tja, jag har sett BtVS jag också (och jag älskar den serien jag med, don´t get me wrong). Men man kanske inte kan räkna med att vara alltför originell när det rör sig om en uråldrig profetia, en stor ondska och en Utvald som ska rädda världen (nåja, flera Utvalda i det här fallet). Sen så har jag nog sett/läst lite väl mycket liknande, eller så är jag alldeles för cynisk av naturen, för jag blev inte det minsta förvånad av plot-twisten där på slutet...

Nu till fangirlandet:

Porträtten av tjejerna är fantastiska. De är så helt olika och samtidigt så otroligt trovärdiga; precis så var det ju att vara tonåring (själv var jag mest lik Minoo, men jag kände både Vanessor, Anna-Karinor, Idor och Linneor) och alla, precis alla, kommer att hitta nån att identifiera sig med. Jag kan absolut förstå Anna-Karins agerande, sympatisera med Vanessa när hennes odrägliga styvfar är, tja, odräglig (att inte mamman kickar ut honom?!) och hatar Ida ur djupet av mitt hjärta. Förhoppningsvis blir hon mer empatisk i kommande böcker, men tyvärr så brukar självupptagna tonårstjejer sällan bättra sig särskilt mycket.

Jag gillar också greppet med ett helt gäng Utvalda istället för bara en (och att väktaren, eller vad man nu ska kalla honom, är helt förvirrad - det ska ju bara vara en utvald!) som alla har varsitt element och därmed sammanhängande krafter, så att de måste samarbeta för att klara sig. Alla har dock inte helt självklara krafter...

Allt det vardagliga, som inte har med magi och uråldighet att göra, är så träffande beskrivet - olycklig kärlek, problem med föräldrarna, mer eller mindre fungerande hem, läxor, vänner (i den mån vänner finns). Det är helt enkelt väldigt välskriven socialrealism, med en stor dos övernaturlighet. ;) Jag skulle vilja säga att Cirkeln kan bli den nya Twilight, fast BRA. Inte en tafflig kärlekshistoria med unkna könsroller.

För att illustrera riktigt hur bra jag tycker att Cirkeln är kan jag berätta att jag är fruktansvärt åksjuk men att jag ändå var tvungen att läsa klart det sista kapitlet på bussen på väg hem från jobbet. Jag fick lägga ner boken flera gånger för att jag började känna mig illamående, men jag var absolut tvungen att veta hur det skulle gå.

Och det enda problemet jag kan se är att nästa bok inte kommer förrän 2012! Hur ska jag kunna vänta så länge?

P.S. Jag skulle säga att det här är en bok som passar alla mellan 14 och 100. Köp den, läs den, ge den till tonåringen i ditt liv, eller till din mamma. Hon kommer att gilla den.

Uttråkad!

Jag har en hel bokhylla full med olästa böcker, och känner inte för att läsa nån av dem. Är också uttråkad av Cyclops (Cussler) som jag läst ungefär halva av, och har inte ens iddats öppna De döda fruktar födelsen (Eggert) än - att den står med i högermarginalen är bara för att jag planerat att börja läsa den. Nån gång.

Cirkeln

Vill bara säga att jag som bäst läser Cirkeln (ja, jag vet att det sett ut som att jag hållit på med den en månad, men det har jag alltså inte... jag började på den häromdan) och än så länge skulle jag vilja komplimentera både Sara och Mats för en mycket välskriven och spännande bok. =) Mer utförlig recension kommer 2 maj!

Kvar i norr! =)

Jag fick inte det där jobbet söderut. Lika bra är det. Nu hoppas jag på ett annat jobb lite mer lokalt.

Jobb och sånt

Just nu timvickar jag på biblioteket i Råneå, en av de ordinarie bibliotekarierna där (av två) är sjukskriven i 4-6 veckor så jag täcker upp för henne de tider då områdeschefen - a.k.a. den andra bibliotekarien... känns lite overkill att ha en områdeschef när området består av två personer, men ja ja - inte kan vara där eller behöver syssla med annat, dvs. inre tjänst. Min roll är att hålla bibblan öppen, dvs. sitta i utlåningsdisken, ställa upp böcker m.m.

I måndags åkte jag söderut för en jobbintervju, de skulle lämna besked senast måndag nästa vecka. Å ena sidan så vore det trevligt med ett jobb, men å andra sidan så är det bara på 75% och dessutom bara ett vikariat, på ett år. Plus att jag måste flytta och trassla med dubbelt boende...

