29 november 2010

Kristin Hannah - En flicka som kallas Alice

En flicka som kallas Alice är en sån där typisk sappy amerikansk roman - nästan en chick litt, men kanske snarare en "tant litt" som är hemsk, hemsk, hemsk men ordnar upp sig i slutet och blir värsta "lär känna dig själv"-feelgoodromanen. Jag gillade den. ;)

Det handlar om Ellie Barton, som är sheriff i den lilla staden Rain Valley, och hennes syster Julia Cates, en framstående barnpsykolog som helt nyligen råkat i blåsväder pga en ung patient som fick ett vansinnesutbrott och dödade en människa - på amerikaners typiskt ologiska vis hålls hon naturligtvis ansvarig för vad patienten (som hittills inte visat våldsamma tendenser) gjort.

I Rain Valley går livet sin gilla gång när en liten flicka en dag vandrar ut ur skogen. Flickan är smutsig, undernärd, talar inte och visar tecken på misshandel. Ellie vet inte alls vad hon ska göra och ringer därför sin syster som motvilligt lämnar Los Angeles och återvänder till den gamla hemstaden, där Ellie fortfarande bor kvar i föräldrarnas gamla hus. Ingen vet vad flickan heter eller vem hon är, men Julia döper henne till Alice efter Alice i Underlandet.

Större delen av boken går ut på att Julia ska hjälpa Alice att vänja sig vid att vara inomhus, äta "vanlig" mat, tvätta sig, gå på toaletten, träffa människor och, framför allt, prata. Julia blir förstås fäst vid den lilla flickan och överväger att adoptera henne, men det är lättare sagt än gjort. När Ellie äntligen lyckas lista ut vem Alice egentligen är dyker en man från flickans förflutna upp - hennes far, som dömts för mordet på hennes mor. Upplagt för stor dramatik och många tårfyllda scener, alltså.

Samtidigt så är förstås Julias förstörda rykte som barnpsykolog och hennes alienation från sin syster och sitt barndomshem viktiga teman i boken. Det är också viktigt att Julia ska träffa en man med känslomässigt bagage (så att de båda kan söka tröst hos varandra) och att Ellie, som fladdrat från man till man sen college, ska inse att hennes livs kärlek funnits alldeles inom räckhåll hela tiden. Kärlekens helande kraft, och så vidare...

Slutsats: cheesy, formulär 1A och medvetet tårdrypande. Äh, men vad gör det? Ibland är det precis vad man vill ha. Lättsmält och underhållande och faktiskt riktigt bra i sin genre - ja, jag gillar.

5 kommentarer:

Helena sa...

Åh vad skönt att höra att jag inte är ensam om min Kristin Hannah-faiblesse! Sappy var ordet, men ibland är det precis vad själen behöver.

Vet du att hon skrivit en julroman? Comfort and Joy heter den, jag läste den förra december: http://bokhora.se/2009/comfort-joy-kristin-hannah-2/

littlemeandmybooks sa...

Winter Garden var min första Kristin Hanna roman och jag föll pladask!
Ja visst är det lite amerikanifierad men vad gör det om tårarna droppar?...
Jag har skrivit en kort recension här:

http://littlemeandmybooks.wordpress.com/2010/11/17/kristin-hanna-winter-garden-2

enligt O sa...

Låter som en lättsmält Inlåsta?! Har läst en Hannah för länge sedan och vill minnas att jag gillade den. Kanske bra litteratur för en överhettad hjärna?!

Martina sa...

Sappy amerikansk underhållningslitteratur är inte att förakta!

Helena: jag börjar genast nynna på God Rest ye Merry gentlemen. =) Nej, jag visste inte att hon skrivit en julroman, kanske måste kolla upp den.

Littleme...: Låter intressant!

Enligt O: kan vara bra "slöläsning", ja. Mycket lättsmält.

En bok om dagen sa...

Åh, den där gillade jag också. Fast det är en evighet sedan jag läste den! Sedan dess har det blivit ett par andra Kristin Hannah; Systrar emellan och Vad som än händer. Också avslappnat och enkelt!