Country noir. Det är så Daniel Woodrell betecknar sina böcker om Ozarkbergens invånare, och det är en lysande beteckning; En helvetes vinter är så noir det kan bli.
Ree Dolly är sexton år och tar hand om sina småbröder och sin sinnessjuka mamma medan hennes pappa Jessup sysslar med olagligheter. Precis som alla andra i släkten Dolly tillverkar och säljer han knark och sitter i fängelse med jämna mellanrum.
En dag försvinner han bara. Ree får påhälsning av en polis som berättar att Jessup ställt deras hus och mark som borgen, och om han inte infinner sig i domstol så kommer familjen förlora sitt hem. Det blir upp till Ree att försöka hitta sin pappa innan det är för sent - men ingen vill prata med henne, och hon börjar misstänka att något hemskt har hänt.
Ja, det är fattigdom, våld och hemskheter för hela slanten. Jag fick inte nån riktig uppfattning om när det här utspelar sig (tillräckligt sent för att det ska finnas åtminstone freestyles och trash metal iallafall), men värderingarna i bergen verkar vara extremt gammalmodiga - för att ta ett exempel: när Rees bästa vän Gail blir gravid tvingas hon, sexton år gammal, gifta sig med barnafadern som hon knappt känner. Ett shotgun wedding, mer eller mindre.
Ree drömmer om att ta värvning i armén, det är enda sättet hon kan komma därifrån på, men samtidigt känner hon sig förpliktad att ta hand om sin mor och sina bröder, som hon uppfostrar mer eller mindre på egen hand. Hon lär dem att skjuta och slåss men håller ordning på dem och skickar iväg dem till skolan varje morgon, och hennes största skräck är att de ska bli likadana som alla andra Dolly-män (ja, alla andra Ozark-män till och med) - våldsamma.
Trots all misär är En helvetes vinter bra. Woodrell kan faktiskt skriva, språket är bra även i översättning och Ree och de andra känns så verkliga. (Jag har iofs alltid varit fascinerad av beskrivningar av USA:s bergstrakter, bland annat Appalacherna och Ozarkbergen - jag läste t.ex. en gammal Det bästa-bok som handlade om en storstadssjuksköterska som begav sig till nåt område i Appalacherna för att bli barnmorska, nån som vet vad jag pratar om?)
Hur som helst - En helvetes vinter kommer inte vara den sista boken av Woodrell jag läser. Förhoppningsvis är resten av hans produktion lika bra.
Brorsans kompis Robban
13 timmar sedan
Inlägg
5 kommentarer:
Jag har läst Gryningen kommer aldrig åter och Fel sida järnvägen. Bra båda två, men jag gillade den första bäst.
En helvetes vinter ska jag hugga så snart jag springer på den. Bra eländesskildringar kan man aldrig få för många av.
Precis, eländesskildringar kan vara väldigt trevliga att läsa ibland. =) Har även hört att Tawni O´Dell ska vara bra på såna.
Har du läst Cormac McCarthys Vägen, eländesskildringen över alla eländesskildringar?
Nej, jag har sparat lite på den. Alla har varit så lyriska att jag har velat vänta tills stormen lagt sig. Annars har jag en tendens att bli besviken och motvalls.
Jag vill verkligen gilla den, så jag sparar den tills den riktiga läslusten kommer tillbaka.
Ah, jag känner igen det där...
Jag har inte läst något av D Woodrell än men hans Gryningen kommer aldrig åter och Fel sida av järnvägen (dubbelpocket) klickades hem samtidigt som några bokreaböcker från Adlibris i vintras :)
Skicka en kommentar