Men eftersom måndagen tillbringades på resande fot så hann jag läsa en hel del - jag hade precis börjat på Sarah Langans The Missing (var kanske 30-40 sidor in när jag åkte) och läste ut den när jag satt på Arlanda och väntade på att få boarda planet hem. The Keeper var, tja, ok, men The Missing var riktigt bra. Bara därför ångrar jag lite att jag moochade bort The Keeper för ett tag sen. Jag hade velat läsa den igen.

Födelsedagsskörd

Från mormor: Arnaldur Indridason - Mörka strömmar, Unni Lindell - Mörkermannen.
Från Fia: Connie Willis - Blackout.
Från B&A: 101 skräckfilmer du måste se innan du dör (plus ett bokmonster, den där gröna blobben med vidhängande snöre. Det är alltså ett virkat bokmärke).
Från S&A: Jim Butcher - Storm Front, John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna. 

Kvartalsrapport 1

Dags för årets första kvartalsrapport, och herregud så usel statistiken ser ut...

Januari
Douglas Preston & Lincoln Child - The Ice Limit
Sara Kadefors - Nyckelbarnen
Andreas Steinhöfel - Rico, Oskar och skuggorna i gårdshuset
Maria Parr - Tonje och det hemliga brevet
Viveca Lärn - Vad händer om man vänder på Paris?
Peter Arrhenius - Baksidans hemliga hjältar
Maria Parr - Våffelhjärtat
Karin Ahlborg - Den föraktade falukorven: om ketchupkrig och fredagsmys
Jed Rubenfeld - The Death Instinct

Februari
Clive Cussler - Medusa
Clive Cussler - Iceberg

Mars

Agatha Christie - Mord klockan fem?

Andrew Martin - The Necropolis Railway
Michelle Paver - Dark Matter

Det var allt. 14 böcker in alles; sex barnböcker, sex på engelska, en fackbok (typ) och en på svenska, som dessutom var en omläsning.

Bäst detta kvartal - barnböcker:
Sara Kadefors - Nyckelbarnen
Maria Parr - Våffelhjärtat

Bäst detta kvartal - vuxenböcker:
Michelle Paver - Dark Matter
Jed Rubenfeld - The Death Instinct

Tråkigast:
Andrew Martin - The Necropolis Railway

Michelle Paver - Dark Matter

Michelle Paver är väl mest känd för sin ungdomsfantasyserie Vargbröder (som är väldigt populär på biblioteken, åtminstone där jag har jobbat). Dark Matter är mer av en vuxenroman, undertiteln är A Ghost Story och det är verkligen en spökhistoria. Riktigt obehaglig stundvis, och väldigt bra.

Boken utspelar sig på 1930-talet och handlar om Jack, en ung engelsman från en fattig medelklassfamilj som får ett erbjudande om att följa med på en polarexpedition som radiooperatör. Expeditionens övriga medlemmar är fyra unga män ur överklassen och Jack känner sig underlägsen dessa fyra som har haft en priviligierad uppväxt, gått i fina skolor och aldrig vetat hur det är att vara fattig. Först överväger han att inte följa med, men han inser att detta är hans chans att slippa det ensliga liv han hittills levt i London.

Sommaren 1937 beger de sig till Norge, och därifrån ska de resa med båt till Svalbard där de ska slå läger i Gruhuken. I ett år ska de fem leva under bistra omständigheter för att utföra meteorologiska och andra vetenskapliga mätningar som sedan ska skickas till The Royal Geographical Society i London.

Men resan börjar inte bra. Teddy, gruppens fältläkare, måste stanna kvar i London när hans far dör, och reducerade till fyra man fortsätter expeditionen till Tromsø. Väl i Norge hyr de en båt och en besättning, och under kapten Erikssons ledning lägger Isbjørn ut från Tromsøs hamn i slutet av juli.

På Isbjørn är allt frid och fröjd, även om Jack inte gillar de slädhundar de tagit med sig (hans överklasskamrater ser hundar som meningen med livet, men Jack har inte vuxit upp med fyrbeningar omkring sig och kan inte riktigt förstå grejen med det hela). Det enda smolket i bägaren är kaptenen Mr Erikssons oförklarliga motvilja mot slutdestinationen Gruhuken. Expeditionens medlemmar avfärdar dock hans motvilja som nonsens och vidskepligheter...

Ja, det kan ju varenda läsare av spökhistorier räkna ut, att det inte är särskilt smart att ignorera varningar från lokalbefolkningen. När Isbjørns kapten och besättning motvilligt landstiger vid Gruhuken och arbetar på av bara f-n för att få komma därifrån så fort som möjligt så borde ju även de rationella engelsmännen dra öronen åt sig, men istället smäller de upp en liten stuga och inrättar sig för vintern.

