Tematrio - Halloween

Länge sen jag deltog i en tematrio! Denna veckas tema är, förstås Halloween och om det är nåt tema jag ska vara med på så är det ju sånt som rör skräcklitteratur.

• För barn: Coraline av Neil Gaiman. Inte bara för barn förresten, den är ganska skrämmande även för vuxna - de svarta knappögonen, den "andra mamman"... Kanske rentav mer skrämmande för vuxna än för barn!
• Fienden (The Enemy) av Charlie Higson är en av de läskigaste böcker jag läst. Det är en ungdomsbok, men det ska nog vara härdade ungdomar som läser den... Bara det faktum att barnen kallar de blodtörstiga odöda för "mammor och pappor" - eftersom alla vuxna har blivit zombies - är hur läskigt som helst.
• At the Mountains of Madness and Other Tales of Horror av H. P. Lovecraft. I synnerhet titelnovellen (långnovell eller kortroman?) "At the Mountains of Madness". Det är en otroligt fascinerande, drömsk skildring av en sedan länge försvunnen civilisation som Guillermo del Toro har velat göra film av, men som filmbolaget ville göra barntillåten, eller iallafall från 13 år. Kommer inte på fråga, sa del Toro och la ner projektet. Rätt gjort (hur skulle man kunna göra Lovecraft barntillåten?) men ändå trist.

I barnens bokhylla: 6-9 år

Kom igen nu, ge mig lite input på min lista! Vilka böcker tycker ni jag har missat?

Astrid Lindgren
Mio min Mio
Ronja Rövardotter
Bröderna Lejonhjärta
Pippi Långstrump
Emil i Lönneberga
Alla vi barn i Bullerbyn
Madicken
Sunnanäng
Skinn Skerping – hemskast av alla spöken i Småland - jag kommer ihåg när min kusin klädde ut sig till Skinn Skerping på en maskerad på förskolan, med potatismjöl i ansiktet. =) Är dock inte så känd utanför Småland (vi bodde i Västergötland, nära småländska gränsen, då).
Spelar min lind, sjunger min näktergal - så sorglig!

Astrid är självklar i alla bokhyllor. Alla böcker passar dock inte alla åldersgrupper, men överlag skulle jag säga att från 6 år funkar det mesta. Och filmerna, inte att förglömma.

H. C. Andersen
Valfri sagosamling

Bröderna Grimm
Valfri sagosamling

Kenneth Grahame
Det susar i säven - har jag inte själv läst, men det är ju en sån klassiker att den måste ju faktiskt vara med.

Roald Dahl
Kalle och chokladfabriken
Den fantastiska räven

Alla hans böcker passar inte till 6-9 år, men dessa två tycker jag absolut gör det.

Gunnel Linde
Den olydiga ballongen - nån mer som har läst denna som barn? Ganska gammalmodig redan på 80-talet, men jag vill minnas att någon (Helena?) nämnde den på Twitter häromdagen.

Tove Jansson
Det osynliga barnet och andra berättelser
Pappan och havet
Komenten kommer
Farlig midsommar
Småtrollen och den stora översvämningen
Sent i november
Trollvinter

Återigen, jag har inte själv läst alla Mumin-böckerna, men de är ju klassiker.

Eric Linklater
Det blåser på månen - åh, som jag älskade denna som barn! Gjorde dock misstaget att börja läsa om den i vuxen ålder och tyckte mest att Dina och Dorinda var jobbiga skitungar... Big mistake! Man ska låta gamla bokkärlekar vara.

Lewis Carroll
Alice i underlandet

A. A. Milne
Nalle Puh - det  är viktigt att visa att Nalle Puh inte är en Disney-figur från början.

Ole Lund Kirkegaard
Gummi-Tarzan - efter tips på Twitter. Har inte läst själv, men ska tydligen vara mycket rolig.

Åsa Lind
Stora boken om Sandvargen - efter tips från Lyran.

Den är här!

Äntligen! Jag förhandsbokade på The Book Depository men det medförde inte att jag fick boken snabbt på nåt sätt - den kom ju trots allt ut (i den här utgåvan) redan i torsdags. Men det är väl straffet för att jag inte bor i Storbritannien. Vilken tur att jag inte hunnit påbörja nån annan bok. =)

I barnens bokhylla: 3-6 år

När ungarna börjar vara gamla nog för att uppskatta (dvs. ha tålamod nog för att sitta ner och lyssna på) högläsning. Och nu blir det en lång lista!

