Clive Cussler - Den heliga stenen

Nu börjar jag faktiskt känna mig lite övermätt på Clive Cussler. Den heliga stenen är den andra boken i Oregonarkiven, en ny serie där huvudpersonen heter Juan Cabrillo, en f.d. CIA-agent som numera arbetar för Bolaget, en sammanslutning av f.d. militärer och underrättelseagenter som kontrakteras för uppdrag som är alltför grannlaga för att den amerikanska regeringen ska kunna ta ta hand om dem själva.

Bolaget är helt enkelt en militär variant av NUMA och Juan Cabrillo (som trots sitt namn är blond och blåögd) är en nödtorftigt maskerad Dirk Pitt. Den stora skillnaden är väl att det inte ingår undersköna kvinnor med vilka Cabrillo har kärleksaffärer till höger och vänster - inte heller finns det en humoristisk side-kick. Språket känns annorlunda jämfört med Dirk Pitt-böckerna och Den heliga stenen påminner mer om "James Bond möter Tom Clancy" än de äventyrromaner som Cussler i vanliga fall producerar.

I Den heliga stenen hittar en ung arkeolog en gammal grotta på Grönland, utgrävd för 1000 år sedan av vikingen Erik den Röde (far till den Leif Eriksson som upptäckte Amerika). Grottan byggdes för att tjäna som helgedom åt en från himlen nedfallen sten - dvs. en meteorit - som bara råkar bestå av ett mycket radioaktivt ämne. När arkeologen rapporterar om sitt fynd bestämmer sig en islamsk fundamentalistgrupp sig för att stjäla meteoriten och använda den för att göra en bomb. Samtidigt är en amerikansk miljardär på jakt efter stenen för att använda den i sitt privata krig mot islam, och Juan Cabrillo och Bolaget blir indragna i härvan. Efter en halsbrytande jakt över halva jordklotet och samarbete med både CIA och MI5 når Cabrillo och hans team Saudiarabien där det heligaste av alla muslimska föremål, stenen i Kaba, står inför omedelbar förstörelse.

Och jag tror inte att jag på något sätt avslöjar något oväntat när jag skriver att Bolaget och de goda västerländska krafterna återigen triumferar...

Om inte Nick Hornby och grabbarna redan hade snott beteckningen "lad litt" för sina böcker (och jag misstänker faktiskt att det är fler kvinnor än män som läser Hornby...) så hade Clive Cussler annars varit en perfekt kandidat. Biljakter, veteranmotorcyklar, högteknologiska fartyg och helikoptar - det här är verkligen grabbigt i kvadrat.

Maria Lang - Se, döden på dig väntar

Jag kan inte bestämma mig för om jag läst den här boken tidigare eller inte. Jag trodde inte det, för det ringde ingen liten klocka vare sig av titeln eller beskrivningen - men när jag väl läste boken så tyckte jag att jag kände igen den. Så jag vet inte.

Se, döden på dig väntar handlar hursomhelst om Puck, förstås, och Einar på ett hörn, men mycket lite Christer Wijk (han har varit synnerligen hänsynslös och tagit semester, precis när ett synnerligen intrikat mordproblem dyker upp). Det intrikata mordproblemet utspelar sig ute på Drottningholmsteatern, där en medlem av operaensemblen går och blir mördad alldeles efter premiären av Cosí fan tutti. I vanlig ordning är kretsen av misstänkta snäv - den består helt enkelt av de övriga i ensemblen, som samtliga går omkring skuldtyngda av hemligheter.

Puck hamnar naturligtvis mitt i alltihop som "hjälpreda" åt Christers vikarie på riksmordkommissionen, och som inte det är nog går hon dessutom och kärar ner sig i en av de misstänkta! Einar, alla dina passionerade blickar på och flörtande med diverse blondiner i tidigare böcker är förlåtna... Hur har de det i det där äktenskapet egentligen?

I den obligatoriska avslöjningsscenen är det tack och lov Christer Wijk som sitter vid spakarna igen och demaskerar den skyldige, som med en lättad suck erkänner och avförs till rättegång och lämpligt fängelsestraff. Och sedan lever de alla lyckliga i alla sina dar - eller i varje fall tills nästa gång Puck snubblar över en död människa.

10 000!

Woot!

Scott Lynch - Locke Lamoras lögner

Jag var - precis som när det gällde Hans majestäts drake - lite kluven till den här boken från början. Fastnade på sidan 48, lät den ligga i flera dagar, tog sedan upp den igen i söndags, sträckläste 400 sidor, fastnade igen. Idag läste jag äntligen ut den.

