Emilie Flygare-Carlén - Rosen på Tistelön

Då var den första boken i Klassiska kvinnor-utmaningen läst. Rosen på Tistelön är en sån där bok som jag aldrig skulle ha kommit mig för att läsa annars, och det hade varit synd för dels är det ju en svensk klassiker - och jag har läst alldeles för få såna - och dels var den riktigt bra.

Boken handlar om invånarna på Tistelön i den bohusländska skärgården: smugglaren Håkan Haraldsson, hans söner Birger och Anton och den lilla dottern Gabriella, Haraldssons ögonsten och Tistelöns Ros. Hos dem bor även mamsell Erika, som uppfostrar den moderlösa Gabriella.

Haraldsson och hans båda söner beger sig en stormig natt ut på smugglarstråt, men upptäcks av tulltjänstemannen Arnman och hans jaktkarlar. Efter en vild jakt över havet prejar slutligen tulljakten Haraldssons båt ute vid Paternosterskären och bereder sig för att borda. Men Haraldsson och hans äldste son Birger är fast beslutna att klara sig. De mördar i kallt blod de tre tulltjänstemännen och kastar ner dem i djupen utanför paternosterskären; tulljakten sänker de och tror sig därigenom vara säkra. Men de har inte räknat med den yngste sonen Anton som har sett allting.

Så lätt blir det ju förstås inte, att Anton förråder dem omedelbart, för det är inget rättegångsdrama det här. Istället handlar det om sinnessjukdom, ånger, skuld och hemligheter - men också kärlek och hopp. Livet på Tistelön kommer att gå sin gilla gång i många år, men de båda mördarna hanterar sitt dåd på olika sätt - den ene är kall och hård, ångrar ingenting, den andre drabbas av skuldkänslor och ånger, lever hädanefter ett hederligt liv och blir känd som en god och rejäl man.

Men domens dag kommer närmare och närmare, som läsare sitter man nästan på nålar för man vet att det inte kan fortgå i all evighet. När den mördade tulltjänstemannens son, Arve Arnman, själv får samma tjänst stöter han förstås ihop med Tistelöborna och han dras omedelbart till Tistelöns Ros, som vuxit upp till en vacker ung kvinna, ovetande om faderns och broderns brott.

Det är många turer fram och tillbaka i Rosen på Tistelön. Man får följa både Tistelöborna och familjen Arnman under åren som följer efter morden, till viss del i brevform vilket ger större inblick i framför allt Arves liv. Flygare-Carlén skildrar realistiskt livet i ett fiskeläge i Bohuslän i mitten av 1800-talet; det är svält och armod för hela slanten, men den godhjärtade Arve och hans mor gör allt de kan för att mildra de utfattiga skärgårdsbornas lidande.

Flygare-Carlén riktar svidande kritik både mot staten, som ignorerar sina fattiga, och mot feta handlare som suger ut de svältande för egen vinnings skull, och på det sättet är Rosen på Tistelön både en realistisk skildring av livet i skärgården och samhällskritik. Författarinnan kom själv från Bohuslän (men från bättre förhållanden) och idkade mycket välgörenhet bland den fattiga fiskebefolkningen.

Överhuvudtaget känns boken väldigt realistisk, och de olika personerna är levande och väldigt mänskliga. Flygare-Carlén har lyckats utomordentligt väl med personteckningen; mördarna är inte helt igenom osympatiska, de oskyldiga inte helt igenom sympatiska. Det är inte bara svart och vitt utan en väldigt varierad gråskala, och när jag läste hejade jag egentligen på båda lägren, vilket förstås gjorde att jag kände mig väldigt kluven under läsningen och var tvungen att tänka efter. Bra!

Språket (eller snarare stavningen) är förmodligen aningen moderniserat i de nya utgåvorna, men det är fortfarande mycket gammeldags och från början svårläst. Efter några kapitel kom jag dock in i det och kunde följa en mening från början till slut utan att behöva gå tillbaks och kontrollera att jag läst rätt. =) Men jag uppskattar att man behåller språket i äldre böcker - det kanske är lättare när de är skrivna på svenska från början, för att modernisera boken skulle då betyda att skriva om den fullständigt. Nyöversättningar av äldre icke-svenska böcker däremot brukar kännas alldeles för moderna, språkligt sett, och det känns ganska trist.

Några saker irriterade jag mig på, men det är ju för att jag läser med moderna ögon. Vissa tänkesätt är ju helt främmande för oss idag men var fullständigt naturliga för 150 år sedan. På 1840-talet ansågs vissa av Flygare-Carléns åsikter antagligen radikala!

I sann realistisk anda är Rosen på Tistelön så långt från sockersöt man kan komma. Här finns minsann ingen rosenskimrande kärlek eller lyckliga slut! Upprörande, men uppfriskande.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken, och jag är glad över att jag valde den till Klassiska kvinnor-utmaningen. Ni som inte har börjat läsa den än har något att se fram emot! Det här är en bok som kan stanna kvar länge i minnet.

Dagens bok har också recenserat boken.

Vi har också läst Rosen på Tistelön:
Theresans
Ingrids boktankar
Snowflakes in rain
Paulas bokblogg
Boktradition
En full bokhylla är en rikedom
gemen och verserad
Boktimmen
Boken är tankens barn
Dievas liv och äventyr
Lyrans Noblesser
Brittas böcker och bibliotek
Timjansdoft
Camilla
Holly Hock