17 augusti 2008

Andrew Taylor - Den amerikanske pojken

I Den amerikanske pojken använder Andrew Taylor knepet att låta en faktiskt historisk person ta del av handlingen. I denna bok är det skräcknovellernas fader Edgar Allan Poe som får vara med på ett hörn - det är han som är titelns amerikanske pojke.

Berättare är dock skolmagistern Thomas Shield, som efter att ha kämpat vid Waterloo får anställning som lärare på en internatskola för pojkar. Två av eleverna på skolan, Edgar Allan och Charlie Frant, blir den direkta orsaken till att Tom Shield dras in i familjen Frants göranden och låtanden. Som Charlie Frants privatlärare följer Shield med pojken till hemmet i London, där han blir hemligt förälskad i mrs Frant, gör några tjänster åt bankdirektören mr Frant och blir alltmer insyltad i dennes skumma affärer.

När mr Frant hittas mördad och hans bank går omkull blir mrs Frant utfattig och helt beroende av sin syssling mr Carswalls välvilja. Tom Shield får fortsatt anställning som lärare åt de två pojkarna och har därför möjlighet att både åse hela det katastrofala dramat från första parkett och själv spela en inte helt obetydlig roll i sammanhanget.

Jag tycker faktiskt inte att Edgar Allan Poes roll i historien är så betydande att boken förtjänar titeln Den amerikanske pojken. Visst, han är en sorts förbindelselänk mellan familjen Frant/Carswall och den sedan länge försvunne fadern, David Poe, som har ganska många fingar med i spelet - men tillsammans med förvecklingarna mellan Frants och Carswalls blev det alldeles för många trådar i samma bok. Den amerikanske pojken vill för mycket, spretar åt olika håll (med Tom Shield som ständig berättarröst) och känns dessutom för modern i sitt utförande (den ska ju ändå utspela sig omkring 1820! Men det kanske bara är jag som är för inläst på Jane Austen? Det måste ju vara svårt för en modern författare att få till rätt stämning och språkbruk).

Inte heller är jag helt säker på om detta är en deckare, eller bara en historisk roman med mord och bedrägeri som huvudtema. Jag följer bibliotekets bedömning och kallar det en historisk roman. Ett medelbetyg får den av mig - den är inte alls dålig, men kanske inte tillräckligt bra för att jag riktigt ska fastna i den.

3 kommentarer:

A-lo sa...

Jag känner igen mig i din recension. (Och jag tyckte också Poes medverkan kanske var i minsta laget för att förtjäna en boktitel..)

Kommer inte ihåg att jag reagerade på språket dock. Tvärtom så fanns i slutet på mitt ex en beskrivning av hur Taylor hängde på British Library i månader för att få till det korrekta språkbruket för 1800-talet. Kanske lyckades han inte då, stackarn?

Martina sa...

Jo, nog hade han ändå gjort det ganska bra... men jag tror att mycket kan ha varit den svenska översättarens "fel" - det kan ju låta mer autentiskt på engelska.

Solvarm sa...

Hej!

Har du lust att vara med?

I dag har jag startat en ny blogg, Bloggromanen, Vi möttes på ICQ, tanken med den är att alla skall kunna vara med att forma romanen, jag har skrivit kapitel 1, och sen är tanken den, att vem som vill kan skriva kapitel 2 i kommentarfunktionen och så väljer jag ut den som jag tycker är bäst och publicerar den, sedan skriver jag kapitel 3 osv TRYCK HÄR så kan du se hur det funkar

Solvarma kramar från Irene