Locke Lamoras lögner, första delen i serien Gentlemannarövarna, handlar om Locke, som i späd ålder hamnar hos Tjuvmakaren i Skuggornas kulle för att arbeta som retsticka (en liten medhjälpare till de lite äldre ficktjuvarna). Skuggornas kulle är en illa beryktad gravplats i staden Camorr; värld och spegel av världar - nej, förlåt, det är Skivvärlden och Ankh-Morpork det. Men Camorr påminner väldigt mycket om Ankh-Morpork, en sjudande, myllrande stad med tusentals själar och ännu fler riktiga människor...

Nåväl, Locke visar sig helt enkelt vara alltför bra på att stjäla, och till slut måste Tjuvmakaren göra sig av med honom. Hellre än att döda honom säljer Tjuvmakaren honom till en präst hos den namnlöse Trettonde, och Lockes utbildning till Gentlemannarövare tar sin början.

"En vacker dag, Locke Lamora, kommer du att ställa till det något så praktfullt, så ärelystet, så överväldigande att himlen kommer att lysas upp och månarna börjar snurra och gudarna själva kommer att skita kometer av fröjd. Och jag hoppas bara att jag kommer vara kvar så att jag får se det."

"Inte då", sa Locke. "Det kommer inte att hända."

Men det är klart att det händer. Och det är det den här boken handlar om.

Så vad tycker jag? Definitivt läsvärd! Språket är bra, dialogerna mellan Locke och hans kumpaner flyter fint och är roliga. De invecklade bedrägerierna blir lite tröttsamma i längden och helst vill jag att Locke ska vara så lysande intelligent och listig att han aldrig hamnar i klistret, men så är det tyvärr inte (Locke är nämligen en av mina favorit-fantasykaraktärer; den lille, smidige, überintelligente tjuven). Men det viktiga är att Locke aldrig ger upp.

Så, när kommer nästa bok på svenska?

Bokfemman v. 11

Svensk samtidsroman. Det var så många fel där att jag vet inte vart jag ska börja...

Ingen bokfemma den här veckan, alltså.

Betraktelse över sockervaddsfluff och bubbelgum

Efter många, många års förakt mot litterär sockervadd och tuggummirosa titlar i stil med Bergdorfblondiner och, i filmens värld, Legally Blonde har jag börjat sukta efter just denna sorts böcker och filmer. Igår gick Legally Blonde 2 på tv; jag har tidigare sett den första filmen (när det var ett ovanligt ointressant avsnitt av Criminal Minds och jag satt och zappade mellan flera kanaler - jag fastnade hela tiden på SVT1 som visade Legally Blonde) och hur det nu kom sig så bytte jag inte kanal. Och insåg att jag faktiskt gillade. Till den milda grad att jag började surfa runt lite för att hitta dvd-utgåvorna till ett billigt pris (jag har visserligen inte råd att köpa just nu, men cdon.se, tror jag att det var, hade ett dubbelpack med båda filmerna för 89:- + frakt. Tips från mig till er).

I en kommentar till Hermias inlägg om Bergdorfblondiner och finlitterära överjag berättade jag om min lille följeslagare "gubben på axeln" (tänk er honom som den kulturella motvarigheten av den pyttelilla ängeln/djävulen som brukar dyka upp på seriefigurernas axlar - jag vet inte om gubben är en ängel eller djävul men han har sin motsvarighet i en liten gumma på andra axeln som avskyr allt som luktar alltför pretentiöst, till exempel tyska expressionistiska stumfilmer, Björn Ranelid och kulturkoftor. Det här blev nästan en Stephen King-lång parentes, men nåja. Nu fortsätter vi) som besvärat harklar sig vid kontakt med chick lit, Stieg Larsson, Camilla Läckberg och liknande dussinböcker. Gubben hindrar mig bestämt från att gilla glansigt ljusrosa omslag med guldbokstäver i relief - men tillåter märkligt nog fantasy, SF, Stephen King och den värsta sortens splatterfilm.

Men! Nu ska jag ge den lille gubben vad han tål. Han ska få se sig nedsänkt i rosendoftande skumbad, med ansiktsmask och hårinpackning, ätandes chokladpraliner ur en hjärtformad ask (ooh, referens där) och drickandes champagne. Jag behöver fluff, glitter och såpbubblor, och om gubben får en hjärtattack på köpet så är det bara att dra ut kontakten. Inga livsuppehållande åtgärder här inte.