Dark Matter påminner stundvis om Andreas Romans Mörkrädd, för mycket av skräcken pågår i Jacks huvud. Hela boken är hans dagbok som han påbörjade kvällen då han blev erbjuden att följa med på expeditionen, och han skriver noggrannt ner allt han ser och upplever i Gruhuken. Länge vet han inte vad han ser och han övertygar sig själv om att vad det än var så är det helt ofarligt, men ju längre tiden går och ju mer oroväckande saker som händer, desto mer övertygad blir han att det han sett inte är ofarligt. Men är det verkligt? Har någon av de andra sett något - och ska han berätta för dem vad han sett och känt, eller kommer de tro att han blivit galen?

Det här är en fin liten spökhistoria med bra flyt, som känns trovärdig på grund av att den berättas i dagboksform. Redan från början får man veta att något hemskt hänt på expeditionen - en forskare har, tio år efteråt, kontaktat Algie, en av expeditionens medlemmar, eftersom han vill kunna använda deras upplevelser i en avhandling han håller på med. Boken börjar med det svarsbrev Algie skickar där han avbeder sig allt samröre med forskaren ifråga, och där han ger antydningar om att något hänt under expeditionen. Efter det sitter man på nålar och väntar på att katastrofen ska inträffa. ;)

Hipp hipp hurra!

 Idag fyller jag år! 

Välkommen till ett virtuellt födelsedagskalas! Ta en bit tårta eller valfritt annat fika, slå er ner med en kopp av nåt drickbart eller rota så mycket ni vill i bokhyllorna. =) Kalaset pågår förstås hela dagen, och det finns kritor och pixiböcker för de mindre gästerna så känn er inte skyldiga för att ni hänger här. ;)

Andrew Martin - The Necropolis Railway

Jag läste inte så noga när jag beställde den här boken; med tanke på titeln och framsidan så antog jag helt enkelt att det var lite av en steampunkig spökhistoria av nåt slag. (Jo, jag läste att det var en murder mystery, men tänkte... tja, spöken? Odöda? Nånting sånt.) Tyvärr blev jag besviken, för det är istället en ganska medioker murder mystery som bara råkar utspela sig i början av 1900-talet, dvs. i slutet av den fiktiva steampunk-eran men inte alls steampunk - det är inga automatons så långt ögat når, och inga zombies, spöken eller Frankensteins monster heller. Jag hade ju hoppats på en ny George Mann ju.

In short - den unge Jim Stringer älskar järnvägen, och hans högsta dröm är att en dag bli lokförare. För att uppnå detta tar han anställning på järnvägen i London som städare (och så småningom kunna arbeta sig upp till lokförare, så som det gick till på den tiden). Märkligt nog blir han hatad av alla sina medarbetare och får även veta att den förre killen som hade hans jobb dog under mystiska omständigheter. Dags att undersöka, alltså.

Problemet här är att Jim är en tafflig tonåring som precis kommit in till storstan från en liten by på landet, och hela plotten är så tilltrasslad att när mördaren väl avslöjas så är det en så osannolik person att jag överhuvudtaget inte fattar hur Andrew Martin tyckte att det var en bra upplösning. Hux flux löses allting på de sista tre sidorna, liksom. Och då har Jim harvat på i en hel bok med sitt evinnerliga järnvägstjat...

Njae, kan inte rekommenderas tyvärr - fast jag såg på Amazon att det finns de som gett boken en femma, hör och häpna, så det är tydligen en sån där bok som man älskar eller hatar. Förutom att jag inte hatar den, jag är bara ganska likgiltig.

Förresten så är The Necropolis Railway den första boken i en serie om Jim Stringer. Man kan ju hoppas att de andra böckerna är bättre.

Primtal

På tisdag (29/3) fyller jag primtal. 29 närmare bestämt. Det kanske är ett tecken på att jag borde läsa Primtalens ensamhet, men den lockar mig inte just nu.

Jag har funderat på vad jag egentligen önskar mig, men kan knappt komma på några böcker eller bokrelaterade saker alls - det är lite oroväckande faktiskt. Självklart har jag en megalång Adlibris-önskelista, men väldigt få titlar lockar mig just för tillfället. (Några av de som jag skulle vilja ha har inte kommit ut än, t.ex. P. J. Tracys Shoot to Thrill, eller Play to Kill - beror på om det är den brittiska eller den amerikanska utgåvan, suck på det...)

Boken jag håller på med nu (Polar Quest) är, sin arktiska titel till trots, inte särskilt bra. Iallafall inte 160 sidor in, så jag funderar på om den verkligen kommer att bli bättre - författaren har redan använt "oskyldigt anklagad för mord"-greppet och "ond, ondare, ondaste skurken"-greppet. För att inte tala om "bästa stridsnissen i världen"-greppet som det egentligen bara är Clive Cussler som kommer undan med. Så det kan nog bli en bortläggning av Polar Quest för tillfället. Jag måste fundera på vad jag vill läsa istället. Recensionsdatumet för Cirkeln är ju inte förrän om över en månad, så den ligger tålmodigt och väntar fortfarande...

