Jag lever

Eller ja, det är klart att jag lever, men jag tänkte snarare meddela att jag återigen tillhör de gåendes skara (om än ganska haltande). Jag känner mig lite som Agda, 86, när jag traskar runt. Dessutom har jag sett ut som en lektant från 70-talet idag på jobbet, i mina löst sittande viskosbyxor och paisleymönstrad tunika med stora fickor - de mest praktiska kläderna när man 1) har en, öh, tjock elastisk pryl med stabiliserande skenor (jag kommer aldrig ihåg vad den heter. oskos? nåt sånt) aha! ortos heter det! på benet och 2) har traskat runt med mobiltelefon och allt annat nödvändigt i fickorna hela helgen - ok, nu är det inte helg men det var ändå hemskt praktiskt idag - eftersom det tar sån tid att gå iväg till väskan för att hämta mobilen om den ringer. Komplettera med foträta innetofflor och en långkofta så har du dagens look för min del... (70-talet ringde och ville ha tillbaks sin stil, osv. Passande nog har jag även läst bloggen Den bruna maten idag. Herregud, åt man verkligen detta på den tiden?)

Hur som helst. Knäskadan medförde inte speciellt mycket mer lästid, snarare tv-tid, och jag tog istället det mogna beslutet att återlämna nästan alla biblioteksböcker jag har haft hemma de senaste månaderna - nåja, drygt hälften iallafall - för att istället koncentrera mig mer på mina egna olästa böcker. Även Främlingen i huset fick stryka på foten; den fångade mig inte tillräckligt mycket så jag väntar med den till nån annan gång. Jag överväger att köpa den i pocket istället så att jag har den till senare.*

Nu ska jag lägga mig i soffan och ägna mig åt den sjunde av tio böcker om Martin Beck. Det kan rentav finnas en kopp te i min omedelbara framtid. 

*Ständigt detta senare. Jag vet faktiskt inte riktigt när det är meningen att "senare" ska inträffa.