George Eliot - Middlemarch

Middlemarch utspelar sig i och runtomkring den fiktiva engelska staden Middlemarch i början av 1830-talet. Läsaren får följa diverse karaktärer under de år då romanen utspelar sig, och i de första kapitlena är det den unga Dorothea Brooke som är huvudpersonen.

Dorothea är en varmt religiös ung dam, som inte särskilt bekymrar sig över sitt utseende eller andra saker unga damer "borde" tänka på. Istället ägnar hon sig åt att designa nya stugor åt de fattiga arbetarna på farbroderns gods, och hoppas förgäves på att farbrodern ska förbättra livet för sina arrendatorer. När hon blir uppvaktad av en ung granne, sir James Chettam, avvisar hon honom för att istället gifta sig med den trettio år äldre mr Casaubon, som hon föreställer sig är en lärd och vis herre som efter bröllopet ska undervisa henne och som hon ska kunna hjälpa med hans livsverk. Naturligtvis blir det inte så.

Läsaren får dessutom stifta bekantskap med sir James Chettam, som efter Dorotheas bröllop gifter sig med hennes syster Celia, med Dorotheas farbror mr Brooke, med kyrkoherden Cadwallader och hans hustru, med den unge läkaren Tertius Lydgate som gifter sig med borgmästarens dotter Rosamond Vincy, med Rosamonds bror Fred som hoppas av utbildningen till präst, med Freds ingifte morbror Peter Featherstone som i sin tjänst har den unga Mary Garth, som Fred är förälskad i, med Mary Garths föräldrar, med prästen Camden Farebrother och hans familj och med Will Ladislaw, mr Casaubons släkting som hyser varma känslor för Dorothea. Och säkert med ett antal människor till som jag glömt för tillfället...

Det är rätt många att hålla reda på och olika kapitel handlar om olika människor, men allas liv är ihopvävda och alla skvallrar om alla, som det brukar vara i en småstad. Vissa är dessutom mer intressanta än andra att läsa om - till exempel var jag inte alls förtjust i Dorothea från början, men mot slutet av första delen börjar hon ta sig och blir roligare att läsa om. Stilen är dessutom så ironisk att det känns som att författaren hela tiden raljerar över karaktärernas sätt att bete sig, och vissa av dem är onekligen ganska löjeväckande.

Jag tycker att boken är ganska bra, men oerhört seg att läsa. Precis som Dieva inser jag att jag läser bara några sidor i taget, sen orkar jag inte mer utan lägger boken åt sidan - och så får den ligga i en dag eller två. Med den här takten är jag väl klar med den till jul misstänker jag.

Vi har också läst Middlemarch:
Dievas liv och äventyr
Camilla
Theresan

Det är bara att inse

Jag kommer inte hinna läsa klart Middlemarch i oktober, har nästan hela andra delen kvar (och första delen tog ett par-tre veckor att läsa ut, bland annat på grund av brist på intresse - inte bara för Middlemarch, utan för läsning överhuvudtaget). Så jag fortsätter att kämpa med den under november, men jag tänker ändå skriva en sorts recension - mest troligt imorgon - av första delen och mitt intryck av boken so far. Jag måste ju ha ett inlägg att samla ihop era recensioner under. =)

Hur är det, är det många som läst klart den? Eller tycker ni att det är lika kämpigt som jag gör? Nog för att den är rätt bra - den är bara så... trög.

Nåja, på söndag börjar vi med sista boken i utmaningen, Victoria Benedictssons Pengar. Förhoppningsvis är den lite mer lättläst.

Toni Morrison - Älskade

Älskade utspelar sig år 1873, i Ohio, och handlar om den före detta slavinnan Sethe och hennes dotter Denver som lever tillsammans i ett hemsökt hus. Sethe och Denver är utstötta på grund av något som hände i det huset för många år sedan, och denna händelse är också anledningen till hemsökelsen.