Gunilla Bergström

• Böckerna om Alfons. UTOM den senaste, Skratta lagom! sa pappa Åberg. Bara av beskrivningen känner jag att det lät inte som en lämplig barnbok på något sätt. Vad tänkte hon på där egentligen?

Sven Nordqvist

• Böckerna om Pettson & Findus, kanske i synnerhet Pannkakstårtan och Pettson får julbesök. Mina absoluta favoriter!
• Minus och stora världen
• Var är min syster?
• Hattjakten

Larserik Eriksson

• Hus är gott, sa Oskar. Visst måste väl alla barn uppvuxna på 70- och 80-talen ha läst den här boken? Mamman som ropar att nu är det mat, det blir varma tegelstenar med cementsås...

Margret Rey

• Pricken. En klassiker och absolut nödvändig. Kompletteras gärna med Kalle Svartskalle ur Bamse.   

Åke Löfgren

• Historien om Någon

Astrid Lindgren

• Kajsa Kavat hjälper mormor
• Allrakäraste syster
• I skymningslandet
• Nils Karlsson-Pyssling flyttar in
• Draken med de röda ögonen
• Lotta på Bråkmakargatan (efter påminnelse från Lyran)

Jujja Wieslander

• Böckerna om Mamma Mu, i synnerhet Mamma Mu läser (förstås!)

Barbro Lindgren

• Mamman och den vilda bebin

Inga Borg

• Böckerna om Plupp

Maurice Sendak

• Till vildingarnas land

Tove Jansson

• Vem ska trösta knyttet?

Julia Donaldson

• Gruffalon

Pija Lindenbaum

• Hela utgivningen! Man kan inte bara välja några få av Lindenbaums böcker.

Ulf Nilsson

• Adjö herr Muffin
• När vi var ensamma i världen

Elsa Beskow

• Tomtebobarnen
• Hattstugan
• Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin
• Blomsterfest i täppan
• Puttes äventyr i blåbärsskogen

Thorbjörn Egner

• Karius och Baktus. Kompletteras naturligtvis med Karius och Baktus-sången när man borstar tänderna. =) 

Jan Lööf

• Morfar är sjörövare
• Sagan om det röda äpplet

Gunilla Hansson

• Snart har vi en baby! Bästa bilderboken om att få syskon.

Emma Adbåge

• Leni blir en bebis
• Leni är ett sockerhjärta
• Lenis Olle

Alltså...

... när man klart och tydligt skriver att man inte gillar reklam, samt har en fin "ad-free blog"-uggla väl synlig på bloggen och ÄNDÅ får mail från företag som vill göra reklam på ens blogg... då kan man inte låta bli att undra om de kanske är lite korkade ändå.

I barnens bokhylla: 0-3 år

Jag började för ett tag sen på en lista med böcker jag tycker är essentiella för barn från 0 till 12 år. Jag tänkte: om jag hade barn, vilka böcker skulle jag köpa till deras bokhylla (och hur mycket skulle det kosta...)?

Efter att ha gått igenom mitt eget minne av böcker jag älskade som barn, Adlibris Kids-avdelning och även frågat the almighty Twitter - med idel bibliotekarier, lärare och föräldrar i flödet - har jag påbörjat min episka lista De viktigaste och bästa böckerna för barn 0-12 år.

Här kommer böckerna för de allra yngsta.

Stina & Carin Wirsén

• En liten skär och alla små brokiga (med uppföljare)
• Pekböckerna om de små brokiga: Hej!, Aj!, Bang!, Gul!, Oj! och Sov!
• Vem-böckerna

Camilla Lundsten

• Äntligen-böckerna om Lillefanten

Anna-Karin Tidholm

• Knacka på!

Barbro Lindgren

• Böckerna om Max

Eva Bergström

• Böckerna om Snurran

Katerina Janouch

• Böckerna om Ingrid

Det här är alltså min högst subjektiva åsikt - jag älskar till exempel Stina Wirsén, och böckerna om Lillefanten är så sjukt söta. Någon annan kanske inte alls hade valt just dessa. Det finns säkert också massor av böcker som jag har missat - tipsa gärna!

