Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln

Eftersom både Mats och Sara okejat att det går bra att skriva recension före 2 maj (och Jonas Thente redan hyllat i DN) så tycker jag att det är dags att vara lite stjärnögd här.

Cirkeln utspelar sig i den lilla staden Engelsfors, nånstans mitt ute i skogen och definitivt ett ställe som Gud glömt. Arbetslösheten är hög och ungdomarna längtar sig bort. Strax efter höstterminens början skakas gymnasieskolan av ett (förmodat) självmord, och inte långt efter det drar en övernaturlig kraft sex tonårstjejer till ett märkligt möte. De är de Utvalda, de som ska kämpa mot en uråldrig ondska, och trots sina olikheter måste de samarbeta - innan ondskan hittar dem.

Några småsaker kan jag väl anmärka på. Författarna är båda förtjusta i Buffy the Vampire Slayer och det märks mer än bara lite från tid till annan. Hela biten med Rådet och någon som är där för att vaka över och vägleda de Utvalda... tja, jag har sett BtVS jag också (och jag älskar den serien jag med, don´t get me wrong). Men man kanske inte kan räkna med att vara alltför originell när det rör sig om en uråldrig profetia, en stor ondska och en Utvald som ska rädda världen (nåja, flera Utvalda i det här fallet). Sen så har jag nog sett/läst lite väl mycket liknande, eller så är jag alldeles för cynisk av naturen, för jag blev inte det minsta förvånad av plot-twisten där på slutet...

Nu till fangirlandet:

Porträtten av tjejerna är fantastiska. De är så helt olika och samtidigt så otroligt trovärdiga; precis så var det ju att vara tonåring (själv var jag mest lik Minoo, men jag kände både Vanessor, Anna-Karinor, Idor och Linneor) och alla, precis alla, kommer att hitta nån att identifiera sig med. Jag kan absolut förstå Anna-Karins agerande, sympatisera med Vanessa när hennes odrägliga styvfar är, tja, odräglig (att inte mamman kickar ut honom?!) och hatar Ida ur djupet av mitt hjärta. Förhoppningsvis blir hon mer empatisk i kommande böcker, men tyvärr så brukar självupptagna tonårstjejer sällan bättra sig särskilt mycket.

Jag gillar också greppet med ett helt gäng Utvalda istället för bara en (och att väktaren, eller vad man nu ska kalla honom, är helt förvirrad - det ska ju bara vara en utvald!) som alla har varsitt element och därmed sammanhängande krafter, så att de måste samarbeta för att klara sig. Alla har dock inte helt självklara krafter...

Allt det vardagliga, som inte har med magi och uråldighet att göra, är så träffande beskrivet - olycklig kärlek, problem med föräldrarna, mer eller mindre fungerande hem, läxor, vänner (i den mån vänner finns). Det är helt enkelt väldigt välskriven socialrealism, med en stor dos övernaturlighet. ;) Jag skulle vilja säga att Cirkeln kan bli den nya Twilight, fast BRA. Inte en tafflig kärlekshistoria med unkna könsroller.

För att illustrera riktigt hur bra jag tycker att Cirkeln är kan jag berätta att jag är fruktansvärt åksjuk men att jag ändå var tvungen att läsa klart det sista kapitlet på bussen på väg hem från jobbet. Jag fick lägga ner boken flera gånger för att jag började känna mig illamående, men jag var absolut tvungen att veta hur det skulle gå.

Och det enda problemet jag kan se är att nästa bok inte kommer förrän 2012! Hur ska jag kunna vänta så länge?

P.S. Jag skulle säga att det här är en bok som passar alla mellan 14 och 100. Köp den, läs den, ge den till tonåringen i ditt liv, eller till din mamma. Hon kommer att gilla den.