Många år tidigare rymde Sethe, höggravid med Denver, från sin ägare på gården Sweet Home i Kentucky. Hon hade redan skickat sina tre barn i förväg och planerade att rymma tillsammans med sin man Halle, men han försvann och Sethe måste ge sig iväg ensam, till Halles mor Baby Suggs i Ohio.

En dag år 1873 dyker Paul D., en av de andra före detta slavarna på Sweet Home, upp hemma hos Sethe och väcker minnen från förr. Strax därpå hittar Sethe en flicka, bara lite äldre än tonårsdottern Denver, ute på gårdsplanen. Flickan vet inte var hon kommer ifrån eller hur hon kom dit, men hon säger att hon heter Älskade, ett namn som har en speciell betydelse för Sethe.

Tja, jag både gillar och inte gillar Älskade. Jag gillar delarna i dåtid, från Sweet Home och rymningen, men är mindre förtjust i delarna i nutid även om vissa av nutidsdelarna är helt ok de med. Älskade är en spökhistoria, en släktberättelse, en skildring av slaveriets grymhet och en berättelse om en mors kärlek till sina barn, allt i ett. I början är den alldeles för seg vilket är en av anledningarna till att jag är lite skeptiskt inställd, det tog alldeles för lång tid att komma in i boken. Och rent allmänt tycker jag att den är för ojämn och lite för "litterär" (vackert språk för språkets eget skull) för att vara riktigt bra, även om vissa kapitel är fantastiska.

Det är nog helt enkelt en bok som man måste läsa själv för att bilda sig en uppfattning om, så gör det. Många älskar ju boken, och den är bra trots att det var mycket i den jag inte gillade.

Pia Gadd - Frillor, fruar och herrar: en okänd kvinnohistoria

Nu var det ett tag sen jag läste ut den här boken, som jag först läste om hos Vixxtoria, men jag ska försöka få ihop ett par rader om den iallafall. (Vill ni veta vad den handlar om så läs Vixxtorias inlägg, det är mycket informativt.)

Tja, rent faktamässigt är det en intressant bok, även om jag kan tycka att den inte riktigt är "en kvinnohistoria" eftersom den mest handlar om männen vars frillor boken säger sig handla om, dvs. ett gäng kungar, adelsmän och präster. Eller faktiskt nästan alla män fram till 1700-talet, verkar det som, eftersom frilloskapet ("förtidsäktenskapet") var allmänt förekommande i alla samhällsklasser i alla tider, mycket för att "vanligt folk" inte hade råd med sån lyx som ett bröllop. Det verkar också ha varit allmänt accepterat.

Gillar man historia kan det vara intressant att läsa, men gillar man god språkbehandling så sliter man sitt hår när man läser, för så många tankstreck som Gadd använder när hon skriver - ja, det är snudd på ett tecken på galenskap (ungefär som ett överdrivet användande av utropstecken, enligt Terry Pratchett). Det förekommer rentav ett par meningar med tre eller fler(!) tankstreck vilket gör texten både oläslig och inkorrekt. Är detta verkligen en människa som har språket som sitt yrke? (Pia Gadd är journalist och författare.)

Mot slutet börjar boken dessutom allt mer handla om männen snarare än kvinnorna (för den börjar bra, det gör den) och blir alltså allt mer ointressant - manshistoria har jag redan läst så mycket om nämligen.

Så, i det stora hela en hyfsat kul bok för den historieintresserade (och man får faktiskt veta en hel del om frilloskapet som man antagligen inte visste förut), men man ska ha stort tålamod med språkbehandlingen för att inte kasta boken i väggen både en och två gången under läsningen.

Halvtid

Jag har läst klart första halvan av Middlemarch (det är en utgåva i två delar) och nu är det inte många dagar kvar innan hela ska vara utläst - vi får se om jag hinner klart den här gången. Jag ska försöka, men det har bara inte blivit av att jag läst särskilt mycket (bland annat för att så bra är den inte) den senaste tiden. Oryx och Crake kommer jag troligen inte hinna läsa i oktober iallafall.

Och jag tror att jag gett upp det där med att läsa Pickwickklubben, iallafall just nu. Det kändes mest motigt och inte roligt.

