3 x backlogging

Jag har ägnat en stor del av juli åt att läsa gamla Maria Lang som jag inte läst förut, men jag tror att jag lämnar Lang-analyserna till Helena. Istället tänkte jag skriva lite snabbt om tre andra böcker jag läst under sommaren.

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Sist av alla(?) läste jag faktiskt Lilla stjärna, bland annat för att jag fick den i födelsedagspresent vilket gjorde att den alltså fanns där i bokhyllan (men jag hade ju planerat att läsa den hur som helst, det hade bara inte blivit av). Min bedömning? Jo, den är bra, men Människohamn är fortfarande bättre. Lilla stjärna är så bizarr att man mår illa. I korthet, om det nu är någon som mot förmodan inte har läst den, så handlar den om den avdankade dansbandsstjärnan Lennart som hittar ett spädbarn i skogen - en liten flicka som kan skrika en helt ren ton. Lennart blir så till sig över detta att han beslutar sig för att ta med flickan hem. Han stänger in henne i sin källare och beslutar sig för att uppfostra henne i hemlighet, eftersom han föreställer sig att han med flickans fantastiska förmåga (allitteration!) åter ska stiga på dansbandshimlen. Naturligvis går det inte riktigt så.

Mari Strachan - Jorden sjunger i B-dur
Boken utspelar sig i Wales på 1950-talet, och det är egentligen det faktumet som gör hela boken. Jorden sjunger i B-dur handlar om tolvåriga Gwennie som är minst sagt speciell; hon tror att hon kan flyga (men bara när hon sover, hon har inte lärt sig att flyga när hon är vaken än) och är nästan äckligt lillgammal samtidigt som hon är otroligt naiv. När en av grannarna försvinner och sedan hittas ihjälslagen beslutar sig Gwennie för att försöka lista ut vad som egentligen hände, precis som en av detektiverna i de romaner hon brukar läsa - och sedan låna ut till byns polisman (som hellre arbetar i trädgården är löser brott). Det är en lite smårolig bok och kul att läsa pga miljön - hur ofta läser man en bok som utspelar sig i Wales? - och tidsmarkörerna, men Gwennie är verkligen otroligt irriterande och det är nästan så att jag ibland sympatiserar med mamman som favoriserar sin äldsta dotter Bethan.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Nest of Vipers
Till skillnad från i de tre första böckerna där Robert Sherard är Watson till Oscar Wildes Holmes är The Nest of Vipers uppbyggd nästan som en brevroman. Den består av dagboksanteckningar, telegram och brev mellan de olika karaktärerna och deras respektive hustrur/vänner/kollegor vilket faktiskt är bra för historien, eftersom man då får fler olika perspektiv (t.ex. Arthur Conan Doyles syn på Robert Sherard). I den här boken anspelas det mer på Oscar Wildes homosexualitet - även fast ingenting sägs rakt ut, förstås - och även prins Albert Victor, drottning Victorias sonson, blir outad som gay (eller kanske snarare bisexuell). The Nest of Vipers handlar om vampyrer, en kunglig skandal, den senaste (år 1890) forskningen om hysteriska kvinnor - forskning som involverar både hypnos av levande patienter och obduktion av döda sådana, i syfte att hitta en fysiologisk förklaring på ett neurologiskt problem. Jag tycker nog att den tredje boken (Oscar Wilde and the Dead Man's Smile) var något bättre, men The Nest of Vipers är fortfarande riktigt bra och jag gillar som sagt brevromans-greppet. När kommer nästa bok?