Karin Tidbeck - Amatka

Amatka är en koloni i en värld mycket lik vår egen, men en värld där orden ger saker dess form. Utan orden bryts formen upp. Kollektivet går före individen och reglerna måste följas, oavsett vad som händer.

Brilars Vanja Essre Två kommer till Amatka för att genomföra en undersökning om kolonins hygienvanor. Hon blir inkvarterad hos huskamraterna Nina, Ivar och Ulla. Ninas och Ivars gemensamma barn bor i barnhuset på veckorna och hälsar på hemma på helgerna.

Vanja påbörjar sin undersökning, men det dröjer inte längre innan märkliga saker börjar hända. På grund av slarv med märkningen löses flera av hennes saker upp, och myndigheterna - styrelsen - börjar konfiskera allt papper, till och med biblioteksböcker. Varför? Har det att göra med den stora branden i rekreationshallen, då fler än hundra människor förolyckades? Vanja börjar i största hemlighet söka efter svar.

Denna dystopiska roman, hälften SF och hälften filosofiskt experiment, skildrar ett totalitärt samhälle i förfall. För kollektivets bästa pressas människor in i mallar, och det är oundvikligt att vissa mallar trasas sönder. Vad händer när de gör det? Kan den enskilda människan stå upp mot kollektivet? SKA den enskilda människan stå upp mot kollektivet? Vad är rätt och vad är fel?

Tidbeck har många frågor men få svar. Personligen tycker jag att det är i slutet bokens brister blir tydliga. Jag är inte förtjust i när det blir för abstrakt, som jag tycker att Amatka blir på slutet, utan jag föredrog början där historien byggs upp och jag som läsare får lära känna Vanja, kolonin Amatka och den värld som är så lik och samtidigt så olik vår egen.

Förutom de rent... SF-liknande delarna tycker jag att Amatka påminner om Orwells 1984, klassikern i dystopiska sammanhang. Det anser iallafall jag är ett gott betyg och jag skulle gärna läsa mer av Karin Tidbeck.

(P.S. Jag fick för mig att Karin Tidbeck var från Finland, utan nån annan motivering än att Amatka liksom kändes finsk. Lustigt det där.)

Bokstävlarna har också läst Amatka.