Tematrio - Omslag

Jag är hopplöst efter när det gäller tematrios, så jag kör helt enkelt på veckans:

Berätta om (och visa gärna bild på) tre bokomslag som du tycker är värda att titta lite extra på, kanske för att de väl passar innehållet, är vackra eller fula.

• Nyss utlästa The Affinity Bridge (recension kommer) av George Mann har ett fantastiskt snyggt omslag som verkligen passar. Det är steampunk, viktorianska London och luftskepp för hela slanten. Det som inte syns på bilden är att omslaget faktiskt glittrar.
• Även omslaget till Stephen Hunts The Kingdom Beyond the Waves är väldigt tjusigt. Här rör det sig också om steampunkinspirerad fantasy, men hur väl innehållet matchar omslaget vet jag inte för jag har inte kommit mig för att läsa boken än.
• Mörkrets väg: en bekännelse av Michael Cox har ett underbart omslag, särskilt i den inbundna utgåvan som rentav har en mörkgrön, tygklädd rygg, så att det verkligen ser ut som en gammal bok. Inte heller den här boken har jag läst, men av baksidestexten att döma passar omslaget mycket bra till handlingen. Mörker, dimma, London, 1800-tal och så vidare.

Clive Cussler - Den förlorade staden

Den förlorade staden är den femte boken om NUMA:s Kurt Austin och hans trusty sidekick Joe Zavala (bok ett, två, tre och fyra) och det har nu gått tillräckligt lång tid för att jag ska uppskatta den totala icke-realismen i Clive Cusslers böcker (just dessa fem är dessutom författade tillsammans med Paul Kemprecos, som tydligen har skrivt ett gäng "underwater detective thrillers" på egen hand). Jag vill minnas att jag var lite övermätt på Cussler efter Vita döden.

Anyways. I Den förlorade staden försöker ytterligare en totalt vansinnig människa ta över världen men stoppas av team Austin/Zavala, med god hjälp av makarna Trout, och i vanlig ordning räddas planeten i sista stund från förintelse - denna gång faktiskt en ganska bokstavlig förintelse, eftersom det rör sig om en särskild sorts mördaralger som, om de fått föröka sig fritt, skulle ha tagit över världshaven och orsakat fiskdöd, världssvält etc.

Det hela har att göra med ett särskilt enzym som kan användas för att förlänga människans livslängd, samt de mer eller mindre lyckade experiment på mänskliga testobjekt som genomförs av samvetslösa vapenhandlare. In på scenen spurtar Austin och Zavala för att rädda dagen, givetvis tillsammans med Austins flamma för ögonblicket, arkeologen (strippan? med det namnet) Skye Labelle.

Nå ja. Underhållande är det iallafall, och ungefär lika utmanande att läsa som att äta sockervadd (fast det är faktiskt lite besvärligt att äta, man blir så kletig. Men ändå). Jag skulle bara vilja påpeka att vad någon berättat (utan att ha en säker källa att backa upp fakta med) inte räknas som vetenskapliga bevis, vad Skye Labelle än tycker om den saken.

Peter Robinson - Mörkrets alla färger

Mörkrets alla färger är den senaste boken om överkommissarie Alan Banks. Han har numera en ny flickvän, Sophia, som är ett antal år yngre och som verkligen inte förstår det där med att Banks när som helst kan bli inkallad om det sker ett mord. Ärligt talat så förstår jag inte alls varför han är tillsammans med henne överhuvudtaget.

Nå, iallafall. En man hittas hängd i skogen, och han kan snart kopplas ihop med ett brutalt mord på en annan man i ett av de finare områdena i stan. Det visar sig att de två männen, Hardcastle och Silbert, hade ett förhållande och polisen misstänker att den hängde, Hardcastle, dödat sin älskare, Silbert, och sedan begått självmord. Banks och Cabbot tycker dock att det är nånting som inte stämmer, och när utredningen börjar motarbetas på högsta nivå upptäcker de att Silbert varit spion åt MI6. Vid sin död var han pensionerad - det är åtminstone den officiella versionen.

