Ray Bradbury - Den illustrerade mannen

Den illusterade mannen är en novellsamling (vilket jag inte visste när jag lånade den), men med en ramberättelse om just den illustrerade mannen - en tatuerad man som jaget stöter på under en fotvandring. Mannen berättar att hans tatueringar är, tja, magiska; de rör sig under nätterna och bildar historier. Det är de historierna som bildar novellsamlingen.

Det enda jag tidigare läst av Bradbury är Something Wicked This Way Comes, som var väldigt bra. Den illustrerade mannen är dock ganska ojämn; vissa av novellerna är bra och vissa (till exempel "Eldballongerna", "Räven och skogen" och "Kalejdoskopet") gillade jag inte alls. I princip alla novellerna är en blandning mellan skräck och science fiction, och inte många har ett lyckligt eller iallafall hoppfullt slut.

Några av mina favoriter:

"Savannen"
"Ombytta roller"
"Raketmannen"
"Det långa regnet"
"De landsflyktiga"
"Staden"
"Raketen"

Sophie Dahl - Leka bland vuxna

Hurra, vi har internet igen! Hela vårt bostadsområde har varit utan nät över helgen, så vi har hållit på att bli vansinniga; datorn är ju ett helt oanvändbart föremål utan uppkoppling...

Under helgen har jag alltså istället läst ut Sophie Dahls debutbok Leka bland vuxna, hyfsat självbiografisk tydligen (inte helt otippat eftersom den handlar om en flicka med norska morföräldrar...). Sophie Dahl är som bekant barnbarn till Roald Dahl.

Leka bland vuxna handlar alltså om Kitty Larsen, som växer upp i Hay, ute på landet nånstans i Storbritannien tillsammans med sin mycket unga mamma, sin mormor och morfar som hon kallar bestemama och bestepapa och sina två mostrar. Så småningom gifter sig Kittys mamma och får två barn till, tvillingarna Sam och Violet (Kittys pappa är redan gift på annat håll och går endast under namnet "mr Fitzgerald").

Kitty är fullkomligt lycklig där i Hay, men Kittys mamma Marina, som är konstnär (och en smula instabil), söker efter en högre mening med sitt liv och hittar den i religionen - närmare bestämt i någon sorts indisk kvasireligiös sekt som leds av gurun Swami-ji. Swami-ji beslutar att Marina, Sam och Violet (och barnsköterskan Nora) ska flytta till USA, medan Kitty ska stanna kvar i Storbritannien och gå på internatskola. Det blir början till familjens problem.

Det blir många turer fram och tillbaka över Atlanten, och både i USA och Storbritannien lyckas Kitty ställa till det för sig. Och samtidigt som hon själv ska växa upp i denna röriga miljö, får Kitty ta hand om sin psykiskt instabila mamma som tas in för behandling "för migrän" både en och flera gånger under Kittys tonår. Men trots alla dessa problem är familjen lycklig på sitt, inte helt konventionella, sätt; när Marina är pigg och glad är hon en underbar mamma och de har hela tiden Nora, som fungerar som en stabil punkt för Kitty, Sam och Violet.

Titelns lek bland vuxna syftar förstås på Kittys vacklande steg in i vuxenvärlden i en alltför tidig ålder - redan i de tidiga tonåren börjar hon gå ut, dricka alkohol och ta droger (ibland tillsammans med sin mamma!). Hon gör sitt bästa för att passa in i vuxenvärlden och överger det där med att vara barn.

Det finns mycket i Kittys liv som jag kan relatera till - jag är också uppvuxen med en ung mamma (om än inte lika ung som Marina), har flyttat omkring mycket som barn och har mycket yngre syskon som jag snarare har fungerat som extramamma än storasyster till när jag var tonåring. Till skillnad från Kitty var jag dock inte särskilt vild i tonåren - inte vild alls, faktiskt, jag har alltid varit väldigt ordentlig och lillgammal - och jag har inte heller behövt vara mamma åt min mamma som Kitty.

Hur som helst så är Leka bland vuxna en riktigt trivsam bok, en bra debut - välskriven och lättläst. Det kanske inte är en riktig fullpoängare, men helt klart nånting att rekommendera.

