Trots att jag läst skräck i många år har jag aldrig läst något av Howard Phillips Lovecraft tidigare - skandal, med tanke på hur mycket hans verk, i synnerhet Cthulhu-mytologin, har påverkat senare tiders skräckförfattare. Lovecraft var dock ingen renodlad skräckförfattare utan skrev även fantasy (inspirerad av bland annat Lord Dunsany) och science fiction, precis som många andra fantastikförfattare innan, säg, 1930.
Fallet Charles Dexter Ward har tidigare getts ut på svenska under titeln Gengångaren; denna nya utgåva från Vertigo förlag är en nyöversättning (med illustrationer, dessutom!). Jag misstänker att man får ut mer av boken om man är lite mer inläst på Lovecraft och Cthulhu-mytologin (Yog-Sothoth är till exempel viktig, och jag visste inte att det är en av "de yttre gudarna" förrän jag googlade. Dessutom finns det en referens till en Randolph Carter, som jag antar är titelpersonen i novellen "The Statement of Randolph Carter".)
Tilltalet i boken (romanetten?) är ganska intressant, för det känns som att en utomstående person (alltså inte Charles Dexter Ward eller bokens egentlige huvudperson, läkaren M. B. Willett) berättar om händelserna - i förfluten tid - för ytterligare en eller flera personer. Det gör alltså att händelserna känns mer verkliga, som att Lovecraft berättar om något som faktiskt hänt. Det är lite som att läsa en väldigt lång och utförlig tidningsartikel =).
Titelns Charles Dexter Ward är en ung man från Providence, Rhode Island, som under skoltiden intresserar sig mycket för historia och fornforskning. I de sena tonåren stöter han på referenser till en av sina egna släktingar, en Joseph Curwen, som levde i Providence under 1700-talet. Denne Joseph Curwen har effektivt raderats ut från stadens offentliga arkiv, och Ward blir naturligt nog nyfiken. Men hans efterforskningar leder in honom på farliga vägar. Joseph Curwen var en illa sedd man med mörka hemligheter, och trots att han har varit borta i hundrefemtio år har hans hemligheter överlevt - något som Ward snart får erfara.
Så särskilt skrämmande tyckte jag väl inte att boken var, men jag förstår att folk tyckte det på 1930-talet. Lovecraft använder språket väldigt effektivt och försöker inte beskriva läskigheterna - det får räcka med att läsaren får veta att det var "hemskt bortom allt förstånd" eller liknande. Willetts reaktion i källarvalven under stugan är ett ganska talande exempel:
"När han tittade efter andra gången såg Willett en sådan kontur eller enhet, ty under de ögonblick som närmast följde var han utan tvivel lika spritt språngande galen som någon inhysing på doktor Waites privatägda sjukhus. Ficklampan föll ur en hand som tömts på att muskelkraft och nervsamordning. Han brydde sig inte om ljudet av krasande tänder, som avslöjade lampans öde nere i gropen. Han skrek och skrek och skrek med en röst, vars panikslagna falsett ingen av hans bekanta någonsin skulle ha känt igen, och fastän han inte kunde ta sig upp på fötter kröp och rullade han med förtvivlans mod bort över den fuktiga stenbeläggningen, där dussintals underjordiska brunnar släppte fram sitt utmattade kvidande och gläfsande som svar på hans egna sinnesrubbade skrik."
En bra historia var det hur som helst, och visst gav den mersmak för resten av Lovecrafts produktion. Lovecrafts sparsmakade skräck påminner om många av dagens japanska skräckfilmer - där hemskheterna aldrig riktigt får komma upp till ytan, men därigenom blir så mycket hemskare. Men det tar ett tag att vänja sig vid dem...
Emily Wilde’s map of the otherlands av Heather Fawcett
3 timmar sedan
Inlägg
8 kommentarer:
Någon riktig nyöversättning är det inte fråga om, bar aen bearbetning av den gamla översättningen för att korrigera en del översättningsmissar och för att få med detaljer från originalversionen av "romanetten" (bra ord!) som inte publicerades förrän 1984.