Tja, jag vet inte. Banks nya flickvän störde mig, och Annie Cabbot har visserligen tagit tag i sitt liv och förbättrats avsevärt från I djävulens sällskap men hon är fortfarande irriterande, eller så är det kanske relationen mellan henne och Banks som irriterar mig. Hur som helst så tycker jag att böckerna börjar vara sämre och sämre - inte direkt dåliga, men inte jättebra heller. Mörkrets alla färger kändes rätt menlös och, tja, ointressant.

Mitt liv i titlar

Är du man eller kvinna?
Vinterdrottningen

Beskriv dig själv.
I am Legend

Hur mår du?
Här ligger jag och duger

Beskriv stället du bor på.
Islandet

Vart skulle du vilja resa?
New York-trilogin

Beskriv din bästa vän.
Inte som andra döttrar

Vilken är din favoritfärg?
March Violets

Hurdant väder är det just nu?
October Skies

Vilken är din favoritårstid?
Körsbär i november

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
The Life and Loves of a She-Devil

Vad betyder livet för dig?
Tillsammans är man mindre ensam

Hurdant är ditt parförhållande?
En bit av mitt hjärta

Vad är du rädd för?
Fritt fall

Dagens aforism:
Det finns annan frukt än apelsiner

Vilket råd skulle du vilja ge?
Håll drömmen levande

Hur skulle du vilja dö?
En ädel död

Ditt motto:
Den som inte tar bort luddet ska dö

Från Bokbabbel.

Shortlists

Ny approach på shortlists i högermarginalen: de innehåller nu bara de böcker jag SKA läsa, året ut. Jag var nämligen inte jättebra på att läsa i den ordning jag bestämt. Men jag tror att nästa år blir det en ny lista varje månad, med kanske 4 eller 8 "måste"-böcker (en eller två i veckan, det beror på hur mycket jag tror jag kommer att hinna - och på hur många utmaningar jag hoppar på), och utöver det läser jag fritt.

Herta Müller - Hjärtdjur

Eftersom jag redan hade Hjärtdjur hemma så var jag ju tvungen att läsa den nu när Müller tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det var min första kontakt med Müllers författarskap (men jag väntar på Redan då var räven jägare) och jag måste säga att, ja, hon skriver väldigt annorlunda. Först var jag inte särskilt imponerad, men efter ett tag - när jag vant mig vid språket - så började jag tycka om det jag läste. Stilen påminde mig faktiskt lite om Cormac McCarthys Vägen, till exempel markeras dialogen varken av talstreck eller citattecken i nån av böckerna. Hjärtdjur är dock inte fullt lika hopplös i tonen...

Boken handlar om en ung kvinna i Ceausescus Rumänien, ett land där man hela tiden måste vara på sin vakt, där det fria ordet förbjudits och säkerhetspolisen övervakar allt och alla. Hur självbiografisk den är vet jag inte, men Müller hörde precis som bokens namnlösa berättarjag till en tyskspråkig minoritet i Rumänien, arbetade efter universitetsstudierna som översättare på en fabrik och tvingades så småningom till exil i Västtyskland. Man kan nog lugnt säga att Müller använder stora delar av sitt liv som material till sina böcker.

När berätterskans rumskamrat Lola hängt sig själv i garderoben träffar hon studenterna Edgar, Georg och Kurt, och de fyra blir vänner för livet. Tillsammans uthärdar de det kommunistiska styret, jobben de skickas iväg på efter universitetsutbildningen, och de skriver brev till varandra med kodord och hårstrån - de är fullt medvetna om att breven kan bli lästa och de själva när som helst intagna på förhör eller värre. Det enda de kan göra är att försöka leva.

Jag tror att det här är en bok jag måste läsa några gånger för att verkligen komma in i den, men den har helt klart potential. Müller är bra på att skapa stämning, på att få fram hopplösheten i hur det var att leva i en diktatur. Det är solkigt och grått och misstänksamt och glädjelöst.

