Pickwickklubben, kapitel 1-5

Jag är lite försenad med läsningen av Charles Dickens Pickwickklubben, men här kommer mina intryck av de första kapitlena.

Boken börjar med att några av Pickwickklubbens medlemmar, däribland mr Pickwick själv, beger sig ut på en rundresa i England. På vägen träffar de på allehanda människor, bland annat en mycket dryg främling som pratar i halva meningar. En medlem blir utmanad på duell, och när denna är lyckligt avstyrd ska pickwickarna på egen hand bege sig ut på landet i vagn och till häst, något som inte riktigt går som planerat.

Min första tanke är "vilka underbart pompösa och opraktiska gubbtjyvar!" De är så totalt världsfrånvända och övertygade om sin egen och Pickwickklubbens betydelse, samtidigt som de inte klarar av att göra ett hederligt handtag om så livet hängde på det. Jag håller dock med Siska, Elin och Ida när de tycker att det är svårt att hålla reda på alla pickwickarna, vem som är vem och vem som gör vad, trots att det egentligen bara är fyra stycken som är viktiga för handlingen.

Bihistorien som den sorgsne mannen berättar är faktiskt ganska hemsk när man tänker efter (misshandel och svält), men pickwickarna själva verkar inte tycka att det är särskilt upprörande med de hela - de nedtecknar och går vidare. Det kanske är därför den historien finns med överhuvudtaget, dvs. det var vanligt på den tiden att medel- och överklassen ansåg att det var så det gick till i de lägre klasserna - de där fattiga arbetarna, de bara super och slår sina fruar och barn etc. Att det förekom i alla samhällsklasser blundade man för.

Det allmänna intrycket av de första kapitlena är iallafall att det är en läsvärd satir över ett gäng förtjusande gubbstruttar som man antagligen skulla hata i om man träffade dem i verkligheten, men som gör sig väldigt bra i skrift.