Barbara Nadel - Harem

Harem är den femte boken i Nadels Istanbulserie med den turkiske poliskommissarien Cetin Ikmen (jag kan inte få till ett franskt C med knorr som det egentligen ska vara, inte heller en prick över I som det också ska vara... turkiska har besvärliga bokstäver). De tidigare böckerna är Belsassars dotter, Kristallburen, Arabesk och Djupa vatten, i den ordningen.

Jag var inte så imponerad av den första boken i serien, men bestämde mig ändå för att läsa bok nummer två. Och sen har det fortsatt, för serien blir faktiskt bara bättre. I Harem hittas Hatice, den sjuttonåriga dottern till Ikmens granne - som också råkar vara en av Ikmens döttrars bästa väninna - död, iklädd en vackert arbetad klänning i gammal osmansk modell. Hon har blivit våldtagen och misshandlad och Ikmen lovar både sin granne och sin dotter att han ska hitta mördaren. Men strax efteråt kidnappas den amerikanska hustrun till en turkisk Hollywoodstjärna på besök i Istanbul, och Ikmen blir fråntagen Hatices fall för att istället kopplas in på kidnappningen.

Naturligtvis visar det sig att Hatices död och kidnappningen av filmstjärnan Hikmet Sivas fru är olika trådar av samma fall, men innan Ikmen har hunnit göra något åt saken blir han återigen bortkopplad från fallet, och han misstänker om att ordern kommer från högsta ort - det är nån som vill mörklägga alltihop...

Ikmen tar förstås hjälp av sin kollega och före detta inspektör Suleyman, som har sina egna problem. Han har äntligen gift sig med sin Zelfa, och de har precis fått sitt första (och, eftersom Zelfa är 48 år gammal, förmodligen enda) barn, en pojke. Zelfa drabbas dock av en förlossningsdepression (eller rentav -psykos) och blir svartsjuk på barnet som får all Suleymans uppmärksamhet, och eftersom hon samtidigt känner sig ful och fet blir hon dessutom övertygad om att Suleyman har en annan kvinna.

I Ikmens egen familj är allt inte heller frid och fröjd. Hans fru, Fatma, är bortrest tillsammans med de yngsta barnen för att ta hand om Fatmas cancersjuke bror, Ikmens dotter Hülya vill bli skådespelerska och är förälskad i en judisk pojke vars föräldrar inte är överdrivet glada över att eventuellt få en muslimsk svärdotter...

Ja, så där håller det på. Det är en av de bra sakerna med Barbara Nadels Istanbuldeckare; personerna utvecklas väldigt mycket från bok till bok och trots att Ikmen på flera sätt stämmer in på snutstereotypen (dricker för mycket konjak, röker för mycket, är illa omtyckt av sina chefer, äter dåligt) så har han vissa uppfriskande drag - hans stabila och kärleksfulla äktenskap och de nio barnen, som han och hans hustru kämpar för att uppfostra. Jag gillar också det typiskt turkiska i böckerna, alla namn, maten de äter och miljöbeskrivningarna av Istanbul.

Nadel har blivit bättre och bättre på att konstruera sina intriger och även på att levandegöra sina huvudpersoner, och det blir bara roligare och roligare att läsa om dem.