Kulturfyran om bokmässan och annat

Veckans kulturfyra handlar om bokmässan och lite diverse.

1. Har du varit på bokmässan nån gång?

Nej, och visst, det hade väl varit kul att åka nån gång men jag känner mig ändå rätt oberörd av hela evenemanget. Till viss del håller jag nämligen med La Bibliofille i hennes anti-inlägg om bokmässan...

2. En bok som ska presenteras på bokmässan är SMS-boken, skriven av en mängd författare. De bästa SMS:en har valts ut. Vad tycker du om SMS? Kan det bli bra litteratur av SMS, eller förstör det vårt språk?

Språkfascist javisst, säger jag. Jag avskyr SMS-språket och förstår inte varför det ska vara så svårt att skriva korrekt svenska.

3. Idag har jag (Kulturbloggen) varit på en förhandsvisning av en film som heter Fishy och är inspelad i förorten Fisksätra i Stockholm. Vad tänker du på när du hör ordet stockholmsförort?

Rinkeby och Rågsved - invandrare och punk.

4. Filmen Fishy handlar om två helt olika människor som blir förälskade. Vilken är din favorit bland kärleksberättelser; det kan vara på film eller i bok eller i konst, eller på teater?

Men det finns ju så många... Anne och kapten Wentworth i Övertalning (bok och film), Henry och Claire i Tidsresenärens hustru, Dan och Karla i Microslavar, lord Peter Wimsey och Harriet Vane, Amélie och Nino i Amélie från Montmartre, Francesca och Robert i Broarna i Madison County, Clarence och Alabama i True Romance... och de gamla vanliga - Elizabeth Bennet och Mr Darcy, Romeo och Juliet (i Baz Luhrmans filmversion). Och så vidare.

Mycket heteronormativt inser jag nu... men, naturligtvis, nu glömde jag: Willow och Tara i BtVS! För att inte tala om Buffy och Angel, tidernas mest förbjudna kärlekshistoria.

Naomi Novik - Svartkrut och eld

Svartkrut och eld är tredje delen i seren om Temeraire (här har jag skrivit om del 1 och del 2) och i denna bok lämnar Temeraire och Laurence Kina för att bege sig till Istanbul, där de ska hämta några drakägg som Storbritannien köpt av osmanerna. Skeppet Allegiance, som de anlände till Kina med, börjar brinna i hamnen så Temeraire och hans besättning tvingas ge sig av landvägen tillsammans med en inhyrd guide. De korsar öknen med en kamelkaravan, råkar ut för en vildsint flock vildddrakar och Temeraire börjar lära sig drakspråket durzagh.

Naturligtvis råkar de ut för ett antal hinder på sin väg (och Novik går från det vardagliga till det dramatiska så snabbt att man inte hinner med att märka att det är dramatiskt ens - att skeppet börjar brinna eller Temeraire anfalls av andra drakar verkar snarast vara petitesser i handlingen), både i Istanbul och senare i Europa där de mer eller mindre tvångsrekryteras till den preussiska armén. Napoleon är på god väg att lägga under sig hela Europa, och preusserna är de enda som står mellan Bonaparte och Storbritannien.

Temeraire, som inte har någon större stridserfarenhet, påpekar ändå en hel del brister i de preussiska drakarnas formationer, och hans kinesiska idéer om drakars rättigheter tas inte väl upp av kaptenerna för vare sig de turkiska eller tyska drakarna...

I nästa del, Empire of Ivory på engelska, verkar det som att Napoleons grepp om Europa hårdnar, och britterna får det allt hetare om öronen. Jag kanske måste låna den på engelska istället, för jag har verkligen ingen lust att vänta i evigheter på den svenska översättningen.

Min rekommendation: den som inte redan hittat serien om Temeraire borde helt enkelt genast börja läsa den!

Veckans lästrio 12

Nu när jag ändå är här och skriver kan jag ju passa på att, long overdue, göra veckans lästrio... Ämnet är: vilka tre böcker har på något sätt förändrat ditt liv?