Men de har iallafall tillräckligt att äta.

Peter Straub - Ghost Story

Ghost Story är en sån där bok som jag har tänkt läsa hur länge som helst, men det har aldrig blivit av. Nu köpte jag den dessutom på SF-bokhandeln i påskas (jag försökte beställa den på Adlibris redan förra sommaren, men då var den slut i lager), så för ett tag sen när jag, uttråkad, browsade mina bokhyllor hittade jag den igen.

Boken handlar om den lilla staden Milburn i staten New York, och en grupp gamla män som kallar sig för The Chowder Society. Efter en av medlemmarnas oväntade död samlas sällskapet regelbundet för att berätta spökhistorier för varandra.

"-What´s the worst thing you´ve ever done? - I won´t tell you that, but I can tell you the worst thing that´s ever happened to me." Det var så spökhistorierna började. Men egentligen började historien redan för femtio år sedan, med en flicka vid namn Eva Galli. När fler och fler konstiga och skrämmande saker börjar hända i Milburn börjar The Chowder Society förstå att det som hände för femtio år sedan nu hunnit ikapp dem.

Jag gissar på att Sarah Langan läst Ghost Story, för hennes The Keeper påminner faktiskt rätt mycket om den. Hemsökt amerikansk småstad, och så vidare. Stilen är också ganska lik Stephen King och Ghost Story kom ju 1979, några år efter Carrie och Salem´s Lot som båda skulle kunna ha varit något av en inspiration för Straub. (King och Straub har ju också varit vänner länge och skrivit två böcker tillsammans.)

Jag tyckte inte att Ghost Story var särskilt skrämmande, tyvärr, men jag har utvecklat en ganska hög toleransnivå mot skräcklitteratur efter flitig King-läsning under tonåren. Om jag läst boken för 10-12 år sedan så hade jag kanske tyckt annorlunda... Men som bok betraktat är den välskriven och stämningsfull, och jag gillar den även fast den inte genomför sitt främsta uppdrag, dvs. att skrämma mig. Jag ska nog kolla upp fler böcker av Peter Straub, han har ju t.ex. vunnit Bram Stoker Award flera gånger.

Sådärja!

Adlibris har visst en liten höstrea (pocket för 9-19 kr, inbundet för 29-99), det är inte så många titlar som reas ut men jag lyckades ändå skrapa ihop några stycken att beställa:

• Ismaïl Kadaré - Den döda arméns general
• Nina Lugovskaja - Jag vill leva: en skolflickas dagbok under Stalintiden
• Bronwyn Donaghy - Alla dessa små bevis på vår vänskap
• Joshilyn Jackson - Visst finns det gudar i Alabama
• Ann-Marie MacDonald - Fågelvägen
• James Meek - Den yttersta kärlekens gulag

Sex böcker för 104 kr, det var ganska lagom tycker jag.

12 nobelpriskandidater

Jag tänkte vara lite taktisk tills nästa nobelpris delas ut och läsa (minst) 12 av författarna på Ladbrokes lista över möjliga nobelpriskandidater (jag menar, den kommer ju antagligen att se ungefär likadan ut nästa år, om ingen går och dör förstås). Efter att ha plockat bort poeterna - poesi är inte min grej - återstår 48 författare som jag har försökt skära ner till 12. En för varje månad alltså (oktober-september).

Just nu ser listan ut så här (en bok per författare om jag inte blir väldigt sugen på fler):

Oktober
Margaret Atwood

November
Paul Auster

December
Haruki Murakami

Januari
Ismaïl Kadare

Februari
Thomas Pynchon

Mars
Amos Oz

April
Joyce Carol Oates

Maj
Philip Roth

Juni
Beryl Bainbridge

Juli
Claudio Magris

Augusti
Arnošt Lustig

September
Assia Djebar

Det är lite blandat vilka odds de här 12 har på Ladbrokes, jag har plockat de flesta från topp 10 men t.ex. Beryl Bainbridge och Paul Auster är högoddsare. Jag har även böcker av Maya Angelou, Gitta Sereny och Julian Barnes hemma om jag skulle känna för att klämma in dem också.

