16 augusti 2007

Arnaldur Indriðason - Änglarösten

Jag blir mer och mer förtjust i Indriðasons böcker. Det här är den tredje och, hittills, bästa jag läst - även om jag är lite trött på att huvudpersonen, Erlendur, precis som i alla andra deckare (iallafall de skrivna av manliga författare) är en medelålders, ensamstående man utan intressen och med en dålig relation till sina barn. Men som jag påpekade när jag skrev om Kvinna i grönt så slipper man iallafall beskrivningar av hur han sitter hemma och super (i de flesta fall är det fin whisky det gäller, fast Ian Rankin - en författare jag kan rekommendera till alla som gillar deckare - låter iallafall sin kommissarie Rebus dricka lite vad som helst) och lyssnar på jazz eller opera (återigen är Ian Rankin annorlunda, Rebus lyssnar mest på gammal rock). Erlendur ägnar sig mest åt att läsa skildringar av hur folk går vilse och dör ute i ödemarken, och varför han gör det får man förklaringen till i den här boken.

Änglarösten handlar om ett mord på ett av Reykjaviks största hotell, alldeles innan jul. Den som blivit mördad är ingen mindre än jultomten. Ja, han är iallafall utklädd till jultomte. I själva verkat visar det sig att den döde arbetar som dörrvakt på hotellet och att han som barn var en berömd sopransångare, som kanske kunnat sjunga i gosskören Wiener Sängerknaben om han inte hamnat i målbrottet ovanligt tidigt och därigenom förlorat sin unika röst. Erlendur och hans kollegor tar sig an fallet som leder dem till en fanatisk samlare, den dödes känslokalla familj och hotellets samröre med lyxprostituerade. Erlendur går på en date och börjar reda ut gamla problem med sin dotter, och hans kollegor förbereder sig för julen.

Det är ett sorgligt livsöde Indriðason skildrar; en pojke som drevs för hårt av sin far växer upp och blir en ensam människa, förskjuten av sin familj. Trots det, eller kanske på grund av det, är det en bra bok. Indriðason beskriver sina karaktärer väl, särskilt relationen mellan Erlendur och hans dotter Eva Lind. Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dem båda.

4 kommentarer:

Marianne sa...

Finfin recension/sammanfattning!

Hoppas det börjar hända saker i Erlendurs relation till barnen i den nya (Vinterstaden); jag tycker just de inslagen i böckerna har stått och stampat lite på samma fläck.


Förresten, med tanke på den kommande filmpremiären, om du inte läst Tursten ännu så anser jag att Tatuerad torso är den bästa i serien. Rekommenderas!

Martina sa...

Tack tack, ja, jag hoppas att Erlendur får till nån sorts relation till barnen som inte inbegriper hätskhet och anklagelser... ska läsa Vinterstaden så fort som jag får tag på den.

Tursten, nej, har inte läst... jag har sett reklamen för Tatuerad torso (filmen) på tv men inte vetat vem som skrivit bokförlagan eller ens varit säker på att det fanns en förlaga.

Anonym sa...

Jag har bara läst Änglarösten av Indridason, mycket bra! Men vilken är den första i deckarserien?

Martina sa...

Vad jag vet så är Glasbruket den första som kommit på svenska.