Charles Dickens - Mysteriet Edwin Drood

Som förberedelse inför årets höjdpunkt (hm, det verkar dumt att ha årets höjdpunkt i februari... en av årets mest efterlängtade böcker, säger jag nog istället) läste jag Mysteriet Edwin Drood, Charles Dickens sista bok där endast sex av tolv planerade avsnitt (Mysteriet Edwin Drood var ursprungligen en följetong, precis som många andra romaner under 1800-talet) blev färdiga.

Dickens dog endast några timmar efter att ha skrivit klart det sjätte avsnittet, och boken blev därför på ett mycket irriterande vis hängande i luften. Dickens hade nämligen bara precis kommit igång med själva handlingen, så det är nästan omöjligt att veta hur den skulle ha slutat...

Boken handlar iallafall om den unge Edwin Drood, som besöker sin farbror John Jasper i Cloisterham (en fiktiv stad modellerad från Rochester) där även Edwins fästmö miss Rosa Bud går i skola. När stadens pastorsadjunkt, mr Crisparkle, tar emot två föräldralösa ungdomar - Neville Landless och hans syster Helena - börjar situationen hetta till. Neville blir snart förälskad i Rosa och har ett uppträdande med Edwin, som Neville anser inte förtjänar att ha Rosa till fästmö. Hårda ord utväxlas, och när Edwin en tid senare försvinner anser de flesta att det är Neville som ligger bakom.

Men John Jasper förklarar även han sin kärlek till Rosa, och saken verkar inte riktigt lika glasklar längre.

Tja, det är ungefär så långt boken hinner. De stora frågorna - är Edwin Drood död? Blev han i så fall mördad? Vem dödade honom? Neville? John Jasper? - blir aldrig besvarade, men har stötts och blötts i det oändliga sedan Dickens död år 1870. Och inte helt förvånande finns det x antal teorier... Men, precis som när det gäller Shakespeares verkliga identitet, så är svaret på frågan om vad som hände Edwin Drood något som ingen nånsin kommer få reda på.

Jag kan inte direkt säga att jag blev överdrivet förtjust i Mysteriet Edwin Drood. Dickens är en mästerlig författare (spåket! personteckningen!), men själva storyn är ganska... trist, den saknar driv och jag hade svårt för att ta mig i kragen och verkligen läsa ut den. Men det är ju en klassiker som det är roligt att ha läst (fast mest roligt är det nog med alla teorier om hur slutet skulle kunna se ut), och nu vet jag ju iallafall vad det var Dickens skrev på i Dan Simmons Drood.