Mja, jag kan väl inte säga att någon bok varit särskilt livsomvälvande för mig, men om jag tolkar det som vilka böcker har förändrat inriktningen på ditt läsande liv? så blir det följande:

• David Eddings - Sagan om Belgarion (och de andra Sagan om...). Fick mig att börja läsa fantasy på allvar (i 12-årsåldern); jag hade testat Tolkien redan innan men inte orkat mig igenom de första femtio sidorna ens. Efter Eddings blev det Tolkien (hela Härskarringen den här gången...), Kerr, Feist och många andra.
• Stephen King - Det. Lida eller kanske Carrie var det första av King jag läste, men Det var överlägset bäst (tillsammans med bl.a. Pestens tid) och under ganska många år - högstadiet och gymnasiet - läste jag nästan uteslutande skräck och fantasy.
• Och återigen tjatar jag om... ni kanske kan gissa? Microslavar av Douglas Coupland. Förstås. En icke-deckare och icke-eskapistisk bok jag läste under en period då jag annars bara läste deckare och eskapism. Microslavar är en sån där bok som kan tillhandahålla ett lämpligt citat för varje händelse.
  

Jag kan inte hålla mig borta...

Trots att jag har en oläst-hög som inte är av denna värld kan jag inte hålla mig borta från biblioteket. Idag var jag där för att lämna tillbaks en bok (Vägen) och hämta ut en reserverad bok. (Enkel virkning av Erika Knight, för nu när jag får lön tänkte jag köpa virknålar och garn och lära mig att virka... eller snarare lära om mig, för jag har kunnat det en gång i tiden. Syslöjd, ni vet.)

Men jag kunde ju inte låta bli att botanisera lite i hyllorna, dels för att jag fått för mig att jag vill läsa om amish-kulturen (fast jag hittade inget om den idag. Tips? Gärna facklitteratur.) och dels för att... ja, bara för att.

Förutom virkboken kom jag hem med Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear, som jag lånat en gång förut med inte kom mig för att läsa, och vad som verkade vara hela bibliotekets översatta samling av H. P. Lovecraft - Fallet Charles Dexter Ward samt några novellsamlingar.

Förutom detta har jag fixat nästa pocket & prassel-paket (köpstoppet gällde ju som bekant inte böcker man köper som presenter... åt andra, kanske jag ska tillägga), och i brevlådan väntade en dvd-film (ej bokrelaterat alltså, men vad katten...): Joss Whedons Serenity. Fantastiskt bra film det.

Cormac McCarthy - Vägen

Jag hade ursprungligen tänkt läsa The Road på engelska, men nu är jag glad att jag inte gjorde det eftersom McCarthy precis som i Blood Meridian verkar hata att använda tankstreck eller citattecken för att markera dialog, och det är tillräckligt besvärligt på svenska. Jag förstår inte heller poängen med det.

Förutom denna invändning så måste jag sälla mig till hyllningskören och säga att Vägen är en fantastisk bok. McCarthy frossar i misär men skriver aldrig klart och tydligt ut vad som har hänt (ett kärnvapenkrig, misstänker jag). Världen är öde, död och täckt av aska, och mitt i denna ödslighet är en man och hans son på väg mot söder - för värmens skull och för att leta rätt på de "goda" människorna. De som inte mördar och äter upp alla de träffar på.

I stort sett handlar Vägen bara om mannens och pojkens vandring söderut i en värld där vattnet är förgiftat, maten slut och det mesta bränt eller plundrat. Det svälts och förtvivlas under dryga 200 sidor, och alla människor de träffar är antingen mordlystna kannibaler eller lidande stackare i ungefär samma situation som de själva. En revolver med en ensam patron är mannens och pojkens enda skydd.

Det här är inte en bok för känsliga eller äckelmagade, för liken står som spön i backen (för att missbruka en metafor riktigt ordentligt) och både grillade spädbarn och "matförråd" bestående av infångade människor förekommer. McCarthy verkar dock ha skrivit med vita duken i åtanke, och faktum är att The Road kommer som film i höst, med bland annat Viggo Mortensen. Den ska bli intressant att se.