Nån annan som är sugen på att haka på?

VAD håller Adlibris på med?

Helt plötsligt är min önskelista på Adlibris sorterade efter boktitel istället för efter författare?! Hur har de nu tänkt sig att jag ska kunna hitta nånting? Det är inte alltid jag kommer ihåg titeln på en bok, iallafall inte exakt (dvs. om den börjar med "Det" eller liknande småord). Fy, Adlibris!

Och apropå Herta

Jag (och antagligen rätt många andra) passade på att beställa hennes roman Redan då var räven jägare på Adlibris, det var den enda bok av henne (förutom Hjärtdjur) som fanns i svensk pocket. Jag har inte råd med inbundet just nu, men det fanns två inbundna böcker på svenska att välja på: Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv och novellsamlingen(?) Kungen bugar och dödar.

För att jämna ut den litterära nivån så blev det även Clive Cusslers Gyllene Buddha och en deckare av en författare jag inte läst nåt av tidigare: Blind lydnad av Will Lavender.

Nobelpriset i litteratur 2009

...går till Herta Müller. Kul! Jag som rentav har hennes roman Hjärtdjur hemma (jag köpte den till Lyrans Jorden Runt-utmaning men har inte kommit mig för att läsa den än), så det blir nog nästa läsprojekt, med början idag.

(Hennes Wikipedia-sida är redan uppdaterad!)

Fred! 100 röster mot våld och krig

Idag fick jag ett recensionsex från Bokförlaget Max Ström, antologin Fred! 100 röster mot våld och krig av redaktörerna Saam Kapadia och Jeppe Wikström . Den påminner en del om ...om detta må ni berätta..., boken om Förintelsen som delades ut på skolor runtom i landet för ett antal år sedan. Fred! handlar dock inte bara om förintelsen/andra världskriget utan om våld och krig i allmänhet, inklusive barnmisshandel, våldtäkt etc.

Sverige har haft fred i 200 år. Vi är ovanligt lyckligt lottade, även om vår fred ibland vidmakthållits på ganska omoraliska sätt - t.ex. när Tyskland fick frakta soldater via svenska järnvägsnät under andra världskriget, samt alla andra eftergifter den svenska regeringen gjorde gentemot Hitler av rädsla för invasion. Men hur som helst, Sverige har haft fred.

I Fred! 100 röster mot våld och krig blandas gamla texter av till exempel Martin Luther King, Astrid Lindgren, Anne Frank och Mahatma Gandhi med nyskrivna dito av unga svenskar och med fotografier från olika krig och konfliktområden (t.ex. det berömda på Kim Phúc från Vietnamkriget, eller när ickevåldsaktivister stoppar blommor i gevärsmynningar, eller på lekande barn i ett sönderbombat Kabul, eller när en liten tant slår väskan i huvudet på en demonstrerande nynazist i Växjö 1985). Det är till största delen välskrivna och tankeväckande texter om krig, fred, ickevåld och civilkurage blandat med skildringar av kvinnomisshandel, en läkares beskrivning av offer på en akutmottagning för våldtagna kvinnor, reflektioner över ungdomsvåld och mobbing och mycket annat.

"Fred! kommer förhoppningsvis att bli 2009 års mest uppmärksammade svenska bok. Den kommer att kunna starta processer hos tusentals unga svenskar - och därmed sannolikt också rädda liv."

Bokförlaget Max Ström.

Vad tycker jag då? Jo, jag gillar. Texterna är visserligen av varierande kvalitet, men även om vissa är medelmåttiga så är andra fantastiska (t.ex. Stig Dagermans dikt En dag om året). Bilderna, t.ex. den på Kim Phúc, är välvalda, både som tidsdokument och för att de passar texten de paras ihop med, och varje sida har en kort informativ text längst ner med fakta som anknyter till texten och bilden på uppslaget. Jag tror att Fred! 100 röster mot våld och krig kan vara bra för många (särskilt ungdomar) att läsa, för trots att den är kortfattad och översiktlig så är den tankeväckande. Jag gillar också att den fokuserar starkt på icke-våld, civilkurage och civil olydnad som lösningar på problem.

