Jane Austen - Stolthet och fördom

Det är klart att jag läst Stolthet och fördom förut, men det var länge sen - närmare bestämt när jag gick i högstadiet. Då läste jag den i skolan, på engelska, så det här är alltså första gången jag läst den på svenska.

Eftersom jag sett BBC´s miniserie (ja, den med Colin Firth) så många gånger att jag kan nästan hela dialogen utantill - och jag misstänker att jag inte är den enda - så känns det helt onödigt att beskriva handlingen... Det här kommer snarare att bli en boken vs. serien-recension. Miniserien är verkligen boken i sammandrag; många repliker finns med ord för ord i serien vilket kändes lite märkligt eftersom jag nu läste dem på svenska.

Det jag tänkte mest på var att Elizabeth inte riktigt verkar vara samma person i boken som i serien - jag tycker mer om Elizabeth i Jennifer Ehles tolkning; hon är på alla sätt mer mogen och intelligent. Bokens Lizzie är tyvärr lite för, ja, fördomsfull... Och lite för fjollig på samma sätt som hennes mor och yngre systrar: bara det där om att hon tycker att moderns idé om att Jane ska rida till Netherfield, när det ser ut att börja regna, är alldeles utmärkt. Eh, va?

Det bästa med boken vs. serien är allt det där fluffet runtomkring som serien inte visar - den plockar liksom höjdpunkterna, fastän det finns en massa annat roligt runtomkring. Visst är bröllopet ett fint avslut i serien till exempel, men det hade varit roligt att se lite mera, hur det gick för Jane och Lizzie i sina respektive nya hem (jag måste nog läsa Emma Tennants Pemberley, eller nån annan av alla fortsättningar som finns).

I det stora hela är Stolthet och fördom inte min favorit av Austens böcker (även om BBC-serien är min favorit av alla Austen-filmatiseringar jag sett), men den är naturligtvis bra ändå. Men jag har ju "min" (seriens) bild av karaktärerna i huvudet, och boken smular sönder dem litegrann...