Arnaldur Indriðason - Kvinna i grönt

Arnaldur Indriðason har blivit utsedd till Nordens bästa deckarförfattare, och hans böcker har belönats med ett antal priser (Glasnyckeln, The Martin Beck Award med flera). Jag vet inte om han verkligen ÄR Nordens bästa deckarförfattare, men han slår iallafall de flesta svenska som jag läst.

Kvinna i grönt handlar som vanligt om polisen Erlendur Sveinson (man måste ju bara älska de isländska namnen), som är en ganska stereotypisk deckar-polis; frånskild och med en dålig relation till sina barn. Dock behöver man inte genomlida beskrivningar av whiskeydrickande och förkärleken för jazz, opera eller gammal rock som alla dylika poliser verkar ha gemensamt. Förutom Erlendur figurerar ett par-tre andra poliser på polisstationen i Reykjavik.

Nå, iallafall... utanför Reykjavik hittar en liten pojke benrester, som grävs upp och befinns härröra från andra världskriget. Parallellt med den nutida polisutredningen får man följa en familj under några år på 1930- och 40-talen, där mannen misshandlar sin hustru fysiskt och psykiskt och där de tre barnen lever i ständig skräck för sin far (och styvfar, dottern i familjen är kvinnans barn från ett tidigare förhållande). I nutiden följer polisen upp spår som leder mot en ung, gravid kvinna som kanske, eller kanske inte, gick i sjön år 1940, och andra som leder mot den amerikanska militärbasen som låg i närheten under kriget. Hela historien avslöjas så småningom av en kvinna i grönt, som har setts av och till på platsen i många år.

Kvinna i grönt var en lättläst och ganska lättsmält deckare; dock var parallellhistorien om den misshandlande mannen en ganska fruktansvärd berättelse där jag mest av allt hoppades på att den stackars hustrun till slut skulle hugga ihjäl karln med en förskärare. Men det blev lite mer komplicerat än så!