Yog-Sothoth spelar egentligen ingen större roll i boken -- "han" skymtar ju bara förbi i diverse besvärjelser och i Curwens efterlämnade papper -- så jag tycker själv inte man går miste om något genom att inte veta något närmare om "honom". För övrigt hade Lovecraft inte någon konsekvent plan bakom sina skapelser (själva begreppet "Cthulhu Mythos" hittades på av August Derleth), och indelningen i "Outer Gods" och "Great Old Ones" är tämligen godtycklig (och hör hemma i rollspelet Call of Cthulhu).
Vad folk på 30-talet tyckte om den går inte att säga, eftersom Lovecraft gömde den i skrivbordslådan och lät ytterst få personer se den (jag kan själv bara komma på R. H. Barlow, som hade fått manuskriptet till låns strax innan Lovecraft dog). Den publicerades inte förrän 1941 i Weird Tales, i förkortad form, och det var alltså inte förrän på 80-talet som S. T. Joshi återgick till originalmanuskriptet och städade upp de transkriptionsmissar som gjorts i den tidigare publicerade versionen.
Det du säger om berättarperspektivet är mycket intressant -- även framstående Lovecraft-vetare har funderat kring det. Det tycks -- som du säger -- vara en utomstående "occult detective" eller liknande som redogör för fallet för sin publik.
Utom på ETT ställe: När dr. Willett precis har frammanat den okända personen ur hans "essential saltes" får man en kort stream-of-consciousness-liknande inblick i Willetts tankar.
(Jag upptäckte förresten nyligen att det fanns en "Marinus Willett" på riktigt -- han var officer i den amerikanska armén under frihetskriget, och ett porträtt av honom finns tillsammans med hans hederssvärd på Metropolitan i New York.)
Yrs
Martin (som korrläste Ward)
Ah, på Bokus så står det "grundligt förbättrad översättning", vilket jag tolkade som nyöversättning... och jag missade att det på Wikipediasidan om Lovecrafts samlade verk stod att datumen angav när han skrev dem, inte när de publicerades (så jag räknade med att publiceringen skedde 1927). Dålig research av mig!
Men jag tycker faktiskt att Yog-Sothoth kan vara relevant att känna till vid läsningen, även om det naturligtvis inte hindrade min läsning på något sätt. Men OM man känner till att det är en av de "yttre gudarna" och vad dessa står för så kanske man får en djupare förståelse för boken. Och tack vare Derleth och diverse författare är ju Cthulhu-myten numera allmänt förekommande i både böcker och filmer, trots att Lovecraft själv inte var den som skapade alltihop...
Roligt det där du skriver om att även Lovecraft-vetare funderat över perspektivet! Det var en av de bästa sakerna med boken tyckte jag, det där omedelbara tilltalet.
Det var jag som gav dig idéen att läsa H.P. Lovecraft eller hur? =)
Njae, inte vad jag kan påminna mig... det var Bokhore-Helenas säsongsbundna omläsning.
Hehe, jag skrev nyligen om Fallet Charles Dexter Ward: http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=656
Den hör inte till Lovecrafts bättre grejer i min mening. :)
Kanske bra att jag började med den då? Så att jag inte blir besviken senare =).
Barnes & Noble har nu släppt en komplett samling av Lovecrafts noveller, utom de som han spökskrev åt andra:
http://search.barnesandnoble.com/HP-Lovecraft/H-P-Lovecraft/e/9781435107939/?itm=3
P. S. En annan intressant aspekt av Fallet Charles Dexter Ward är miljöbeskrivningarna. Någon kritiker har gått så långt som att säga att det är Providence som är den riktiga huvudpersonen, inte Ward.
Ja, det kan jag nästan hålla med om, Providence är huvudperson på samma sätt som Derry är det i många av Stephen Kings böcker.
Skicka en kommentar