Richard Dawkins - Illusionen om Gud

När en person lider av en vanföreställning kallas det mentalsjukdom. När många personer lider av en vanföreställning kallas det religion.
Robert M. Pirsig

Den här boken (och, de senaste dagarna, min hemtenta i teori och metod) är anledningen till att jag inte hunnit läsa och blogga om några andra böcker på ett tag. Illusionen om Gud är skriven av Richard Dawkins, en brittisk evolutionsbiolog, ateist och författare, och handlar om precis det titeln anger - illusionen om Gud.

Dawkins, som är en övertygad ateist, vill vetenskapligt bevisa att Gud inte finns. Detta går förstås inte att bevisa med 100% säkerhet (det finns alltid en mikroskopiskt liten chans att Gud finns, men det finns iallafall inga som helst faktiska bevis för att han gör det). Dawkins anser att religion är av ondo. Han menar att Gamla Testamentets Gud (han håller sig mestadels till judendomen/kristendomen, vilket är förståeligt eftersom han som västerlänning är uppfostrad i en kulturellt judisk-kristen miljö. Islam går förstås inte obemärkt förbi, inte heller andra religioner) är en riktig skitstövel - svartsjuk, hämdlysten, blodtörstig och totalt uteslutande alla som inte hör till "det rätta folket" (judarna). Nya Testamentets Gud är inte mycket bättre. Den bibliske guden överhuvudtaget är dessutom extremt kvinnohatande och i största allmänhet främlingsfientlig.

Några saker som religiösa människor brukar anföra som "bevis" för Guds existens är "skapelsen" (Dawkins ger en lektion i evolution och det naturliga urvalet - hur kan någon tro på den absurda teorin att världen är 6000 år gammal?), Bibeln som "äkta historiskt dokument" (jajamän, visst är den historisk... men var är källförteckningen? Var finns de faktiska bevisen för att det som står i den är sant? Evangelierna är, om man jämför med korrekta historiska källor, uppenbart lögnaktiga) och det mest absurda beviset av dem alla - jag tror, därför måste det vara sant. Det är ett vedertaget argument för många religiösa. Jaha, men jag tror på att det bor pyttesmå flodhästar i väggarna. Det har de till och med sagt på tv, så det MÅSTE vara sant...

Dawkins smular effektivt sönder dessa "argument". Han tar också upp studier som visar att religiositeten sjunker med stigande utbildningsnivå (utbildade människor är alltför rationella för att tro på struntpratet om en osynlig övernaturlighet som vet vad alla människor tänker. Samtidigt). Därför är det skrämmande med skolor - de flesta i USA - som undervisar i kreationism eller "intelligent design", och där lärarna hävdar att det som står i Bibeln är absolut sanning. Dawkins jämför detta att pracka på en religion på ett barn med barnmisshandel, likvärdigt med sexuella övergrepp. Barnen får aldrig en möjlighet att själv bestämma.

Så var kommer religionen ifrån? Dawkins utvecklar en teori om att religionen är en biprodukt av evolutionen (med benägen hjälp av det faktum att barn tror på vad deras föräldrar säger). Det betyder att barnen inte kan skilja på "ät inte det där, det är giftigt" och "du måste offra en get varje fullmåne för att inget ont ska hända". Hur ska ett barn kunna veta att det ena är klokt och det andra inte? Och när de växer upp för de vidare dumheterna till sina egna barn. En annan teori är att man i förhistorisk tid inte kunde skilja på inre och yttre röster (dvs. vad som är en låtsaskompis och vad som inte är det). Man ansåg helt enkelt att alla "uppmaningar" man hörde, som egentligen kom från ens eget medvetande, härrörde från en gud.

Men moralen då, frågar sig någon? Hur ska vi kunna vara moraliska och goda människor utan religion (och alltså inte fruktar Gud eller helvetet)? På detta svarar Dawkins följande: Om den enda anledningen till att man inte beter sig som en vettig människa är för att man är rädd för att hamna i helvetet, så har man dömt ut sig själv som en totalt omoralisk person. Om man inte ser några andra skäl till att inte döda, våldta, stjäla etc. än rädsla för Gud så har man ingen moral, man fjäskar bara för överheten.

Om människor är goda enbart därför att de är rädda för bestraffning och hoppas på belöning, då är vi sannerligen en sorglig skock.
Einstein

Jag har aldrig trott på Gud. Visserligen var jag missionskyrke-scout i lågstadiet och sjöng även ett tag i missionskyrkans kör, och det är möjligt att jag uttryckt "gudsåsikter", men faktum är att jag aldrig kunnat förmå mig att tro på denna osynliga ande som uppenbarligen ska finnas överallt samtidigt och kunna läsa allas tankar. Inte heller tror jag på jungfrufödsel (gör någon vettig människa det?). Jag är döpt (så skulle det ju vara för 25 år sedan, och så ska det fortfaranda vara för många), men inte konfirmerad - varför konfirmera (bekräfta) att man tror på nånting som a) inte finns, eller b) är en fullständig skitstövel OM han finns?

Tack, Richard Dawkins, för den här boken (den har visserligen fått kritik i stil med "The God Delusion is a book for people who don't like religion and know no science" - ja ja, jag är ingen evolutionsbiolog och det är nog inte de flesta av Dawkins läsare heller, men allt han säger om religion är ju faktiskt vettigt). Det här är definitivt en bok som jag kommer att köpa när den kommer ut i pocket.