7 september 2008

Dan Simmons - The Terror

Ha! Nu har jag faktiskt läst klart Dan Simmons The Terror, det här årets förmodligen mest långdragna bok. I lästakt alltså, inte i handling. För The Terror var riktigt, riktigt bra.

Boken handlar om den försvunna Franklinexpeditionen (och baseras alltså på en sann historia!), ledd av sir John Franklin och med målet att nå den mytomspunna nordvästpassagen. Expeditionen, HMS Erebus under sir John Franklin och HMS Terror under kapten Francis Crozier, seglade (både Erebus och Terror var dock utrustade med det allra senaste i teknikväg, nämligen ångmaskiner) från England i maj 1845 - och hördes aldrig mera av.

Dan Simmons presenterar här en alternativ och något övernaturlig förklaring till försvinnandet av de två skeppen och de nästan 130 besättningsmännen, inklusive sir John Franklin. I The Terror har skeppen frusit fast i isen någonstans utanför King William Land, och man tillbringar nu sin tredje vinter i isen. Detta hör dock till vanligheterna under polarresor, och både sir John och Terrors kapten Crozier har tillbringat flera vintrar på detta sätt. Den här gånger är det dock något mer än bara kyla, mörker och brist på mat som hotar - något finns ute på isen, något som jagar och dödar bestättningsmännen en efter en. Något intelligent, större än en isbjörn och hundra gånger farligare...

Efter sir Johns död tar Crozier över som expeditionens ledare, och hans enda mål är att få sig själv och de två besättningarna hem igen - på vilket sätt som helst, utan att förlora fler män än nödvändigt. Och männen dör undan för undan; de som undkommer varelsen på isen undkommer inte svälten, kylan, skörbjuggen och kallbranden.

När kapten Crozier slutligen ser sig tvingad att överge skeppen är det början till slutet - den enda frågan nu är om några kommer att överleva den långa marschen söderut... eller om expeditionen kommer att gå under till sista man.

Jag har svårt att uttrycka i ord vad det är som är så bra med The Terror. Men under läsningen kände jag kylan, mörkret, svälten - det gick så långt att jag duschade extra länge i varmvatten för att tina upp mig, och jag blev nästan överväldigad och tacksam av maten i kylskåpet. (Samtidigt, och jag funderar nästan själv på om nånting är fel på mig, skulle jag väldigt gärna vilja befinna mig på ett polarfartyg i arktiska vatten - ett modernt sådant, dock, jag är ingen total självplågare . Jag är ingen polarforskare, men jag skulle kunna laga maten. Är det nån som har ett sånt jobb på lut?)

Det är misär, misär och yttersta elände; männen drabbas av allt från frostskador till fullt utvecklad skörbjugg - och jag måste erkänna att jag inte visste att skörbjugg var ett så plågsamt sätt att dö på - med, ja, död eller iallafall amputation av diverse lemmar som följd. Kallbrand grasserar under den långa marschen söderut då männen släpar småbåtarna från bägge skeppen efter sig på slädar, i hopp om att hitta öppet vatten så att de kan segla hem. De som dör, dör på de mest plågsamma sätt av sjukdom, skador eller varelsen på isen. Och som om det inte vore nog, så vänder sig en del av männen mot varandra; lägger mänsklig ondska till allt det andra lidande som de tvingas utstå...

935 sidor av kyla, mörker och lidande alltså, men ändå så bra och så läsvärt. Det här är en bok som jag kommer att komma tillbaks till i tanken många gånger. Det känns verkligen som att jag lärde känna kapten Crozier - den givne huvudpersonen, trots att perspektivet växlade mellan sir John Franklin, Crozier, dr Goodsir (en av skeppsläkarna) och några av besättningsmännen, främst officerarna. Croziers kapitel är skrivna i presens vilket ytterligare förstärker känslan av att det är han som är huvudpersonen; det är han som är up-to-date. Dr Goodsir får man lära känna genom hans dagbok, och i de andra fallen är det tredje person imperfekt (eller, som jag nu lärde mig att det heter, preteritum) som gäller.

Nå, jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men istället avslutar jag med att säga: läs!

*Uppdatering 080909*

Tre saker:
  1. Jag slår vad om att det kommer en filmatisering inom en inte alltför avlägsen framtid.
  2. När ni har läst boken (och absolut INTE innan ni har gjort det!), gå in på Amazon.com (amerikanska) och läs End Question-tråden på The Terror: A Novel-forumet. Jag lovar att ni kommer att vara lika fundersamma som jag och de som har postat i den tråden över en speciell sak nämligen...
  3. Jag är lite sugen på att läsa om den. Nu genast.

10 kommentarer:

Marianne sa...

Som sagt, det här blir en höjdare!

Kyla och is är ju vidriga omständigheter redan utan hotande varelser, fy tusan.

Fia sa...

Åååh den låter kuslig...

Helena sa...

Oooh, I will!

Blev även nyfiken på Simmons tidigare produktion. Han har skrivit flera ännu mer skräckbetonade romaner som jag kommer kolla upp ASAP. Fast först: The Terror!

Irene sa...

Hej!

Du som älskar att läsa liksom jag, har du lust att vara med om att skriva i min bloggroman, Vi möttes på ICQ, som jag startade i går.

Solvarma hälsningar från Irene

Olivia sa...

Verkar bra, den ska jag definitivt läsa.

Martina sa...

Marianne: en höjdare it is!

Fia: nja, inte så kuslig faktiskt (trots varelsen på isen), snarare en fysisk och psykologisk skildring av vad tre år infrusna i Arktis kan göra med två skeppsbesättningar... vilket iofs är skrämmande nog.

Helena: jag är också sugen på Simmons tidigare produktion, främst "Summer of Night" (hörde jag likheter med Stephen Kings "It"?) och uppföljaren "A Winter Haunting".

Irene: nej tack, jag är bara intresserad av att läsa romaner, inte att skriva dem...

Olivia: ja, det tycker jag absolut att du ska göra.

Helena sa...

Ja, precis "Summer of Night" och efterföljaren, och av exakt samma anledning! (Löftet om IT-vibbar.) Man är lite förutsägbar ibland, hehe...

Johan sa...

Annars rekommenderar jag Hyperion varmt, om man skall tala om Dan Simmons.

//JJ

Martina sa...

Helena: ja, men är lite enkelspårig ibland =).

Johan: ja, den låter också bra.

sedir sa...

Jag är gränslöst sugen på den här.