Back in business

Jag har haft några dagars blogguppehåll, och det hade kunnat bero på att jag inte läst några böcker (det har jag inte heller, jag har inte ens öppnat Vägen), men det beror istället på två helt andra saker:

1. Vi har varit nedkopplade i några dagar på grund av byte av Internet-leverantör.
2. Jag har varit i Östersund, eller rättare sagt i Krokom, på en arbetsintervju (inte någon större överraskning för den som även hittat till min "vanliga" blogg). Hur det gick på den finns det en redogörelse av på den andra bloggen, och resultatet - dvs. jobb eller inte jobb - kommer i mitten av nästa vecka.
   

Att köra till och från Östersund ensam är ingen sinekur, men hemma väntade iallafall ett fint paket från schysstaste Marianne som beslutat sig för att sälja sin Lilla huset på prärien-samling till mig och därför skickade ett (gratis, för det är ju sympatiseptemberstopp! hur har det gått för alla?) smakprov i form av två böcker. Resten av böckerna kommer jag, förstås, inte köpa förrän i oktober! =)

Linda Fairstein - Levande död

Den här bara rushade (anglicismerna haglar...) jag igenom! Levande död är inte, som jag först trodde, Linda Fairsteins första deckare och faktiskt inte ens den första som kommit på svenska (Bytet kom 2006, men blev nog aldrig särskilt omskriven - åtminstone hade jag inte hört talas om den tidigare). Det är faktiskt bok nummer sju av hittills tio böcker om Alexandra Cooper, åklagare på New Yorks sexbrottsavdelning. Bok nummer elva kommer nästa år.

I Levande död hittas ett kvinnoskelett bakom en tegelvägg under en husrenovering, och det konstareras ganska snabbt att kvinnan i fråga har murats in levande. Fallet, som till att börja med verkat helt orelaterat till allt annat, visar sig snabbt ha någon sorts koppling till en mördad kvinna vars fall hamnat på Alex Coopers bord - mördaren har nämligen försökt få det att se ut som att en ökänd våldtäktsman, av pressen kallad Silkesstrumpan eftersom han binder sina offer med strumpbyxor, har begått mordet. Cooper har skött utredningen av Silkesstrumpan sedan de första våldtäkterna för nästan fem år sedan, och fallet tar upp en ganska stor del av handlingen parallellt med fallet med den inmurade flickan.

Fairstein verkar vara en ganska litterär författare; hon låter sin åklagare vara litteraturintresserad (Cooper har bland annat läst litteraturvetenskap) och i fallet med den inmurade flickan har Egdar Allan Poes författarskap - och en förening till hans ära - mycket att göra med både mordet och lösandet av det. Fairstein är också själv åklagare på Manhattan och är expert på brott som rör våld mot kvinnor och barn, så man kan ju anta att Alex Coopers åklagarroll är iallafall löst baserat på henne själv. Åtminstone så borde det betyda att Fairstein vet vad hon skriver om!

Linda Fairstein känns som en helt acceptabel efterföljare till Patricia Cornwell (precis som Bokhore-Helena letar jag efter bra substitut till Scarpetta nu när Cornwell gått och blivit dålig), men jag måste nog läsa några fler av hennes böcker innan jag till 100% kan säga att Linda Fairstein är nästa deckarförfattare-med-stark-kvinnlig-huvudperson att läsa in sig på.

Ove Allansson - De kosmiska havens bokanjärer

Nu var det länge sen jag gjorde ett framträdande här på bloggen, jag ber om ursäkt. Jag har bara inte haft nån större läslust, eller för den delen blogglust för det finns ju saker jag hade kunnat skriva om - en lästrio till exempel.

Men nu har jag läst ut den vansinniga skrönan, eller skepparhistorien, De kosmiska havens bokanjärer av Ove Allansson, en svensk författare som jag aldrig hade hört talas om förrän jag läste om den här boken på SF-bokhandelns hemsida. Allansson räknas till arbetarförfattarna (enligt Wikipedia), är socialt engagerad (jo, det märks!) och har även varit sjöman, varför många av hans böcker handlar om resor och sjöfart.