Alltså! Alla tips på bokmotsvarigheten till Legally Blonde mottages tacksamt, så länge de innehåller humor, glamour, ett någorlunda tillfredsställande språk och inga barn. Tack.

Ryck en bok

Hittade det här hos Du är vad du läser och tyckte att det verkade lite småkul...

1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 23.
3. Leta upp den femte meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.

Den trådsmala gula eller den baraxlade chockrosa?

Maria Lang - Se, döden på dig väntar.

Clive Cussler - Svart vind

Återigen hemfaller jag till läsning av osannolika ack-så-amerikanska action"thrillers". Men sånt behöver man också ibland!

I Svart vind är Dirk Pitt sr bara med på ett hörn, istället har hans barn Dirk jr och Summer huvudrollerna (i synnerhet Dirk jr, som numera har samma jobb som hans far hade en gång i tiden - chef för NUMA:s avdelning för speciella projekt). Handlingen kan sammanfattas som följer:

Under andra världskriget försökte japanerna anfalla USA med bomber fyllda med smittkoppsvirus. Tyvärr - för japanerna - misslyckades deras plan och ubåtarna med smittkoppsbomber försvann i havsdjupen. 60 år senare försöker en sydkoreansk företagsledare (som egentligen är en nordkoreansk spion) tvinga Syd- och Nordkorea till en återförening, och för att gå iland med detta hämtar han upp smittkoppsbomberna, modifierar dem och planerar att spränga dem över USA för att landet ska demoraliseras och inte kunna agera världspolis vid Nordkoreas maktövertagande. Till all lycka blir familjen Pitt, och med dem organisationen NUMA, inblandade, annars hade det alldeles gått åt helskotta...

Återigen vimlar det av ondskefullt hånleende skurkar, och det tycks vara populärt att meddela sig till varandra medelst väsningar. De lystna blickarna på Summers halvnakna kropp finns förstås också med på ett hörn, men begränsas tack och lov till ett tillfälle och endast ett par raders text. Intressant är också att Dirk jr har ärvt sin fars gröna ögon och svarta hår, medan tvillingsystern Summer har eldrött hår och grå ögon... båda är långa, men det verkar vara den enda likheten. Mendels lagar var tydligen inte så aktiva i det här fallet.

Och Clive Cussler är förstås med i egen hög person!

Bokfemman v. 10

Här var jag helt lost till att börja med, jag kunde inte alls komma på nåt särskilt tema som jag alltid kastar mig över. Men så kom jag faktiskt på ett!

Veckans ämne är favoritämne/tema. Nämn din topp 5 av böcker som innehåller ditt favoritämne/tema.

• Morgan Spurlock - Jag och extra allt. Jag tycker dock bättre om den engelska titeln Don´t Eat This Book, men jag har ju läst den på svenska så... detta är boken som Spurlock skrev efter att ha gjort filmen Supersize Me, för att utveckla och tydliggöra.
• Michael Moore - Lägg ner! Spridda hot från en obeväpnad amerikan. Moores första bok, som även den blivit film: The Big One, som gjordes samtidigt som signeringsturnén för boken. Handlar bland annat om de amerikanska storföretagens ovana att sparka folk när de gjort enorma vinster.
  
• Barbara Ehrenreich - Barskrapad. En wallraff-undersökning av låglönearbetarnas villkor i USA (dock omkring 10 år gammal, men jag tror inte att villkoren blivit särskilt mycket bättre).
  
• Eric Schlosser - Snabbmatslandet. Denna dissikering av den amerikanska livsmedelsindustrin, i synnerhet köttindustrin och snabbmatsjättarna, skulle definitivt få mig att bli vegetarian om jag bodde i USA.
  
• Michael Moore - Korkade vita män. Moore rasar (för att använda ett utslitet uttryck från Den Vetenskapliga Tidskriften Aftonbladet) mot det politiska systemet och allt annat han tycker är fel. Underhållande och upprörande.
  

Så vad var mitt tema? Böcker om amerikanska missförhållanden, kanske särskilt med tonvikt på snabbmatsindustrin, förstås! Jag är mycket anti-USA och kan diskutera frågorna som presenteras i ovanstående böcker i timmar =).

Och jo, jag gillar alla Michael Moores dokumentärer.

Lånestopp?

