Elin Boardy - Mot ljuset

Från början var det lite Små krig-varning på Mot ljuset, dvs. en bok som kändes som att jag borde gilla den men som mest genererade en gäspning. Lyckligtvis blev den bättre - nej, inte bättre, för den var hela tiden bra sådär i största allmänhet, men mer tilltalande för just mig - en bit in.

Boken handlar om Elly, en ung svenska som följer med sin nygifta syster Annie på dennas bröllopsresa till Malaya. Annies man, dansken Laurids Jensen, är läkare och passar på att kombinera sin bröllopsresa med läkarpraktik på en malayisk plantage. I sällskapet ingår också Niels, Laurids bästa vän från skolåren, och Thomsen, plantageägaren. Året är 1947, andra världskriget ligger fortfarande färskt i minnet och rasismen grasserar hejvilt - man skulle ju kunna tycka att man kan vara lite artig mot de människor som bor i landet man besöker, men det går ju inte för sig. Inte när de besökande är västerlänningar och de infödda asiater.

Jag har lite svårt att se vad Boardy vill med sin berättelse. Elly är huvudpersonen, och jag antar helt enkelt att boken handlar om hennes personliga utveckling, för det är den röda tråd jag kan se. Jag hade hoppats på lite mer Fem svarta höns-handling eftersom det var såna vibbar jag fick när jag läste på baksidan, men revolutionen tar inte fart förrän i slutet av boken och innan allt bryter lös hinner Elly börja klä sig i byxor, ha en affär, utveckla ett politiskt samvete och i största allmänhet utvecklas som människa.

Jag är inte helt på det klara med vad jag tycker om Mot ljuset. Det lutar åt att jag gillar den, men jag skulle nästan behöva läsa den en gång till för att bli säker. (Jag är inte heller säker på vad jag tycker om de danska ord och uttryck som Boardy använder i dialogen för att understryka att vissa av personerna i sällskapet är danskar. Det blir ungefär som i Döden på en blek häst, men besvärligare eftersom jag inte kan danska.)