I De kosmiska havens bokanjärer har Allansson slagit ihop sitt sjöfartstema med ett rymddito - det kanske han har gjort tidigare, vad vet jag? - och boken handlar om Sjunden, sjundekock på rymdskeppet Spira Handel, tidigare science fictionförfattaren Willy Gustav Törn. Sjunden har gjort en oplanerad tidsresa från 1992 till 3120 och måste nu lära sig både att leva på ett rymdskepp - enklare än man kan tro med hjälp av nanoteknik - och all den historia som förflutit mellan då och nu. Sjunden fungerar alltså som läsarens alter ego; det som förklaras för läsaren förklaras för Sjunden. Och tvärtom.

Det intressanta i den här historien är varken Sjundens tidshopp eller hans fortsatta liv som kock på ett rymdskepp, utan det som Sjunden får reda på via nyhetstjänsten Upplysaren - motståndsrörelsen Fria Bokanjärers kamp mot militärdiktaturen på planeten Primero Hiva. På Primero Hiva är pappersböcker förbjudna såsom varande ett hot mot demokratin - bland annat - och Frihetens bokanjärer (författare, förläggare, boksmugglare och bokälskare) frammanar litterära hjältar från både tellusianska och hivanska verk för att bistå dem i motståndskampen. Fördelen med hjältar från odödliga klassiker som Don Quijote är att de är just det - odödliga.

Boken drivs mer eller mindre framåt av det som Sjunden lär sig genom Upplysaren. Det som händer på rymdskeppet Spira Handel är sekundärt och faktiskt inte heller särskilt intressant; mest spännande är berättarmotorerna som driver skeppet med hjälp av berättarkraft. En bok om Frihetens bokanjärers motstånd mot militärdiktaturen hade, vågar jag påstå, varit betydligt intressantare...

Men roliga delar är de där Sjunden läser om den historiska utvecklingen på Tellus de senaste tusen åren. Här har Allansson verkligen tagit ut svängarna: "Under 2070-talet var det oroligt i Europa. Detta i samband med flera länder frigörelse från EU och dess växande krigsmakt. De allsmäktiga i Bryssel hade anklagat de europeiska folken för diktatoriska avsikter när de inte ville rätta sig efter EU-topparnas beslut. EU betonade att dess alkoholpolitik var framgångsrik, inte minst vad gällde Sverige, nu kallat Bryssel 12. Hela 48 procent av svenskarna hade inte alkoholiserats. Utmärkt inför beslutet av EU-folkens veckoarbetstid måste ökas till 56 timmar inom industri- och tjänstesektorer, givetvis utan höjd lön."

USA däremot föll sönder på grund av sin vana att leka världspolis. "Vid denna tid behövdes ingen samlad motvikt mot USA eftersom landet hade oskadliggjort sig självt genom att militärt förlyfta sig i demokratiska försvarskrig utomlands."

Och så vidare. Politisk satir på hög nivå! Från början irriterade jag mig dock på språket, men efter ett tag vande jag mig och började istället uppskatta det. Det boken faller på är dock den relativt ointressanta huvudstoryn med Sjunden och hans öden och äventyr - och då speciellt slutet, som jag inte gillade alls - men det den definitivt är värd att läsas för är kampen mellan de bokälskande bokanjärerna och diktaturen på Primero Hiva, samt den ypperliga politiska satiren i sammanfattningen av Tellus historia fram till 3100-talet.

Dussindeckare med uselt språk

Glasdockorna av Jorun Thørring får åka tillbaks halvläst till biblioteket. Det var en ganska taffligt skriven dussindeckare med stereotyp handling och dito polis, iallafall så långt som jag kom... vilken faktiskt var ungefär 75 sidor, eftersom jag till att börja med valde att ignorera det, i mitt tycke, enormt usla språket (den här recensionen kallar dock språket "lödigt (?) och mångsidigt" - har vi läst samma bok? Det kändes som att Glasdockorna är skriven av en högstadieelev med språksvårigheter).

Nej, det här är ingenting jag kan rekommendera. Tyvärr, för det hade varit rolig med en ny, bra, norsk deckarförfattare.

Dan Simmons - The Terror

Ha! Nu har jag faktiskt läst klart Dan Simmons The Terror, det här årets förmodligen mest långdragna bok. I lästakt alltså, inte i handling. För The Terror var riktigt, riktigt bra.