Eftersom jag har så fantastiskt mycket tid över för att läsa skönlitteratur *host* - eller hur var det nu? - så var jag in på biblioteket idag efter simningen och lånade följande:

*Clive Cussler - Svart vind
*Clive Cussler - Den heliga stenen (ja, jag gillar Clive Cussler).
*Sara Gruen - Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow (för att den har blivit så väldigt omskriven att jag måste ju läsa den för att ta reda på what the fuss is about. Jag hoppas att det inte blir en Never let me go, dvs. att jag inte gillar det alla andra hyllar).
*China Miéville - Perdido Street Station (kompisen S lurade in mig bland de engelska fantasyhyllorna. Perdido Street Station var lite tjockare än jag förväntat mig, så jag får se om jag hinner läsa den nu eller om det får bli omlån på den nån annan gång. Chansen för att den faktiskt blir läst ökar ju dock markant om jag har den hemma).

Stephen King - Dödsdansen

Som ett led i min "läsa en massa fackböcker om skräck, SF och fantasy för uppsatsen"-plan så läste jag Dödsdansen av Stephen King. Den är en vidareutveckling av föreläsningar inom ämnet som King höll i slutet av 1970-talet, och är ganska personligt hållen med mängder av utvikningar och anekdoter (hörde jag Stephen King?).

King skriver om skräcklitteraturen men kanske främst skräckfilmens utveckling, och slänger i och med det in både fantasy och SF här och var - hans uppfattning om skräck är ganska vid, och det är sin egen uppfattning han propagerar för i den här boken (forskningen om de fantastiska genrerna var väl inte heller så omfattande på 70-talet). Roligt är i alla fall att han skrivit brev till ett antal skräckförfattare, t. ex. Anne Rivers Siddon (The House Next Door), Richard Matheson (The Shrinking Man, I am Legend), Jack Finney (The Body Snatchers) m. fl., för att få deras egen version av hur deras mest berömda böcker kom till och vad de anser om skräckgenren i allmänhet.

Eftersom Dödsdansen kom ut första gången 1981 (den som jag läste var dock andra upplagan från 1991, med vissa rättningar och ett nytt förord) så känns den ganska omodern, inte minst i översättningen (bara det att översättaren känner sig tvungen att förklara att "fantasy är den amerikanska benämningen för historier med inslag av magi, troll, féer och annat övernaturligt" känns ju lite skrattretande idag). Det irriterar mig också enormt att titlar på gamla SF- och skräckfilmer från 1950-talet är översatta till svenska - visserligen hade The Thing (1951) på svenska den otroligt fåniga titeln Fantomen från Mars, men hur många känner till det, eller kände till det ens på 1980-talet? Jack Finneys bok The Body Snatchers heter på svenska tydligen Den gröna mardrömmen - det var inte heller lätt att komma ihåg orginaltiteln när denna fanns med endast i en parentes i ett helt annat kapitel än det som Finneys bok behandlades utförligare i... Och så vidare.

Annars var det ganska rolig läsning, och Dödsdansen gav mig som vanligt när jag läser fackböcker i detta ämne en massa tips på böcker som jag vill läsa och filmer som jag vill se. Jag hyser nämligen en stor förtjusning för riktigt dåliga B-filmer =).

Bokfemman v. 9

Den här var svår. Det var i och för sig förra veckans bokfemma också; det är inte så att jag inte blir sorgsen/glad av böcker men däremot brukar jag inte komma ihåg vilka böcker det rörde sig om efteråt.

Veckans tema är glädje. Nämn din topp 5 som du tycker berör ämnet.

• Douglas Coupland - Microslavar. Ja, jag vet att den här boken var med på min sorg-bokfemma också, men det finns så många olika känslor i den... Den skulle också kunna vara med på en lista med tema humor, trevnad, vänskap, nostalgi, allvar, nördighet - ja, allt.
  
• Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen. En Douglas till, och detta var min favoritbok under högstadiet och gymnasiet (innan den byttes ut mot Microslavar). Jag och en kompis kunde citera hela sidor ur boken - till exempel receptet på en All-Galaktisk Gurgelbrännare. Humor på hög nivå.
• Neil Gaiman & Terry Pratchett - Goda omen. Allting av herr Pratchett är roligt. Det jag har läst av herr Gaiman också. Tillsammans har de fått ihop nånting riktigt roligt.
  
• Laura Ingalls Wilder - Lilla huset på prärien (serien). Återigen norpar jag från en ganska nylig bokfemma, men Lilla huset på prärien är ju bara så bra. Jag blir alldeles lycklig i hela kroppen av att läsa serien. Nostalgi, nostalgi.
  
• Dorothy Sayers - Kamratfesten. Underbar akademisk pusseldeckare som värmer mitt humanisthjärta. Kanske inte en bok som jag förknippar med glädje per se, utan snarare med en känsla av... välbefinnande. Tillfredsställelse. Nånting i den stilen.
  

And now for something completely different

För en gångs skull ska jag skriva ett helt icke-bokrelaterat inlägg där jag tänkte passa på att göra lite reklam för några vänners nystartade blogg, Bento på svenska. Den har väl inte kommit igång sådär jättemycket än men kan nog komma att arta sig, och det kan vara kul att titta in på den om man gillar den kombinerade konst- och matlagningsformen bento.

Själv är jag mycket intresserad av detta, och om jag bara hade råd (och ett jobb, så att det fanns en poäng i att göra matlådor) så hade jag beställt en massa roliga bentolådor och -tillbehör och satt igång på allvar. Visserligen kan man göra bentos i vilken sorts låda som helst - det viktiga är upplägget, kombinationen av mat och presentationen - men det är ändå lite roligare med en söt bentolåda... Ovan, en bentolåda med motiv från underbara filmen Tonari no Totoro och nedan, en fin rödrosa låda med tillhörande pinnar. Bilderna kommer från jbox.com.

Bokrean

Jag brukar aldrig ha några pengar lagom till bokrean (eller när det är dags för sommar- och vintermarknad samt medeltidsdagar på Hägnan), så även i år. Men å andra sidan har jag varit och kollat på reautbudet på Akademibokhandeln, Bokia och på nätet (Bokus och Adlibris) och jag har inte sett nånting som jag spontant känner att jag vill ha. Visst, hade jag haft lite mer pengar så kanske jag hade köpt t.ex. Stephen Kings Signal, Paul Austers Dårskaper i Brooklyn, George R. R. Martins Kampen om järntronen, kanske nån rolig kokbok... Ja, hade jag haft råd kanske jag hade förköpt mig alldeles för det finns trots allt en hel del böcker på rean som det hade varit roligt att ha, men ingenting som jag absolut måste ha. Och då kan det lika gärna vara.

Dessutom skulle jag kunna köpa alla de där roliga-att-ha-böckerna mycket billigare i pocket även när det inte är rea.

George Orwell - 1984

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka.

Winston Smith arbetar på Sanningsministeriet där han ändrar i gamla tidningsurklipp så att de ska stämma med den rådande uppfattningen. Varje dag går han precis som alla andra till tvåminutershatet där alla skriker och hatar Storebrors fiende. I sin lägenhet har han en teleskärm som ständigt sänder propaganda och övervakar alla hans rörelser. England, det som tidigare var England, är nu Flygbas Ett i Oceanien och styrs av partiet, det allerstädes närvarande Engsoss.

Men Winston gör sig ständigt skyldig till krimtänk. Han glömmer inte bort det han ser, och han blir förälskad i en flicka på Sanningsministeriet. Tillsammans stjäl de sig stunder av privatliv, undan Storebrors vakande öga - det värsta brott som kan begås.

När Orwell skrev 1984 var det på grund av att han såg tendenser till en totalitär diktatur i dåtidens politik. Han ansåg att denna skräckvision inte var en omöjlighet och pekade ut år 1984 som en tid då detta kunde vara ett faktum. Nu, 24 år efter detta ödesdigra årtal, kan man kanske tycka att han var överdrivet pessimistisk.

Men han hade nog inte så fel. Precis som när jag såg den utmärkta filmen V for Vendetta får jag en känsla av att det är hit världen är på väg; dagens politik (både svensk och internationell och kanske i synnerhet den amerikanska) verkar vilja få människor att bli viljelösa får, alltför rädda för otäcka konsekvenser för att våga protestera. Håll människor i ständig skräck för brottslingar, klimathotet, osäkra bilar, akrylamid, dåliga bilbarnstolar, fågelinfluensan och allt annat ni kan hitta på så lever de sina små liv tysta och undergivna.

Om människor är rädda för att förlora sina jobb så klagar de inte när lönerna blir sämre och arbetstiderna längre. De har ju iallafall arbete. Förklara krig mot terrorismen så behöver ni inte spendera pengar och tid på era egna medborgare - de är rädda för terroristerna och går gladeligen med på att ge upp sin egen frihet för att slippa rädslan. Att de sedan måste vara rädda för sin egen regering har inte fallit dem in.

Engsoss är inte en skräckvision av framtiden. Det är en realitet.

Jo, jag lever!

Men jag har mestadels läst om gamla nostalgiböcker de senaste dagarna (1984 ligger, halvläst, och tittar anklagande på mig), och idag fick jag ett frågande mail från min uppsatshandledare; "kommer det nån mer text, hur går det med uppsatsen?" så jag kände mig tvungen att faktiskt sätta mig ner och börja skriva - vilket också medför att jag måste läsa en massa facklitteratur.

Måste ta mig i kragen och läsa ut Orwell nån dag, så att jag kan börja på Locke Lamoras lögner som snart ska tillbaks till bibblan.

Naomi Novik - Hans majestäts drake: Temeraire 1

Från början var jag lite skeptisk till den här boken. Den började inte så bra; de första kapitlena var faktiskt rätt ointressanta. Men så fick jag ett meddelande från biblioteket om att lånetiden höll på att gå ut, så jag bestämde mig för att läsa ut den snabbt. Och det var tur det!

För den tog sig helt klart efter ett par kapitel, och nu när jag har läst klart den måste jag säga att Hans majestäts drake faktiskt är en mycket bra bok. Den påminde mig från början en smula om Jonathan Strange & Mr Norrell (engelskt 1800-tal i en alternativ värld, och så vidare), men innehåller ingen magi. Precis som i vår värld finns inte magi, utan allt är strikt vetenskapligt.

Men - det finns drakar.

Hans majestäts drake utspelar sig i början av 1800-talet under den napoleonska eran, när England ligger i krig med Frankrike. Kapten Laurence på det brittiska skeppet Reliant besegrar ett franskt skepp och i krigsbytet ingår ett drakägg. Laurence och hans skepp gör sitt bästa för att frakta ägget till England innan det kläcks - när en drake kläcks väljer den ut sin flygare, och flygaren är sedan bunden till sin drake resten av livet. Ingen av mannarna på Reliant vill råka ut för det, för drakflygarkåren är föraktad av de flesta.

Olyckligtvis kläcks draken, som visar sig tillhöra en ras som ingen i England tidigare sett, innan Reliant hunnit in i hamn, och draken väljer ut kapten Laurence. Det är inget annat för Laurence att göra än att sluta i flottan och skickas iväg för att tränas tillsammans med draken, som han döpt till Temeraire. Men det dröjer inte länge innan han inser att Temeraire är ett intelligent och trofast sällskap, och Laurence börjar alltmer trivas i sin roll som drakflygare.

Nu väntar jag med spänning på att del två i serien, Jadetronen, ska komma till biblioteket. Tyvärr är den inte utgiven på svenska än så det kanske dröjer ett tag.

Bokfemman v. 8

Veckans tema är sorg. Nämn din topp 5 som du tycker berör begreppet sorg.

• Peter Pohl - Jag saknar dig, jag saknar dig. Den ultimata gråtboken för alla från 10 år* och uppåt. Den var fruktansvärt bra och fruktansvärt hemsk när jag läste den i de tidiga tonåren.
• Michelle Magorian - Godnatt Mister Tom. Återigen ett barn som dör, och hans bästa väns svårigheter att acceptera hans död.
  
• Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru. Oh my god, slutet är übersorgligt... Och det blir inte bättre av att man får veta vad som kommer att hända efter halva boken eller så.
  
• Douglas Coupland - Microslavar. I sin helhet är boken inte sorglig, men Dan och hans utökade familj (dvs. hans vänner) drabbas av en tragedi som berör dem alla. Slutet är trots det hoppfullt och kanske just på grund av det ännu mer tårframkallande.
  
• Stephen King - Benrangel. Kanske ingen bok man själv sitter och storbölar till, men Mike Noonans saknad och sorg över hustruns förtidiga död är grundläggande för bokens handling.
  

Förutom detta hade till exempel flera av Astrid Lindgrens böcker platsat, kanske främst Ronja Rövardotter (och kanske främst filmatiseringen av Tage Danielsson, när Mattis skriker: Han fattas mig! Han fattas mig så det skär i bröstet! Jag är inte den enda som har med det exemplet... ). Även en del andra böcker av Peter Pohl skulle platsa; Alltid den där Anette! och Kan ingen hjälpa Anette? Stackars Anette, vars syskon dör, vars mamma har psykiska problem och vars pappa vägrar att skaffa hjälp. Till slut hamnar hon inte helt oväntat hos BUP. Rekommenderas!

