Iallafall. Det var en ren slump att jag började läsa Metro 2033 just nu - den har funnits på min att läsa-lista länge, men alltid knuffats undan. Häromveckan satt jag dock på jobbet (på lilla filialen) och surfade Adlibris, såg att den kommit i pocket och tänkte: hm, den kanske finns att låna här? Jajomänsan, det fanns den. Och den var till och med inne. Alltså:
Metro 2033 utspelar sig i en nära framtid (år 2033, närmare bestämt...) där Ryssland och resten av världen gått under i ett kärnvapenkrig. De som överlevt har förskansat sig i Moskvas tunnelbana där de byggt upp små samhällen på varje metrostation. Stationen VDNCh är en av ändstationerna där man ständigt är hårt ansatta av muterade varelser från ytan. De farligaste av dem kallas för "de svarta" och är en sorts blodsugande humanoider som skrämmer vett och sans ur alla som möter dem.
Den unge Artiom - tillräckligt gammal för att vara född på ytan, innan kriget, men inte tillräckligt gammal för att minnas livet där uppe - är en relativt nybliven soldat vid VDNCh:s gränspostering. Ett oväntat möte med den erfarne krigaren Hunter leder till att Artiom avtvingas ett löfte: om Hunter inte kommer tillbaks från det uppdrag han är ute på ska Artiom bege sig till den mytomspunna stationen Polis för att leverera ett meddelande. Hör och häpna, Hunter kommer inte tillbaka och Artiom tvingas ut på en lång vandring genom det farliga tunnelsystemet, där man vid varje hörn kan stöta ihop med allt från fascister till kommunister eller plain old människoätande mutanter...
Färden förändrar Artiom i grunden, och han inser att hans uppdrag är att rädda metron och de människor som fortfarande lever där.
Artioms vandring är en episk sådan. Han råkar ständigt ut för nya faror men räddas från dem i sista stund, to the point of ridicule, av de mest osannolika personer eller händelser, och under vandringens gång blir han också allt mer desillusionerad. Samtidigt som det är otroligt mörkt, skitigt och deprimerande är det också mycket humoristiskt på sina ställen, och skildringarna av de olika kulter, politiska åskådningar och allmänna knäppgökar är knivskarpa. Gluchovskij petar in en massa historia, politik och religion som han skruvar till sin absoluta spets i sin vision av ett postapokalyptiskt samhälle där den gamla världens livsåskådningar tagit oväntade - eller kanske snarare fullständigt logiska? - vändningar. Alla de olika grupperingarna i metron tror på sin egen speciella frälsning, vare sig det är genom kommunism, satanism eller kommersialism.
Och en sak till: var noga med att inte reta upp bibliotekarierna.
”Om ni upptäcker någon fara – blinka med lampan. Skjut bara i yttersta nödfall. Skottlossning kan locka hit dem.”Kort sagt: jag rekommenderar å det starkaste. Läs!
”Vilka då?” frågade Artiom.
”Vilka tror du?” sa Melnik. ”Vad förväntar du dig att möta i ett bibliotek?”
”Bibliotekarierna, så klart.”
Danila svalde och blev likblek. Artiom såg först på honom, sedan på Melnik och beslutade att det här inte var det rätta tillfället att spela världsvan.
”Och vilka är det?”
Melnik höjde förvånat ett ögonbryn. /…/
”Du får se själv. Men kom ihåg: du kan hindra dem från att attackera genom att se dem i ögonen. Rakt i ögonen, är det uppfattat? Och vänd aldrig ryggen till… Det var allt, nu sätter vi fart!”
(Mer läsning: Bokstävlarna har skrivit en lysande recension av både bok och spel, för er som fortfarande tvekar.)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar