Oj. Eftersom jag läste så mycket fantasy förr (high fantasy, mind you) så har jag läst... jag vet inte hur många fantasyserier - många bra, men också en hel del dåliga. Kampen om Mordant av Stephen Donaldson är en av de sämsta, med en "hjältinna" som är ett sånt episkt våp att hon inte tror att hon finns på riktigt om hon inte är omgiven av speglar och alltså kan se sig själv hela tiden. Om jag minns rätt så blir hon i princip våldtagen i en scen men skyller allt på sig själv *huvud exploderar* argh!
Men nu var det bästa serie det rörde sig om. Jag tror nog att jag måste svara Pratchetts Discworld-serie. Löst sammahållen, visst, men den utspelar sig iallafall i samma värld och kan därför räknas som en serie - eller kanske snarare som flera mindre serier (häxorna, trollkarlarna, Döden, Stadsvakten etc.) inuti en stor. Nu är det länge sen jag läste Pratchett och jag har missat de flesta av de nya böckerna (de senaste fem-sex åren, iallafall), men han är ändå en av de bästa. Alzheimer eller inte.
Fem nyare träningslåtar
4 timmar sedan
Inlägg
5 kommentarer:
Vad karaktäriserar high fantasy?
undrar en som förstår att distinktionen är viktig och att high uppenbarligen är finare än annan slags fantasi och uppriktigt vill veta.
Nej, high fantasy är inte nödvändigtvis finare än annan fantasy... det är helt enkelt fantasy som utspelar sig i en sekundärvärld, dvs. inte i vår värld (primärvärlden), där det traskar omkring diverse magiker, olika folkslag eller raser som alver, orcher med mera och allting hänger på en übergod hjälte som är ödesbestämd att besegra ondskan. Tolkien är pappa till high fantasy som också (oftast) kan kallas epic fantasy eller heroic fantasy.
Numera läser jag oftast andra typer av fantasy men high fantasy är för det mesta "inkörsporten" till fantasygenren i sig. David Eddings till exempel är heroic fantasy formulär 1A.
Och jag som tyckte att Mordant var bland det mest uthärdliga som Donaldson skrivit, i de andra verk av honom som jag läst är han så avgrundsdjupt grym mot sina gestalter att det är svårt att fortsätta läsningen, pröva t ex med The Gap! Och våpet bättrar sig ju med tiden, tänk bara på scenen där hon gör ett kort besök i sitt gamla hem och skrämmer skiten ur alla. Våldtagen - det minns jag inte, men på gränsen till gediget förförd av den onde magikern(TM), bl a för att hon är så oklar över sina egna känslor. Fast hjältens fantastiska envishet i att uppfinna sätt att avbryta magikern är rätt hejdlösa. Men jag är förstås en sucker för böcker där de får varandra till slut.
Men av Pratchett tycker jag nog bäst om böckerna om Tiffany Aching, de utspelar sig iofs på skivvärlden, men står i hög grad för sig själva. Jag har som du svårt att välja någon favvo bland Discworld, men märkligt nog upplever jag att hans böcker för "yngre" - dit serien om Tiffany hör - har mer patos (hjärta, då). Fast vissa ögonblick i Soul Music kan röra mig till tårar. Men kolla en av hans senaste: "Nation" den är rätt hilarious, utspelar sig i en märkligt alternativ historia i vår egen värld.
Jag har inte läst nåt annat av Donaldson, så jag har inget att jämföra med. Mordant avskräckte mig för livet tror jag. Men du kanske har rätt i att det var en förförelsescen snarare än en våldtäktsscen, men det kändes mer som en våldtäkt eftersom hon gick med på det mot sin vilja.
Jag har läst den första boken om Tiffany Aching och jag gillar Nac Mac Feegle väldigt mycket. =) Men nog tycker jag att även de "vanliga" Skivvärldsböckerna har rätt mycket patos.
Och TACK för utläggningen om high fantasy. När du skriver om det känner jag ju väl igen diskussionen om distinktionen.
Jag läser ju inte jättemycket fantasy (inte för att jag inte gillar, utan för att jag helt enkelt gillar så mycket att jag inte hinner läsa, och kanske i och för sig inte är så där helt fantasyfrälst som en del andra i den här bokbloggssfären), men jag tror att jag för min del föredrar den där low fantasyn (eller vad kallas den), när verkligheten som vi känner den blir lite mer mystisk. Men det beror sannerligen på hur det är gjort. (Det skulle t o m kunna vara så att anledningen till att jag inte läser mer fantasy än jag gör är att jag blir lite trött på att sätta mig in i alla dessa världar... Jag behöver fundera mer på det.)
Eddings har jag inte läst. Är jag för gammal för att testa (dvs kommer jag att irritera mig mer än jag tycker det är bra? Jag är mycket kräsen ;-D )
Skicka en kommentar