*Jag är egentligen inget stort fan av åldersgränser på böcker, jag läste själv "tonårsböcker" i låg- och mellanstadiet och "vuxenböcker" i mellan- och högstadiet. Men det är svårt att veta om en unge är tillräckligt läsvan och mogen för vissa böcker - generellt sett kanske inte en 7- eller 8-åring klarar av Jag saknar dig, jag saknar dig, men man kan ju aldrig veta.

John-Henri Holmberg - Fantasy : fantasylitteraturens historia, motiv och författare

Den här boken läste jag dels av intresse och dels för att jag skippat mitt tidigare uppsatsämne och börjat med ett nytt. Tyvärr så är iallafall den här utgåvan av Fantasy... från 1995 så den är ju aningen inaktuell (jag vet inte om den finns i någon reviderad nyutgåva).

Fantasy : fantasylitteraturens historia, motiv och författare handlar som titeln antyder om fantasylitteraturens (men även till en viss del science fiction- och skräcklitteraturen, eftersom de länge var mer eller mindre samma genre) utveckling. Holmberg tar upp de viktigaste (kanske rentav de flesta) fantasyförfattarna från mitten av 1800-talet och framåt, men poängterar att fantasy som genre inte blev särskilt stor förrän under 1970-talet. Under större delen av 1900-talet och kanske främst åren 1930-1960 var science fiction mer populär.

Jag hade tänkt använda den här boken i mitt nya D-uppsatsämne, men tyvärr är jag nu lite skeptisk mot herr Holmberg som inte verkar ha haft någon duktig korrekturläsare. Även om boken är intressant och informativ så har han på många ställen inte fått till korrekta faktauppgifter (till exempel har han döpt om Polgara i Eddings Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea till Bulgara, i Pratchetts Skivvärlden-serie hävdar Holmberg att Tvåblomsters Bagage är gjort av talande päronträ - det är gjort av intelligent päronträ, men det kan inte tala - och så vidare). Och när det gäller alla de böcker och författare Holmberg tar upp som jag inte har läst - ja, där har jag ju ingen möjlighet att veta om fakta är korrekta eller inte.

Nu håller jag på med en annan bok av Holmberg (också den för uppsatsen), denna gång om science fictions historia. Jag har redan hittat åtminstone ett korrekturfel; Holmberg har döpt om Mary Shelleys styvsyster Claire Clairmont till Jane Clairmont. Hon hette visserligen Jane, men i andranamn, och bara några rader tidigare kallades hon för sitt rätta namn Claire.

Laura Ingalls Wilder - Det lilla huset på prärien

När jag skrev om Det lilla huset på prärien i serie-bokfemman blev jag sugen på att läsa den igen, så jag for iväg till biblioteket, som hade alla delar hemma (är det ingen som läser de böckerna längre? När jag var liten var det nästan omöjligt att låna alla böckerna på samma gång, för de var alltid utlånade) och lånade alla utom De första fyra åren och På väg hem (de sista böckerna, som jag inte är så förtjust i). De senaste dagarna har jag alltså tillbringat i 1800-talets Amerika.

Jag älskar alla de noggranna beskrivningarna av husbyggen, klädsömnad, slakt, brödbakning etc. Tempot är så lugnt och vilsamt, till och med när allt är som värst - malarian i Indianterritoriet, när pappan går vilse i en snöstorm, gräshopporna som äter upp skörden, den hårda vintern i De Smet... Och maten! Den har verkligen en central plats, nästan varenda måltid beskrivs.

Det är så skönt att läsa om ett liv som på något sätt är så mycket trivsammare än hur vi lever idag, och det fanns många tillfällen när jag var liten då jag också ville leva så.

Alla delar i Det lilla huset på prärien:

Det lilla huset i Stora Skogen
Det lilla huset på prärien
Huset vid Plommonån
Vid Silversjöns strand
Den långa vintern
Farmarpojken
Den lilla staden på prärien
Gyllene år
De första fyra åren
På väg hem

Bokfemman v. 7

Nja, jag tror jag hoppar över Bokfemman den här veckan. Pjäser är inte riktigt min grej.

Bokfemman v. 6

Verkligen i elfte timmen...

Veckans tema för Bokfemman är serier. Nämn din topp 5 av serier.