Argh

Jag glömde att ta med mig en bok idag! Nog för att jag jobbar på ett ställe som är fyllt av böcker, men det förstör min läsplanering totalt att inte ha med den bok jag tänkt börja läsa (Amatka av Karin Tidbeck just för tillfället). *dagens i-landsproblem*

Postapokalyptisk ungdomsroman

I vanliga fall en genre jag känner starkt för, men Michael Grants Övergivna (första boken i en serie, även om jag inte vet riktigt hur han tänkt klara av det med tanke på mainplotten i första boken. Men det lyckades tydligen eftersom det finns fem böcker i serien och en sjätte på väg) är alldeles för mycket Flugornas herre för min smak. Dessutom har jag redan läst en - mycket bättre enligt mig - postapokalyptisk ungdomsroman med Flugornas herre-tema, nämligen Fienden av Charlie Higson.

Hur som helst, Övergivna får nog vara för min del. Jag blir mest förbannad på ungdomarna som ibland uppför sig som manipulerande vuxna och ibland som griniga småbarn. Alldeles för många av dem är rena psykopater dessutom.

One Shade of Grey

Den här versionen verkar mycket bättre.

Bokbloggsjerka 5-8 oktober

Länge sen jag deltig i en bokbloggsjerka nu! Veckans fråga lyder:

Läser du facklitteratur ibland och vad är det i så fall som intresserar dig?

Mitt svar blir ett rungande JA! Jag läser ofta facklitteratur - det här året har det blivit väldigt ofta - och ämnen som intresserar mig är till exempel historia och arkeologi, genus, samhällskritik (t.ex. så läste jag nyss Fortets murar av Björn Hedlund, om Europas flyktingpolitik och hur man bryter mot mänskliga rättigheter genom att inte tillåta asylsökande chansen till ett bättre liv) och lite allt möjligt annat.

En liten enkät piggar väl alltid upp?

Den här hittade jag hos Bokföring enligt Monika.

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
2002 började jag andra året på universitetet, jobbade i PR på Kåren, engagerade mig i Datasektionens styrelse och blev tillsammans med min första riktiga pojkvän.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Väntade på att få besked om huruvida jag fått jobbet jag sökt. Det fick jag.

3. Fem snacks du gillar:
Salt & vinegar-chips, flamin' hot cheeze cruchers, salta jordnötter, salta cashewnötter, wasabiärtor.

4. Fem sånger du kan hela texten till:
Hmm... alltså, lära mig sångtexter slutade jag med i gymnasiet nån gång, så det är bara gamla ungdomssynder jag fortfarande kan. Till exempel:

Vildsvin - Saga utan lyckligt slut
Ebba Grön - Die Mauer (det mesta av Ebba Grön faktiskt, nu när jag tänker efter)
Dia Psalma - Balladen om lilla Elsa
Radioaktiva Räker - Bakom spegeln
Metallica - Enter Sandman, plus resten av The Black Album...

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
Beror på hur många miljoner det rör sig om. Är det tillräckligt mycket så skulle jag...

*betala av studielånet för mig, min sambo och alla mina närmaste vänner
*ta tjänstledigt från jobbet i ett år och tillbringa halva tiden i Japan och resten i London
*köpa en ny bil
*åka isbrytare till Arktis och Antarktis
*...eh... det var nog allt.

6. Fem dåliga vanor:
Jag dricker nästan aldrig upp det sista i tekoppen. Detta irriterar min sambo. Jag förstår inte varför.
Jag dräller alltid saker omkring mig - en kofta i soffan, böcker lite överallt, tekoppar vid datorn osv.
Jag pratar mycket för mig själv. Men ibland måste man ju få prata med den enda intelligenta personen i rummet... ;)
Jag är så överjävligt morgontrött. Inte för att jag vet om det kan räknas som en dålig vana, det är snarare ett personlighetsdrag.
Jag skjuter gärna upp saker till senare. Varför göra idag det man kan göra imorgon?