Fred! finns att köpa på flera nätbokhandlar, till exempel Adlibris där den kostar 99 kr.

Pickwickklubben, kapitel 1-5

Jag är lite försenad med läsningen av Charles Dickens Pickwickklubben, men här kommer mina intryck av de första kapitlena.

Boken börjar med att några av Pickwickklubbens medlemmar, däribland mr Pickwick själv, beger sig ut på en rundresa i England. På vägen träffar de på allehanda människor, bland annat en mycket dryg främling som pratar i halva meningar. En medlem blir utmanad på duell, och när denna är lyckligt avstyrd ska pickwickarna på egen hand bege sig ut på landet i vagn och till häst, något som inte riktigt går som planerat.

Min första tanke är "vilka underbart pompösa och opraktiska gubbtjyvar!" De är så totalt världsfrånvända och övertygade om sin egen och Pickwickklubbens betydelse, samtidigt som de inte klarar av att göra ett hederligt handtag om så livet hängde på det. Jag håller dock med Siska, Elin och Ida när de tycker att det är svårt att hålla reda på alla pickwickarna, vem som är vem och vem som gör vad, trots att det egentligen bara är fyra stycken som är viktiga för handlingen.

Bihistorien som den sorgsne mannen berättar är faktiskt ganska hemsk när man tänker efter (misshandel och svält), men pickwickarna själva verkar inte tycka att det är särskilt upprörande med de hela - de nedtecknar och går vidare. Det kanske är därför den historien finns med överhuvudtaget, dvs. det var vanligt på den tiden att medel- och överklassen ansåg att det var så det gick till i de lägre klasserna - de där fattiga arbetarna, de bara super och slår sina fruar och barn etc. Att det förekom i alla samhällsklasser blundade man för.

Det allmänna intrycket av de första kapitlena är iallafall att det är en läsvärd satir över ett gäng förtjusande gubbstruttar som man antagligen skulla hata i om man träffade dem i verkligheten, men som gör sig väldigt bra i skrift.

Ian Rankin - Rebus sista fall

Rankin blev slutligen trött på sin antihjälte, eller så tyckte han att Rebus faktiskt förtjänade att gå i pension - hur som helst så är detta den sista(?) boken om kommissarie John Rebus vid Edinburghpolisen. Om nu inte Rankin får akut nostalgi om ett par år och återinför honom som privatsnok...

För att vara sista boken i en såpass populär deckarserie tycker jag att Rebus sista fall är lite blek, fallet är helt enkelt inte så väldigt intressant. Inte jämfört med en del av de tidigare böckerna åtminstone (men det hade varit helt ok som "mellanbok" betraktat). Under Rebus sista vecka som polis får han och hans trusty sidekick Siobhan Clarke en mördad rysk poet på sitt bord. Det ser först ut som ett misslyckat rånförsök, men Rebus har en känsla av att det finns mer under ytan och han snokar istället fram en anknytning till sin gamle nemesis Big Ger Cafferty - en av de lösa trådar Rebus gärna vill knyta ihop innan pensionen.

Eftersom Rebus är Rebus lyckas han med konststycket att bli suspenderad under utredningens gång, men det hindrar honom inte från att bedriva spaningar på egen hand. Samtidigt måste Clarke reda sig själv och vänja sig vid att den gamle kollegan inte längre är närvarande.

Som sagt, lite blek. Inte sämre än en del av Rankins andra böcker, men inte lika bra som vissa av dem. På nåt sätt känns det som att Rebus förtjänat lite mer av ett Sherlock Holmes-slut, att få störta ner från en klippa under slagsmålet med professor Moriarty - go out with a bang, helt enkelt.