Boken handlar om den försvunna Franklinexpeditionen (och baseras alltså på en sann historia!), ledd av sir John Franklin och med målet att nå den mytomspunna nordvästpassagen. Expeditionen, HMS Erebus under sir John Franklin och HMS Terror under kapten Francis Crozier, seglade (både Erebus och Terror var dock utrustade med det allra senaste i teknikväg, nämligen ångmaskiner) från England i maj 1845 - och hördes aldrig mera av.

Dan Simmons presenterar här en alternativ och något övernaturlig förklaring till försvinnandet av de två skeppen och de nästan 130 besättningsmännen, inklusive sir John Franklin. I The Terror har skeppen frusit fast i isen någonstans utanför King William Land, och man tillbringar nu sin tredje vinter i isen. Detta hör dock till vanligheterna under polarresor, och både sir John och Terrors kapten Crozier har tillbringat flera vintrar på detta sätt. Den här gånger är det dock något mer än bara kyla, mörker och brist på mat som hotar - något finns ute på isen, något som jagar och dödar bestättningsmännen en efter en. Något intelligent, större än en isbjörn och hundra gånger farligare...

Efter sir Johns död tar Crozier över som expeditionens ledare, och hans enda mål är att få sig själv och de två besättningarna hem igen - på vilket sätt som helst, utan att förlora fler män än nödvändigt. Och männen dör undan för undan; de som undkommer varelsen på isen undkommer inte svälten, kylan, skörbjuggen och kallbranden.

När kapten Crozier slutligen ser sig tvingad att överge skeppen är det början till slutet - den enda frågan nu är om några kommer att överleva den långa marschen söderut... eller om expeditionen kommer att gå under till sista man.

Jag har svårt att uttrycka i ord vad det är som är så bra med The Terror. Men under läsningen kände jag kylan, mörkret, svälten - det gick så långt att jag duschade extra länge i varmvatten för att tina upp mig, och jag blev nästan överväldigad och tacksam av maten i kylskåpet. (Samtidigt, och jag funderar nästan själv på om nånting är fel på mig, skulle jag väldigt gärna vilja befinna mig på ett polarfartyg i arktiska vatten - ett modernt sådant, dock, jag är ingen total självplågare . Jag är ingen polarforskare, men jag skulle kunna laga maten. Är det nån som har ett sånt jobb på lut?)

Det är misär, misär och yttersta elände; männen drabbas av allt från frostskador till fullt utvecklad skörbjugg - och jag måste erkänna att jag inte visste att skörbjugg var ett så plågsamt sätt att dö på - med, ja, död eller iallafall amputation av diverse lemmar som följd. Kallbrand grasserar under den långa marschen söderut då männen släpar småbåtarna från bägge skeppen efter sig på slädar, i hopp om att hitta öppet vatten så att de kan segla hem. De som dör, dör på de mest plågsamma sätt av sjukdom, skador eller varelsen på isen. Och som om det inte vore nog, så vänder sig en del av männen mot varandra; lägger mänsklig ondska till allt det andra lidande som de tvingas utstå...

935 sidor av kyla, mörker och lidande alltså, men ändå så bra och så läsvärt. Det här är en bok som jag kommer att komma tillbaks till i tanken många gånger. Det känns verkligen som att jag lärde känna kapten Crozier - den givne huvudpersonen, trots att perspektivet växlade mellan sir John Franklin, Crozier, dr Goodsir (en av skeppsläkarna) och några av besättningsmännen, främst officerarna. Croziers kapitel är skrivna i presens vilket ytterligare förstärker känslan av att det är han som är huvudpersonen; det är han som är up-to-date. Dr Goodsir får man lära känna genom hans dagbok, och i de andra fallen är det tredje person imperfekt (eller, som jag nu lärde mig att det heter, preteritum) som gäller.

Nå, jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men istället avslutar jag med att säga: läs!

