21 maj 2009

Aleksandr Solzjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Jag tog mig i kragen idag och satte mig med Solzjenitsyn, och det var ju en tunn liten bokstackare så jag kunde ju läsa ut den i en sittning.

Jag har tidigare läst de båda biografierna En amerikan i Gulag av Alexander Dolgun (1975) samt Än en vinter, än en vår av Louise de Kiriline Lawrence (1987) som båda behandlar samma tema - Ryssland under bolsjevikerna, de sovjetiska fånglägrerna för politiskt obekväma. Lawrences bok handlar om tiden just efter det kommunistiska maktövertagandet 1917 och Dolguns om Sovjetstaten runt 1940-1950, alltså ungefär samma tidsperiod som En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962).

En dag i Ivan Denisovitjs liv handlar om precis det - en dag i Ivan Denisovitjs liv som lägerfånge i Sibirien. Året är 1951, Ivan har två år kvar av sitt straff (han sitter inne på grund av beskyllningar för att varit "spion" under kriget) och just nu ägnar han sig bara åt att överleva dag för dag. Han vaknar på morgonen, utfodras med bröd och vattning soppa, det är uppställning och hans brigad skickas ut på arbete i den sibiriska kylan. Under dagen måste han försöka mygla till sig så mycket mat som möjligt, undvika lägervakterna och alla bestraffningar i form av "straffcell" (isoleringscell), arbeta hårt och se till att hans medfångar också arbetar, försöka komma åt att köpa lite extra tobak, försöka torka sina stövlar till nästa dag, genomlida godtyckliga visitationer... ja, det är ingen ände på allt ont en lägerfånge får lida.

Men samtidigt kan Ivan glädja sig åt de små sakerna - att han fått extra portioner till både frukost och middag, extra bröd som han kunnat gömma för att spara till senare, att hans brigad arbetat bra (vilket ger mer mat)... Denna dag i hans liv anser Ivan vara en bra dag, nästan en lycklig dag. Det ger lite perspektiv på tillvaron, eller hur?

Solzjenitsyn var själv lägerfånge 1945-1953 så han vet vad han pratar om, och hans upplevelser i lägret måste ju ha påverkat honom för resten av livet, både psykiskt och fysiskt. Flera av hans böcker behandlar gulagsystemet på ett eller annat sätt (ett av hans största verk är facklitterära Gulag-arkipelagen som handlar om utvecklingen av en polisstat i Sovjetunionen) och under 60-talet blev Solzjenitsyn trakasserad av den sovjetiska staten på grund av detta. Han tvingades i exil 1974, och då kunde han äntligen ta emot det Nobelpris i litteratur han tilldelades 1970.

Uppenbarligen intresserar ämnet mig, annats hade jag ju knappast läst En amerikan i Gulag eller Än en vinter, än en vår till att börja med, men Solzjenitsyn har jag nog undvikit hittills mycket på grund av Nobelpriset... alla de där tunga ryska författarna, ni vet. Men En dag i Ivan Denisovitjs liv är inte alls tungläst utan den flyter på bra, och att den är på ungefär 130 sidor gör ju inte saken sämre. Det är faktiskt en väldigt intressant bok att läsa, och viktig. (Man kan ju applicera det gamla Sovjet på en hel del inom moderna samhällen, till exempel...) Ja, och till och med bra.

4 kommentarer:

Lyran sa...

Ja, visst var den t o m bra :-)

Martina sa...

Ja, det hade man inte kunnat tro. ;)

Bai sa...

Eg likte også denne svært godt. Ikkje minst likte eg å bli minna om at det går an å ha ei slik haldning til livet som Sjukhov har.

Martina sa...

Ja, han tar ju livet som det är... men det betyder ju också att han inte har några drömmar för framtiden (vilket kanske, iofs, var omöjligt att ha i ett sovjetiskt fångläger eftersom man aldrig kunde veta om man nånsin skulle bli fri).