7. Fem saker du gillar att göra:
Läsa (big surprise there)
Se på film
Äta god mat
Spela tv-spel med kompisar
Sova

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Nätstrumpor
15 cm klack
Päls
Det mesta i klädväg som säljs på festivaler
Axelvaddar

9. Fem favoritleksaker:
Datorn
Mobiltelefonen
Min Captain America-plushie
Min Chewbacca-plushie
Lego

10. Fem platser där du gärna läser:
Soffan. Slut på listan.

11. Fem böcker du skulle rädda om det började brinna:
Microslavar av Douglas Coupland
The Terror av Dan Simmons
The Passage av Juston Cronin
Lilla huset på prärien (hela serien. Jag fuskar lite.)
Resten av bokhyllan (jag fuskar lite till.)

12. Tio personer du vill se göra den här utmaningen:
Nej, sånt sysslar jag inte med. Gör den om ni vill.

Woho!

Jag vann! Så glad jag blir. Tack så mycket, Swedish Zombie och Craig DiLouie!

(Och eftersom jag helt förträngt vilket datum tävlingen avslutades - och alltså inte ens kommit på tanken att kolla om jag eventuellt hade vunnit - så var det ju tur att Swedish Zombie berättade det i en kommentar...)

Ann Cleeves - Döda talar inte

Döda talar inte (duh...) är den andra boken om Vera Stanhope, en tjock, ful och på det personliga planet alltigenom misslyckad kvinna i medelåldern. Det enda område där hon inte är misslyckad är hennes arbete som kriminalkommissarie.

Ann Cleeves har ju också skrivit böckerna om kommissarie Jimmy Perez på Shetlandsöarna, en serie som jag först inte direkt fastnade för men som lyfte ordentligt med andra boken. Den fjärde och sista var nästan traumatisk att läsa... I alla fall, Jimmy Perez var en betydligt mer sympatisk huvudperson än Vera Stanhope, som är alkoholist, matmissbrukare och socialt inkompetent. Cleeves trycker också hela tiden på hur tjock och ful hon är (månansikte, dålig hy med eksem, tung och grov, illasittande kläder osv osv i det oändliga - till och med så tjock och ful att hon aldrig nånsin haft sex! för det kan ju inte ha nåt att göra med hennes usla självförtroende p.g.a. hur pappan behandlade henne när hon  växte upp...) vilket blir ganska så tröttsamt efter, tja, en halv mening ungefär. Vad är grejen med att kvinnliga huvudpersoner inte kan få vara bara... som de manliga huvudpersonerna? Typ helt vanliga, någorlunda nöjda med sig själva och det behöver inte tjatas om hur tjocka och fula de känner sig, även om de kanske ÄR tjocka (och möjligen fula, men tjockhet i sig är inget som automatiskt är lika med ful). Halva boken MÅSTE inte bestå av den kvinnliga huvudpersonens nojjor över sin vikt. Case in point: Ruth Galloway, Paddy Meehan och nu Vera Stanhope.

That aside så är Cleeves en bra deckarförfattare. Döda talar inte är spännande på ett lite småmysigt sätt - väldigt Morden i Midsomer - och hon knyter skickligt ihop alla trådar i slutändan. Den misskrediterade socialarbetaren, den gubbsjuke new age-terapeuten, den iskalla och högfärdiga ordföranden för kvinnoföreningen, skolstyrelsen och alla andra föreningar som kan finnas i en liten by, offrets sörjande dotter... alla finns med och alla är trovärdiga och välskrivna. Om nu bara Cleeves kunde avhålla sig från att göra Vera Stanhope ännu mer miserabel så skulle den tredje boken (och sista, för det verkar bara finnas tre böcker i serien på orginalspråk) bli ännu bättre.

Apokalyps eller postapokalyps?

Hos Swedish Zombie kan man vinna ett signerat ex av Craig DiLouies The Killing Floor genom att svara på vad man gillar bäst; apokalyps eller postapokalyps.

