Ninni Schulman - Flickan med snö i håret

Det hör till ovanligheterna att jag läser svenska deckare skrivna på den här sidan av 1970, men Flickan med snö i håret fastnade jag för redan i somras när den dök upp i en sambindningslista från BTJ (ni andra bibliotekarier vet vad jag pratar om). Det lät som ett bra upplägg, helt enkelt.

I stora drag handlar boken om Magdalena Hansson, journalist, frånskild, mamma till en sexårig pojke (adopterad från... nu glömde jag vilket land det var... Kina?) som flyttar tillbaks till sin gamla hemstad Hagfors i Värmland efter skilsmässan och börjar jobba på den lokala tidningen - ett jobb som mestadels består av att rapportera om marknader, konstutställningar, PRO-träffar och guldbröllop. Inte alltför spännande alltså.

Men på nyårsdagen försvinner en tonårsflicka, och några dagar senare hittas en ung, naken flicka skjuten i en jordkällare. Det enda problemet är att den döda flickan inte är den försvunna tonåringen, utan en annan flicka som ingen verkar kännas vid.

En försvunnen och en död tonårsflicka samtidigt i lilla Hagfors är ett alldeles för osannolikt sammanträffande. Polisen gör vad de kan men Magdalena börjar också nysta i fallet på egen hand, och utsätter därmed sig och sin son för fara.

Det jag gillade mest med Flickan med snö i håret är hur äkta personerna i boken känns. De är precis som vem som helst, inte plastiga stereotyper som poliser m.m. gärna är i ganska många deckare. En av poliserna, Petra Wilander, bor i en stökig enplansvilla med man, två barn och en hund och oroar sig för den sjuttonåriga (och grönhåriga) dottern på fritiden. Hennes kollega Christers föräldrar bor grannar med Magdalena Hansson och är precis som vilket medelålders-till-äldre par som helst, och Magdalenas andra granne Diana renoverar huset och beställer gardiner från Jotex. Kort sagt, vanliga människor.

Tyvärr försvinner boken ganska snabbt in på ett spår som inte är mitt favoritämne i böcker vilket drar ner betyget. Jag är inte heller överdrivet förtjust i det typiska journalistsnokandet som uppenbarligen krävs för att få "det stora scoopet". Magdalena är bättre än de flesta fiktiva journalister på att vara medkännande och försiktig med vad hon skriver, men även hos henne lyser gamen igenom ibland. Det stör mig.

Men, överlag är det en riktigt bra svensk deckare som faktiskt verkar ha korrekturlästs ordentligt, av en författare som kan skriva begripligt och utan gigantiska plotholes eller missar i tidslinjer etc. Det finns dock en del lösa trådar, gällande Magdalenas privatliv, som jag hade velat läsa mer om. Vem vet, det kanske kommer en uppföljare? Fast hur många mord kan det begås i Hagfors egentligen?