Andrew Martin - The Necropolis Railway

Jag läste inte så noga när jag beställde den här boken; med tanke på titeln och framsidan så antog jag helt enkelt att det var lite av en steampunkig spökhistoria av nåt slag. (Jo, jag läste att det var en murder mystery, men tänkte... tja, spöken? Odöda? Nånting sånt.) Tyvärr blev jag besviken, för det är istället en ganska medioker murder mystery som bara råkar utspela sig i början av 1900-talet, dvs. i slutet av den fiktiva steampunk-eran men inte alls steampunk - det är inga automatons så långt ögat når, och inga zombies, spöken eller Frankensteins monster heller. Jag hade ju hoppats på en ny George Mann ju.

In short - den unge Jim Stringer älskar järnvägen, och hans högsta dröm är att en dag bli lokförare. För att uppnå detta tar han anställning på järnvägen i London som städare (och så småningom kunna arbeta sig upp till lokförare, så som det gick till på den tiden). Märkligt nog blir han hatad av alla sina medarbetare och får även veta att den förre killen som hade hans jobb dog under mystiska omständigheter. Dags att undersöka, alltså.

Problemet här är att Jim är en tafflig tonåring som precis kommit in till storstan från en liten by på landet, och hela plotten är så tilltrasslad att när mördaren väl avslöjas så är det en så osannolik person att jag överhuvudtaget inte fattar hur Andrew Martin tyckte att det var en bra upplösning. Hux flux löses allting på de sista tre sidorna, liksom. Och då har Jim harvat på i en hel bok med sitt evinnerliga järnvägstjat...

Njae, kan inte rekommenderas tyvärr - fast jag såg på Amazon att det finns de som gett boken en femma, hör och häpna, så det är tydligen en sån där bok som man älskar eller hatar. Förutom att jag inte hatar den, jag är bara ganska likgiltig.

Förresten så är The Necropolis Railway den första boken i en serie om Jim Stringer. Man kan ju hoppas att de andra böckerna är bättre.