Jeffery Deaver - Det trasiga fönstret

Det trasiga fönstret är den åttonde, eller nionde (beror på om man räknar med The Devil´s Teardrop eller inte, där Rhyme medverkar i ett kapitel), boken om den förlamade kriminalteknikern Lincoln Rhyme. Sen första boken, I samlarens spår, har Rhymes liv förändrats en hel del - från ensam, deprimerad och självmordsbenägen till ett förhållande med Sachs, konsult för polisen och fast besluten att leva och bli så frisk som en totalförlamad person kan bli.

I denna bok slåss Rhyme och hans team mot en mördare som verkar veta och kunna allt. Gärningsman 522 begår grova brott (mord och våldtäkt) men lyckas på något sätt alltid sätta dit någon annan för brottet, och hade det inte varit för att en av de oskyldigt anklagade var Rhymes kusin Arthur så skulle Gärningsman 522 troligen förblivit oupptäckt för alltid.

Den röda tråden i Det trasiga fönstret är informationsteknologin och insamlandet, lagringen och användandet av information. Boken måste vara varje konspirationsteoretikers fröjd (eller kanske fasa) och man blir faktiskt lite rädd för all information om en själv som antagligen flyter omkring där ute - oavsett om den samlas in och används av ett företag, eller myndighet, eller inte.

Detta är en av de bättre Rhyme-deckarna på senare år. Min favorit är annars den första, I samlarens spår, men den här är faktiskt nästan lika bra. Men - har språket alltid varit så... inriktat på att berätta en historia (det är mycket effektivt men inte särskilt snyggt eller lättflytande), eller har det blivit sämre med tiden?

Kvartalsrapport 3

Nytt kvartal, ny kvartalsrapport.

Juli
Will Adams - The Exodus Quest
Tana French - Till skogs
Elly Griffiths - Flickan under jorden
Maria Lang - De röda kattorna
Laura Ingalls Wilder - Lilla huset i Stora Skogen
Laura Ingalls Wilder - Lilla huset på prärien
Maria Lang - Vår sång blir stum
Laura Ingalls Wilder - Huset vid Plommonån
Alex Scarrow - October Skies
Laura Ingalls Wilder - Vid Silversjöns strand
Laura Ingalls Wilder - Den långa vintern
Laura Ingalls Wilder - Den lilla staden på prärien
Laura Ingalls Wilder - Gyllene år
Dorothy Sayers - Kamratfesten
Glenn Lauritz Andersson - Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend
Nina Solomin - Ok, amen

Augusti
Laurie R. King - A Letter of Mary
Naomi Novik - Elfenbensriket
Dorothy Sayers - Lord Peters smekmånad
Dorothy Sayers - Naturlig död?
Fredrika Bremer - Hertha
Rennie Airth - Vinterdöd
Doris Pilkington - Rabbit-Proof Fence

September
Peter Robinson - Kall som i graven
David Eddings - Belgarions son
Matthew Pearl - The Poe Shadow
Roberto Bolaño - Om natten i Chile
Scott Lynch - Rött hav under röd himmel
J. K. Rowling - Harry Potter och dödsrelikerna
Jeffery Deaver - Det trasiga fönstret
Ian Rankin - Rebus sista fall
Agatha Christie - ABC-morden

Som vanligt är titlarna markerade i rött omläsningar.

Väldigt mycket omläsning har det blivit i sommar, och av naturliga skäl (dvs. flytten) blev det inte så mycket läst alls i augusti. Förutom det har jag ingen ursäkt, förutom det faktum att jag fortfarande inte riktigt hittat läslusten igen. 31 böcker har det blivit det här kvartalet, 12 av dem omläsningar.

Bäst det här kvartalet (utan inbördes ordning):

J. K. Rowling - Harry Potter och dödsrelikerna
Scott Lynch - Rött hav under röd himmel
Naomi Novik - Elfenbensriket
Roberto Bolaño - Om natten i Chile
Glenn Lauritz Andersson - Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend

Tråkigast:

Fredrika Bremer - Hertha
Doris Pilkington - Rabbit-Proof Fence