Dan Simmons - Drood

Drood var 2009 års måsteläsning, efter att jag stiftat bekantskap med Dan Simmons i höstas genom fantastiska The Terror. Simmons lider precis som Stephen King uppenbarligen av litterär elefantiasis; The Terror är maffiga 936 sidor lång och Drood ligger på 771 - men trots det kändes Drood som den längre boken.

Boken handlar om Charles Dickens sista fem år i livet, beskrivet genom hans vän och författarkollega Wilkie Collins ögon. Collins är kanske inte så känd idag men skrev flera bestsellers på sin tid, däribland The Moonstone som är en av världens första (den första?) detektivromaner.

Det 9 juni 1865 överlevde Charles Dickens och hans älskarinna Ellen Ternan en tågolycka i Staplehurst. Dickens beskrevs senare som en hjälte, som hjälpte sina sårade och döende medpassagerare efter olyckan, men för sin vän Wilkie Collins berättade Dickens en mycket märklig historia. Enligt Dickens fanns ytterligare en person närvarande på olycksplatsen, en man vid namn Drood. Denne Drood var klädd i en svart slängkappa, saknade näsa och ögonlock och väste när han talade, och Dickens blev ögonblickligen besatt av honom - till den grad att han släpar med sig Wilkie på en upptäcktsfärd i Londons slum och ner i underjorden, det så kallade "Undertown", för att hitta Drood.

Wilkie tror förstås inte för ett ögonblick på att Drood finns. Fasorna i Undertown och mötet med den före detta detektivkommissarien Field, vars besatthet av Drood gränsar till ren galenskap, gör dock att Wilkie börjar tvivla och snart är han helt övertygad om Droods existens. Han börjar samarbeta med Field för att spionera på Dickens som de båda är övertygade om träffar Drood i hemlighet för att lära sig mer om mesmerismens krafter (eller hypnos, som vi kallar det nuförtiden). Field är också övertygad om att Drood mördat mer än 300 människor under de 20 år han befunnit sig i London.

Så långt allting bra. Jag köper fullständigt början av boken, den första färden ner i Undertown (mötet med de Vilda pojkarna till exempel) och i princip det mesta under bokens första tredjedel. Men efter ett tag börjar det spåra ut. Det är för mycket ordbajseri och inflikningar - trots att jag egentligen gillar såna - och Wilkie börjar mer och mer framstå som en inbilsk skitstövel (vilket förmodligen är meningen). Även Dickens verkar vara en ganska osympatisk person, beskrivet genom Wilkies ögon, till exempel när det gäller hans hustru Catherine.

Wilkie självmedicinerar kraftigt genom hela boken; han dricker laudanum för sin "reumatiska gikt" och inte i små mängder - den korrekta dosen är tydligen ett par droppar per dag i ett glas vin, men Wilkie dricker ett par glas laudanum två gånger om dagen. Så småningom börjar han även röka opium, och mot slutet av boken får han morfin av sin läkare för att kunna sova... undrar om den "reumatiska värken" kan vara symtom på att hans droger slutar verka kanske? ;)

Hur som helst. Efter ett tag börjar jag tröttna på Wilkies drogberoende och allmänna uppblåsthet, men även på Dickens beteende så som det uppfattas av Wilkie. Jag är faktiskt inte heller så intresserad av jakten på Drood eller hur Drood påverkat Dickens genom deras möten, och rätt länge var boken bara seg, seg, seg. Ju mer besynnerligt Wilkie uppträder - han skickar till exempel iväg sin in-house älskarinna (men behåller sin andra älskarinna som han har undanstoppad i en lägenhet på ett annat ställe) men behåller älskarinnans dotter i sitt hem som en "niece" - desto tristare blir det, och det som jag verkligen blir intresserad av får inget svar. Det jag tänker på är förstås kvinnan i grön klänning och "the Other Wilkie" som verkar vara nån sorts spöken som hemsöker Wilkie - eller är de bara hans paranioda vanföreställningar? Jag vet inte.

Boken tittar upp i det absoluta slutet när plot-twisten kommer. Det är en twist som man faktiskt inte väntar sig vilket är kul, men jag tycker ändå att den sjabblas bort lite grann och hade kunnat göras bättre. Överhuvudtaget så tycker jag att boken rinner ut i sanden på slutet, det blir liksom inget särskilt av det hela - om man inte läser hela boken som en studie över Wilkie Collins groende vansinne (eller kanske snarare bitterhet och paranoia), vilket ju är helt möjligt med tanke på...

På det sättet blir det visserligen en bättre bok, men det saknas ändå något för att hålla mitt intresse uppe. Det var mest en lång transportsträcka mellan början och slutet, med vissa ljuspunkter under vägen. Dan Simmons är en så pass bra författare att han inte kan misslyckas alldeles (och det finns ju andra som gillar), men ett snyggt och stämningsskapande språk räcker inte riktigt till för mig. Beskrivningen av Dickens och Wilkies första färd ner i Undertown är briljant, och det är även många andra passager (älskar blinkningen till The Terror, till exempel), men för själva handlingen känner jag inget större intresse. Tyvärr.

Ja ja. Bättre lycka nästa gång.