På sparlåga

Både bloggandet och läsandet går på sparlåga just nu. Jag tillbringar dagarna med att titta på tv (Animal Planet, mestadels) och känner ingen större läslust, så bloggen är satt på undantag för tillfället. På återseende.

Paket!

Åh vad kul! Idag har jag fått manuset till Cirkeln, ni vet Saras och Mats Strandbergs gemensamma projekt. Den skuttade genast glatt upp till toppen av att läsa-högen - fast recensionsdatumet är inte förrän 2 maj, så jag har ju ett tag på mig.

Sämsta läsmånaden någonsin

Jag har aldrig läst så lite som jag gjorde i februari. Verkligen aldrig någonsin, sen jag lärde mig läsa vid, tja, drygt två års ålder (fast då var det mest Bamsetidningar som gällde förstås). Två böcker på hela månaden!!! TVÅ! Visserligen på engelska och jag läser inte lika fort på engelska som på svenska, men jag har inte direkt läst lite varje dag eller så, utan några dagar per bok och sen inget mer. Lite skyller jag förstås på So Cold the River som jag tragglade med och sedan lämnade tillbaks oläst, och jag har förstås läst små snuttar i andra böcker (min vanliga kvällslektyr brukar vara nåt kapitel i nån av David Eddings böcker eller så, men jag läser sällan hela boken nu längre utan bara valda delar) men bara två utlästa böcker, det är ett ganska katastrofalt resultat på hel en månad.

Och jag menar det naturligtvis i relation till hur mycket jag vanligen läser, jag är fullt medveten om att många är nöjda med att läsa två böcker per månad så ni som gör det, känn er inte nedtryckta eller så.

Day 30 – Your favorite book of all time

Sista dagen! Äntligen. Jag började faktiskt bli lite less där efter dag, tja, 15 eller så, men jag bestämde mig för att bita ihop och köra vidare ändå.

Iallafall... bästa boken nånsin? Hur svårt är inte det då? Jag har haft många favoritböcker genom åren, Microslavar är väl den som har hängt med längst men t.ex. Liftarens guide till galaxen, Godnatt Mister Tom, Sagan om Ringen-trilogin, Lilla huset på prärien osv. är ju också mina bästa favoritböcker. Det är ju inte så att man glömmer bort sina gamla favoriter bara för att man hittar nya, som The Passage till exempel, eller The Terror, eller Perdido Street Station, eller... ja, listan kan göras lång.

Day 29 – A book everyone hated but you liked

Det hade varit klart lättare att svara på vilka böcker alla andra gillar som jag hatar - jag kan nog inte komma på ett exempel på motsatsen överhuvudtaget. Tråkigt men sant.

Day 28 – Favorite title

Men vad svåra frågor det börjar vara såhär på slutet! Det är många titlar som jag gillar (men för det mesta så tänker jag "åh, det var en fin titel" när jag ser en bok och sen glömmer jag genast bort den), en fin är The Crimson Petal and the White av Michael Faber. We Have Always Lived in the Castle är också en ganska häftig titel. Men mesta tungvrickaren är förstås Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap. =)

Day 27 (+1) – The most surprising plot twist or ending

Jag måste nog säga pass på den här. Jag kan inte komma på nånting - jo, det skulle möjligen vara om nån som man inte förväntade sig skulle dö faktiskt går och dör i en bok. Men jag kommer inte på nån speciell titel.

Läggdax

Jag har inte hunnit posta dag 27 i 30 Days of Books idag, och det var dessutom en rätt svår fråga... så den får vänta till imorgon. Lite surt är det förstås att jag inte lyckas posta alla inlägg i tid, men jag prioriterar att sova framför att blogga. Iallafall när jag måste stiga upp kl 06.00 dagen efter.

Day 26 – A book that changed your opinion about something

Det var kanske inte så att jag direkt ändrade åsikt när jag läste Eric Schlossers Snabbmatslandet, snarare förstärktes min åsikt att köttindustrin är ond, storföretag är onda och McDonald´s är - ja, gissa vad: onda. Vilda hästar kan inte släpa in mig på McDonald´s i min hemstad, däremot har jag faktiskt ätit på sagda ställe i Stockholm. Jag äter fortfarande kött också, trots att flera av mina kollegor är övertygade om att jag är vegetarian (jag "ser ut som en vegetarian", tydligen).