Sue Monk Kidd - Jungfrutronen

Det tog faktiskt några dar för mig att läsa ut den här boken; det är nämligen den sortens bok som är väldigt bra så länge jag läser den men som jag förlorar intresset för när jag lagt den ifrån mig (för att ingen ska få fel uppfatting om denna sorts böcker så kan jag nämna att de flesta av Harry Potter-böckerna hört till denna kategori): Nå, idag tog jag iallafall upp den igen och läste klart de sista kapitlena.

Jungfrutronen handlar om Jessie, en medelålders, gift kvinna med en dotter på college som en dag får ett telefonsamtal från sin mors bästa väninna. Väninnan berättar att Jessies mor råkat ut för en olycka (eller, ja, råkat... hon har med flit huggit av sig fingret med en köksyxa) och snälla, kan inte Jessie komma hem och ta hand om sin mor? Jessie vill egentligen inte åka, men på senare tid har hon känt sig allt mer fångad i sitt liv, trött på sitt äktenskap och så vidare, så det slutar med att hon lovar att komma.

Modern bor på en ö utanför South Carolinas kust (där Jessie och hennes bror växte upp), och hennes närmaste granne är ett munkkloster, Sankta Senara, där titelns Jungfrutron befinner sig. Det är en tron i trä med sjöjungfrur snidade i armstöden; en gång om året, på Sankta Senaras dag, bärs tronen i procession till hamnen för att välsigna fiskebåtarna.

Hemma på ön försöker Jessie reda ut sin mors problem. Varför högg hon av sig fingret? Varför hatar hon Jungfrutronen så mycket? Varför vill munken broder Dominic att Jessie ska släppa hela saken? Jessie plågas också av minnena från faderns död i en båtolycka för över trettio år sedan, och till råga på allt träffar hon broder Thomas, en av klostrets noviser, och blir kär i honom. I slutändan får Jessie reda på mycket om sitt eget och sin mors liv; det som hon trott har skett visar sig vara fel, men det hjälper henne att gå vidare med sitt liv och bli lycklig.

Det här känns lite som chic lit för medelålders kvinnor (jag läser visserligen inte chic lit i vanliga fall så jag kanske inte är den rätta att bedöma det), men det är ändå en ganska bra bok om en kvinnas "självförverkligande" (visserligen ett ord som jag ogillar, men det var det bästa jag kunde komma på), ett förverkligande som kommer kanske i senaste laget... men bättre sent än aldrig.