• Terry Pratchett - Skivvärlden. Klart att den måste vara med på bästa serier. 40 böcker and counting, och jag hoppas att Pratchett trots alzheimers kommer att skriva i många år till.
• David Eddings - Sagan om Mallorea. Eddings bästa serie, enligt mig. Tvåa är Sagan om Belgarion, sedan Elenien och sist Tamuli. Tjuven Althalus och den nya Drömmarna-serien (har bara läst den första boken) samt böckerna om Polgara och Belgarath, tja, de räknas inte riktigt... Sagan om Mallorea (och de andra Sagan om...) har jag läst så många gånger att jag kan citera hela sidor utantill. De är, tillsammans med Godnatt Mister Tom, mina nostalgiböcker.
  
• Dorothy Sayers - Alla böcker med lord Peter Wimsey. Kanske inte en serie per se, men med samma huvudperson och någorlunda kontinuelig handling iallafall. Klart att lord Peter ska få vara med.
  
• Laura Ingalls Wilder - Lilla huset på prärien. Ack, vad jag älskade den här serien som liten. Vet inte hur många gånger jag läst den (däremot så gillar jag inte alls tv-serien. Dr Quinn - medicine woman däremot...). Den har iallafall starkt bidragit till min fascination för historia.
  
• Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen. Ja men självklart. Serien över alla serier, skulle jag vilja säga.
  

Sådär. Återigen undvek jag medvetet vissa serier: Sagan om Ringen (som jag gissar ändå har hamnat på ett antal bokfemmor denna vecka) och Harry Potter (samma där, och när det gäller HP så tycker jag faktiskt inte heller att den platsar på min topp 5). Bubblare är bland annat Otherland av Tad Williams, Ellis Peters Broder Cadfael-deckare, Wahlströms ungdomsserier (Tre deckare, Bröderna Hardy med flera) som jag formligen missbrukade i lågstadieåldern, och Enid Blytons Fem-böcker. Och så har jag säkert glömt flera stycken dessutom.

Vicki Léon - Från IX till V : orgiefixare, begravningsclowner och andra ädla antika yrken

Som den historienörd jag är så är detta ytterligare en i raden av populärhistorisk facklitteratur med udda ämne som jag fastnade för. Léon beskriver vanliga och ovanliga yrken som förekom i antikens Rom, Grekland och till viss del Egypten. Bland de vanligare var legionär, skådespelare, sjöman, guldsmed, prostituerad (förstås) och snickare; mer ovanliga var yrken som vestal (gudinnan Vestas heliga jungfrur), liktor (livvakt), angivare(!), gladiatrix (jo, det fanns kvinnliga gladiatorer) och nomenclator - en slav vars enda uppgift var att agera som en nutida filofax och viska alla relevanta uppgifter om personer som hans ägare mötte i dennes öra.

Språket i boken är närmast att beskriva som skojsigt - lättsamt och ironiskt, ungefär. Det blir lite påfrestande efter ett tag men är samtidigt mycket trevligare att läsa än den vanliga uppstyltade akademiska stilen. Man får inte någon djupgående kunskap om antika yrken utan snarare en ganska bred översikt över ett hundratal yrken och ett antal mer eller mindre bemärkta personer som utövade dessa yrken. Som underlag för forskning är det ganska värdelöst, för att vinna i TP är det däremot utmärkt.

Hej igen.

Jag mår bättre nu. Och jag har börjat läsa igen. Jag har i princip inte petat på en bok på över en vecka, men igår läste jag några kapitel i De skinande: Tamuli 2 och började sedan på en bok om vanliga (och ovanliga) arbeten i antikens Grekland och Rom; Från IX till V : orgiefixare, begravningsclowner och andra ädla antika yrken.

Men jag kommer att försöka ta det lugnt med läsningen ändå ett tag framöver - det är inte roligt att läsa bara för att man känner att man måste läsa ett visst antal böcker. Så jag får se hur det kommer att gå med läsutmaningen (100 hittills olästa böcker på ett år). Jag ska skriva ner vilka böcker jag läser iallafall - vem vet, det kanske blir 100 stycken ändå.

Förresten, tack för kommentarerna till det föregående inlägget. Det känns bra att folk uppskattar min blogg.

Stängt pga orsak

På grund av diverse anledningar kommer Ett hem utan böcker att gå på sparlåga ett tag. Jag återkommer vid ett senare tillfälle - det kan bli imorgon, det kan bli nästa vecka. Beror på hur jag känner mig.