Postapokalyps är utan tvekan min kopp te. Förut skrämde idén om jordens undergång och postapokalyps mig oerhört - till exempel kunde jag inte sova ensam på tre månader efter att ha sett filmen 28 Days Later - så jag tror att min fascination är ett sätt för mig att bearbeta rädslan. =) Det är också väldigt intressant att se hur olika filmer, böcker med mera skildrar en postapokalyptisk värld, och samtidigt hur lika. Av någon anledning finns det alltid gott om nylonstrumpbyxor, hårprodukter och smink! Det finns också ofta gott om kvinnoförtryck och stereotypa könsroller - case in point: The Walking Dead... Men när postapokalyps är välskriven finns det få saker som kan beröra lika mycket. Jag känner ett nästan fysiskt obehag samtidigt som jag bara måste läsa vidare.

And on another note

Idag fick jag lön, vilket betyder att jag även har förhandsbeställt Justin Cronins The Twelve (uppföljaren till The Passage, om det är någon som missat det) på Book Depository! Bara 28 dagar kvar!

Lustigt nog kommer dock paperbacken om 19 dagar, så man får alltså vänta längre på den inbundna utgåvan?

Är det bara jag?

Är jag den enda bokbloggaren (och bibliotekarien, inte att förglömma) som faktiskt inte är särskilt intresserad av bokmässan? Min twitterfeed är nämligen fylld av 1. de som stjärnögt exalterat ska åka till bokmässan och 2. de som är jättejätteavundsjuka på de som åker.

Jag skulle kunna tänka mig att åka för jobbets räkning nåt år, men med god tid för planering - möjligheten fanns för mig att åka dit tillsammans med ett gäng kollegor med ytterst kort varsel (en som egentligen skulle åka var tvungen att avboka i sista stund), men jag skippade det utan att behöva tänka efter två gånger. Min chef åkte istället och lika glad är jag för det.

Catherynne M. Valente - The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making

Boken med årets* längsta (och bästa) titel är utläst, efter många om och men - jag undrar om jag inte började med den i augusti...

Hur som helst så var det inte för att den på något sätt var dålig eller seg, utan av ren tidsbrist! The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making är tvärtom en "mad, toothsome romp of a fairy tale", som det står i blurben av Holly Black. Boken handlar om September, en tolvårig flicka från Omaha, Nebraska, som en dag när hon står och diskar blir bortsvept till Fairyland av en Grön Vind och hans Leopard. Där upplever hon allsköns äventyr, en del roliga, andra farliga, tillsammans med en röd Wyverary, hälften Wyvern (inte en drake) och hälften bibliotek, vars stora mål i livet är att resa till huvudstaden Pandemonium och träffa sin farfar, det stora Biblioteket.

Egentligen är det helt omöjligt att beskriva handlingen trots att den i grunden är enkel nog. Ett människobarn som hamnar i Älvalandet och genomgår alla möjliga faror för att i slutändan, tja, rädda världen. Det har man ju hört ett par gånger förut! Skillnaden mellan alla de där andra människobarnens äventyrs och Septembers är Valentes underfundiga språk och fantasi - det är som om Terry Pratchett, China Miéville, Neil Gaiman, C.S. Lewis och förmodligen minst tre andra författare som jag inte kan komma på just nu hade hällt sin fantasi i en skål och sen blandat om ordentligt. Jag kan helt enkelt bara säga: läs själv!

Den andra boken om September, The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, kommer ut i hardcover 2 oktober. Det är nästan så att jag överväger ett inköp... (Är det förresten nån som vet om den kommer att översättas till svenska? Jag avundas inte översättaren i så fall.)

*Den kom ut 2011, men eftersom jag läste den i år så...

Snabbläsarklubben

Jag har noterat att flera bokbloggare jag följer på twitter har läst årets hundrade bok. Själv ligger jag på blygsamma 55, där flera dessutom är graphic novels och några barn- eller ungdomsböcker... För bara några år sen hade 100 böcker i september varit en självklarhet. Detta är mycket märkligt.

Nå ja, idag läste jag ut The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making och nu måste jag fundera på vad jag ska börja med härnäst. Troligen Döda talar inte av Ann Cleeves, andra boken om Vera Stanhope. Recensionsböckerna från Modernista ligger dock i en hög på skrivbordet och väntar på sin tur...

Humor =)

Ytterligare en bok från Modernista idag, tydligt utmärkt på paketet som "Spam". ;) Haha, touche!

