Nevil Shute - Fem svarta höns

Maj månads Jorden Runt-stopp tillbringades i Oceanien. Jag hade redan läst Boktjuven, kände mig inte tilltalad av Att tro på Mister Pip och genom uteslutningsmetoden blev det alltså Fem svarta höns kvar. Eftersom jag verkligen tyckte om På stranden när det begav sig (förra året? förrförra?) så verkade det ju också vara ett lämpligt val.

Fem svarta höns utspelar sig i England, Australien och Malacka före, under och efter andra världskriget. Berättare är den åldrade advokaten Noel Strachan, men huvudperson är Jean Paget, en ung kvinna som ärver en hel del pengar när hennes morbror dör. Strachan är förvaltare över kvarlåtenskapen (tills Jean fyller 35) och blir efter hand mer och mer involverad i Jeans liv.

Jean Paget föddes på Malacka efter första världskriget men återvände hem till England som barn, efter faderns död. Som artonåring återvände hon till Malacka för att arbeta som sekreterare. Det var vintern 1939. Ingen trodde att Malacka skulle vara mindre säkert än Storbritannien när kriget bröt ut i Europa, men ganska snart invaderade japanerna och britterna i Malacka flydde. De som inte hann ut i tid sattes i fångläger.

- Folk som har tillbragt kriget i fångläger har skrivit en massa böcker om hur hemskt de hade det, sa hon lugnt och stirrade på glöden. De vet inte hur det var att inte befinna sig i något fångläger.

Nevil Shute är en fantastisk författare som är oerhört bra på att skriva om svåra ämnen (säger jag lite generaliserande med tanke på att jag bara läst två av hans böcker). I Fem svarta höns har han tagit sig an en sann historia, om ett sällskap holländska kvinnor och barn som tillfångatogs av japanerna på Sutmatra 1942 och som tillbringade de följande åren marscherandes mellan olika städer eftersom ingen japansk kommendant ville ha dem på sitt ansvar. Nära hälften dog under tiden. Shute gör kvinnorna till britter och förlägger handlingen till Malacka, men precis som holländskorna så marscherar de, och de dör, en efter en i kolera, malaria, av skador eller utmattning. Den delen av boken är så fruktansvärt hemsk att man inte kan läsa många sidor i taget.

Jean blir något av en ledare för kvinnorna eftersom hon är den enda som kan tala malajiska, och när de möter en australiensisk lastbilschaufför, också en krigsfånge, kallar han henne "fru Inföding" eftersom hon klär sig som en infödingskvinna och är lika brun som en. Krigsfången, Joe Harman, riskerar sitt liv för Jean och de andra kvinnorna genom att skaffa dem tvål och andra förnödenheter. Bland annat stjäl han fem svarta höns...

Jag har ju redan uttryckt mitt gillande för den här boken, men jag gör det igen och i lite starkare ordalag - det är verkligen en fantastisk bok. Och att en berättelse som börjar så hopplöst som den här kan sluta så hoppfullt är rätt förvånande! Men Jean Paget är en otroligt handlingskraftig kvinna vars praktiska sinnelag och goda föresatser kan förflytta berg, och till och med bygga upp en stad från grunden, från att ha varit en hemsk liten håla som sakta dör ut till att bli en fin stad - A Town Like Alice.