*Uppdatering 080909*

Tre saker:

1. Jag slår vad om att det kommer en filmatisering inom en inte alltför avlägsen framtid.
   
2. När ni har läst boken (och absolut INTE innan ni har gjort det!), gå in på Amazon.com (amerikanska) och läs End Question-tråden på The Terror: A Novel-forumet. Jag lovar att ni kommer att vara lika fundersamma som jag och de som har postat i den tråden över en speciell sak nämligen...
3. Jag är lite sugen på att läsa om den. Nu genast.
   

Pocket & prassel 2.0, första paketet

Idag fick jag det första paketet i höstens Pocket & prassel. Det innehöll en kaka Lindts Intense Mint-choklad (min favvochoklad!), grönt te i fyra olika smaker - mint, citrus, naturell och orient - ett litet brev och New York-trilogin av Paul Auster! Roligt roligt, för jag har ju (som en god bokhora) tänkt läsa in mig på Paul Auster och om jag inte missminner mig så är New York-trilogin hans första bok? Ids inte googla det just nu...

Tack till min hemliga bokvän!

Om det är nån som undrar...

om jag fortfarande läser böcker (med tanke på den otroligt låga läsfrekvensen i augusti - bara fem böcker på en hel månad! Jag har nog aldrig läst så lite) så ja, det gör jag. Orsaken till min långsamma lästakt stavas The Terror. En fantastiskt bra bok, men så FRUKTANSVÄRT lång (935 sidor) - look who´s talking, förresten, jag som brukar anse att böcker under 800 sidor inte är tegelstenar - men jag som dessutom ganska nyligen börjat läsa regelbundet på engelska läser fortfarande ganska långsamt, jämfört med min vanliga takt, på detta språk och på ungefär tre veckor har jag "bara" tagit mig cirka 600 sidor in i boken.

Med flera uppehåll, förstås, jag har ju läst tre (eller två och en halv) andra böcker under tiden... Under augusti har jag dessutom känt mig ovanligt osugen på att läsa överhuvudtaget. Jag har mest suttit vid datorn (och gjort vad? Ingenting vettigt överhuvudtaget). Men med lite god vilja är jag klar med The Terror i slutet av veckan iallafall.

Sympatiseptemberstopp

Återigen, bokköpstopp!

För att sympatisera med La Bibliofille inför jag - på Mariannes initiativ - sympatiseptemberstopp på bokinköp (nu verkar förstås La B själv ha hävt sitt köpstopp, men principen kvarstår). Marianne och Fia; är ni med?

Regler för köpstoppet är som följer:

• Det ska vara september ut.
• Undantag göres för pocket & prassel-bok/böcker, samt böcker som är presenter.

Alla som känner att de olästa bokhögarna börjar ta över hemma är välkomna att vara med i detta gemensamma septemberstopp! Det blir ju så mycket lättare om man är flera...

Kulturfyran om romanfigurer

Veckans kulturfyra handlar om litterära figurer.

1. Vilken litterär figur skulle du vilja vara? Från film eller litteratur, eller serietidningar eller från musik eller opera. Var som helst ifrån.

Hm... Lizzie Bennet eller Elinor Dashwood från Stolthet och fördom respektive Förnuft och känsla, Willow i BtVS, Deanna Troi i Star Trek: TNG.

2. Finns det någon romanfigur - eller filmfigur eller seriefigur - du tycker är lik dig?

Tja, jag är nog faktiskt ganska lik Elinor Dashwood från Förnuft och känsla (precis som testet i högerkolumnen utvisat!). Elinor är dessutom en av mina favoritkaraktärer i Austens böcker.

3. Finns det någon bok som fångar dig så när du läser den att du känner saknad när du läst klart boken. Som en värld du vill vara kvar i?

Midgård i LotR, David Eddings Sagan om...-världar, Jane Austens övre medelklass-England á la tidigt 1800-tal, Naomi Noviks Temeraire-serie, Ellis Peters engelska 1100-tal i böckerna om broder Cadfael, nästan vad som helst som utspelar sig i rymden (tänk Star Trek).

4. Finns det någon författare du skulle vilja tillbringa en hel dag tillsammans med? Vem i så fall?

Oj... Jane Austen kanske. Lite problematiskt bara, med tanke på att hon varit död i sisådär 200 år. Eller Stephen King. Eller Terry Pratchett.