Modernista spammar mig

*blåser dammet av bloggen*

Ytterligare två rec. ex. i brevlådan häromdan: Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann (låter som en typisk #boblmaf-bok) och Nu ser du mig av S. J. Bolton (jag lånade hem hennes Ond skörd från jobbet men kom mig aldrig för att läsa den). Jag har förstått på twitter att flera andra bokbloggare också fått dessa två böcker, så nu blir det massrecensioner snart igen. ;)

När jag kommer att läsa dem har jag dock ingen aning om. Troligen inte innan recensionsdatum iallafall, för det hinner jag inte... Håller som bäst på med Boken Med Världens Längsta Titel och måste sen beta av ett par bibbloböcker, bl.a. Terry Pratchetts och Stephen Baxters The Long Earth.

Fler rec. ex.

Igår fick jag ytterligare två recensionsexemplar från Modernista: Ni älskar dem inte av Belinda Bauer (nu var jag ju inte helt såld på Mörk jord, men den här kanske är bättre) och Eldnatt av Yrsa Sigurdardottir som jag hittills inte läst nånting av. Ska pussla in dem nånstans i läslistan.

Och jo, recce av Utflykten till Tindari kommer. Nån dag. Snabbversionen? Inte helt såld på den heller.

Bästa titeln

Jag lånade boken med världens bästa titel av en kompis häromdan: The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making. Det blir nästa läsprojekt efter De hatade : om radikalhögerns måltavlor som jag håller på med nu.

Rebecka Bohlin - De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass

När Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad : konsten att hanka sig fram kom ut i början av 2000-talet läste jag den med intresse, men var tryggt förvissad om att det inte var så illa i Sverige. Nu, 10 år och nästan två perioder med borgerlig regering senare, är det precis så illa.

Rebecka Bohlins bok De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass ingår i serien Vems Europa? utgiven av Atlas Reportage. Hon är journalist och debattör och har bland annat varit redaktör för boken XX. Feministiska samtal, idéer och utbrott. De osynliga är skriven med ett tydligt kvinnoperspektiv - därmed inte sagt att män inte får komma till tals, men eftersom de flesta låglöneyrken domineras av kvinnor blir det automatiskt till största delen dessa som intervjuas.

Bohlin tar främst upp situationen för städare, butikspersonal, serveringspersonal... de som arbetar i servicesektorn helt enkelt. I många fall är dock villkoren desamma även för t.ex. vårdpersonal, som i och med nedskärningar (ofta inom privata företag - Carema är ett flagrant exempel...) tar hand om många fler vårdtagare per anställd och oftast inte hinner med dem alla.

Inom städbranschen är det precis som inom t.ex. hemtjänsten vanligt med delade turer - några timmars arbete på morgonen, en flera timmar lång "rast" mitt på dagen och sen ytterligare några timmars jobb på eftermiddagen eller kvällen. Rasten och eventuella resor mellan olika arbetsplatser räknas som obetald fritid, och i många oseriösa städföretag snålas det in på lön, ob-ersättning med mera. Det medför att många som städar måste ha mer än ett jobb för att klara sig. Än så länge finns det barnbidrag och ensamstående föräldrar kan få bostadsbidrag, men när den svenska välfärden urholkas blir villkoren allt sämre för lågavlönade. Det berömda "livspusslet", säger Bohlin, är anpassat för den välmående medelklassen - att t.ex. använda RUT-avdrag för att få städat hemma kan knappast städerskan själv göra... Och vad gör man när man som ensamstående förälder måste arbeta kvällar, nätter eller helger och kommunen man bor i inte erbjuder förskola andra tider än måndag till fredag 8-17?

De osynliga är en mycket intressant skildring av ett Sverige som jag faktiskt inte trodde existerade. I min enfald - eller snarare naivitet - trodde jag att med kollektivavtal och fackföreningar kunde alla med ett heltidsjobb leva på sin lön, även om jobbet var att städa eller ta hand om äldre (två jobb som ju faktiskt är mycket viktigare än lönen antyder). Men många företag har inte kollektivavtal, och många fackföreningar har förlorat sin styrka. Medlemsantalen rasar och företagen frias i domstol när facken anmäler oegentligheter. I Fredrik Reinfeldts Sverige är många ute i kylan.

