Det här med rosa har diskuterats länge på bloggar, i media och lite varstans där genusförespråkare och genusmotståndare möts. Fanny Ambjörnsson har nu skrivit en hel bok om hur vi förhåller oss till rosa och den lustiga kulturella idén vi har om att feminint = dåligt och maskulint = bra. För let´s face it, att klä en pojke i rosa är samma sak som att göra honom till bög... enligt många pappor. Det är nästan alltid pappor, av nån anledning.
Många, särskilt urbana, akademiskt bildade medelklassmänniskor i 30-årsåldern (de där som döper sina barn till Svante, Helmer och Kerstin, så att de redan som spädbarn verkar vara 58 år och arbeta som revisorer) skulle aldrig nånsin klä sin dotter i rosa eftersom de då riskerar att uppfattas som lågavlönade, kedjerökande 20-somethings med vargtröjor och mjukisbyxor med ordet "sexy" på röven (de där som döper barnen till Kevin och Melissa, internationella namn som passar på vilken amerikansk truck stop som helst), de som aldrig har hört talas om könsroller men uppfyller dem på pricken. En flicka i rosa är, enligt de normer som finns, söt, snäll och prinsessig, hon leker försiktigt (gärna med dockor - det är ju viktigt att flickor är omhändertagande!), kan inte leka tre (det vet ju alla...) och är i största allmänhet "normal". Just på grund av detta är det viktigt att bryta normen; klä dottern i blått, ge henne traktorer och verktyg, uppmuntra henne att klättra i träd och smutsa ner sig osv.
Men. Hur många gör tvärtom? Hur många tillämpar kompensatorisk uppfostran (eller kompensatorisk pedagogik, om man vill svänga sig med fina ord), som jag lärt mig att det heter av Lady Dahmer - en mycket klok kvinna, även om jag inte alltid håller med allt hon skriver. De flesta, även jag, har ett instinktivt motstånd mot att klä en pojke i rosa. En pojke i rosa blir mobbad; han är feminin och riskerar, naturligtvis, att bli bög. Jo, för det är självklart färgvalet som avgör! Detta har naturligtvis att göra med att det feminina är klassat som lägre stående än det maskulina (se bara på Språkrådets tjusiga lilla nyord "tjejsamla"...) - nej, jag vet, så ÄR det ju faktiskt INTE. Nähä. Varför får kvinnor lägre lön då, och varför är det så hemskt att pojkar har rosa?
Kompensatorisk uppfostran, att som förälder kliva in och vidga de där könsrollerna som barn pressas in i - så att tjejer får vara starka och ta plats, medan killarna får vara sårbara, mjuka och omhändertagande - är ett rätt mycket större åtagande än att bara köpa en rosa tröja till lille Svante. Men den rosa tröjan är en början, och just det faktum att vi lite till mans (kvinns) får nervösa ryckningar i ögat av tanken betyder att det är dags nu. Mer rosa till grabbarna! Mer glitter, fluff och tyll också, för den delen. Flickorna har fått vara könsöverskridande länge nu; det är ingen som höjer på ögonbrynet åt en femårig flicka i en blå tröja med spindelmannen på. Eller jo, vissa gör det, men inte alls lika många som hajar till när de ser en femårig pojke i ballerinakjol och glitternagellack. Lustigt, med tanke på att rosa länge var en stark färg för män, associerad med mod och krigiskhet. Spröda små flickor däremot passade bättre i ljuvt blått. True! Långt in på 1900-talet, dessutom.
Anyways! Ambjörnsson sluter sig till att förälskelsen i/avståndstagandet från rosa har att göra med både kön, ålder och klass. Alla flickor förväntas gå igenom den rosa fasen innan de börjar skolan, så rosa associeras med barnslighet. Och med femininitet, förstås. Och dålig smak - för när barn gillar något så gillar de det MYCKET, i vulgärt ockh blingat överflöd. En vuxen som gillar rosa betraktas alltså som infantil, feminin/svag, vulgär, eventuellt också lågutbildad och mindre sofistikerad. Den som vill bli betraktad som vuxen, kompetent och intelligent gör bäst i att undvika rosa.
Inte konstigt att det finns aktivistgrupper som gör sitt bästa för att återerövra den rosa färgen. Inte heller konstigt att det finns rörelser som Pinkstinks, som bland annat motsätter sig könsuppdelningen på barnavdelningarna i klädaffärer. Rosa är en så laddad färg att hela bloggkrig kan baseras på "fel färg till fel kön" - föreställ er att nån skulle få 200 ogillande kommentarer för att hen förklarade att hen tänker klä sitt barn i grönt. Nä, just det.
John Ajvide Lindqvist om Sommaren 1985
27 minuter sedan
3 kommentarer:
Det tråkiga är att när jag klär min dotter i någon annan färg än rosa får jag alltid frågan om det är en pojke. Det är aldrig någon som tvekar om att hon är tjej när hon är klädd i rosa. Snacka om att det är en "tjejfärg" i mångas ögon. Så tråkigt verkligen.
Mitt ex hade förresten en rosa pikétröja och han blev ofta trackad p.g.a. det. Många av hans killkompisar tyckte att han var modig som vågade ha rosa. Själv fattade han inte grejen. Tröjan är rosa - och? Den är ju snygg. :-)
Fast spelar det nån roll om en bebis blir uppfattad som "fel" kön? Ska man vara tvingad att klä barnen i rosa bara för att andra ska förstå att de är flickor?
Nä, det spelar väl ingen roll. Jag menade mer att alla tar för givet att det är en flicka om hon bär rosa och en pojke om det är vilken annan färg som helst. Det är mer det som jag tycker är tråkigt. Det förutsägbara i folks ögon ang. klädfärger.
Skicka en kommentar