Nästan som köpstopp, faktiskt

I sommar har jag köpt exakt två böcker. Två! På nästan tre månader! Ok, jag har inte haft så mycket pengar att shoppa för, men faktiskt har jag inte ens varit sugen på att köpa några böcker. De två som jag trots allt köpte var en Lovecraft-samling på SF-bokhandeln när jag var i Stockholm under midsommarhelgen och Plague Ship av Clive Cussler när jag fick lön i slutet av juli. That´s it.

Lite mer positivt är dock att jag läst åtminstone några böcker i min alfabetsutmaning: One (Williams), The Gods of Atlantis (Gibbins) och Miss Peregrine´s Home for Peculiar Children (Riggs). Yay!

Conrad Williams - One

One är klassisk dystopisk postapokalyptisk skräck. Huvudpersonen, Richard Jane, jobbar som svetsare på en oljeplattform utanför Skottlands kust - han arbetar alltså med undervattenssvetsning. Det är detta faktum som räddar honom när jorden går under.

Vid en rutinsvetsning av oljeplattformens förankring vid havsbottnen hör Jane ett konstigt ploppande ljud i radiokontakten upp till ytan. Först tror han att det är hans egna trumhinnor som spruckit, men när radiokontakten med oljeplattformen bryts förstår han och hans svetsarkollegor att något är fel. De måste ta sig upp till ytan så fort som möjligt. Det görs förstås inte i en handvändning; när man arbetar nere vid havsbottnen måste man gå igenom ganska många steg innan man kan andas frisk luft igen. Är dekompressionen otillräcklig kan man i värsta fall dö en ganska horribel död...

När Jane efter många om och men tagit sig i land upptäcker han att hela landet verkar vara dött - det är som att en våg av eld och ett kraftigt tryck gått över hela den skotska östkusten. Marken är sönderbränd, människorna ännu värre. De ligger på gatorna, förvrida och med svartnande, glänsande skinn, uppsvullna som om de håller på att spricka.

Jane har bara en tanke i huvudet: att leta reda på sin femårige son Stanley. Det betyder att han måste ta sig hela vägen från norra Skottland till London, där Stanley bor med sin mamma. Utan transportmedel - alla bilar och all elektronik har slutat fungera - kommer det ta många veckor. Men Jane traskar sammanbitet på. Han äter det han hittar i någorlunda oskadade konservburkar, sover om han hittar ett hus med en tom säng. Han undrar om han kommer att hitta andra överlevare. Om han kommer att hitta Stanley.

One handlar i grund och botten om en man vars kärlek till sin son övergår i besatthet, ja, nästan galenskap. De som överlever har alla förlorat människor de älskar, men Jane vägrar att ge upp hoppet. Stanley är hans mening med livet, utan hoppet om att finna sonen vid liv kan han lika gärna lägga sig ner och dö. Livet efter Händelsen (the Event) handlar om att söka efter mat, flytta från plats till plats för att undvika faror och att beskydda de få människor som finns kvar. Det finns ingen framtid, inget hopp.

Conrad Williams beskriver med isande precision hur civilisationen sönderfaller vid apokalypsen. Några få människor lyckas hålla ihop, dela mat och andra förnödenheter, men vissa hänfaller till barbariska handlingar. Det uppstår stridigheter mellan överlevande. I slutändan har dock de alla ett långt större hot att hantera. Händelsen dödade inte bara allt i sin väg. Den medförde något annat - något dödligt...

Jag läste One med djup fascination och ett visst äckel. Williams drar sig inte för kroppsvätskor, ruttna lik och mycket annat som en högklassig skräckfilmsregissör skulle vara stolt över. Hans vision av apokalypsen är en av de vidrigaste jag stött på, och en av de hopplösaste. Han förklarar inte hur Händelsen kunnat uppstå, även om Jane har en del teorier om den saken, och det finns trådar i berättelsen som inte knyts samman fastän man gärna hade velat ha en förklaring på vissa saker. Men i det stora hela tycker jag att One är ett lysande exempel på postapokalyps i sin allra svartaste form. Den påminner mig faktiskt en smula om Cormac McCarthys The Road som ju är postapokalypsen över all postapokalyps(tm), och det är inget dåligt betyg.