Ja, alltså böcker som blivit allmänt omskrivna, lästa och hypade (hajpade?) till förbannelse, t.ex. Jens Lapidus Snabba cash och uppföljaren (?) Aldrig fucka upp, Dan Browns Da Vinci-koden och Stieg Larssons Millennium-serie. Jag blir så less på såna böcker och vägrar alltid att läsa dem, iallafall tills hypen är över. Lapidus och Larsson har jag fortfarande inte läst (och kommer inte att läsa heller, de känns helt ointressanta), Brown läste jag för några år sen - när hysterin lugnat ner sig.
Den enda effekt topplistelitteratur har på mig är att jag blir högst motvillig till att läsa den. Snobbism? Kanske, men inte på grund av de litterära kvalitéerna (eller avsaknaden av dessa) eftersom jag med stor behållning läser mycket annat som your average litteraturkritiker förmodligen skulle fnysa åt...
Det är faktiskt lite av ett problem nu, när jag läser så många bokbloggar - jag blir lite negativt inställd till de där böckerna som ALLA bloggar om. Förmodligen anledningen till att jag inte kastat mig över Flyga drake eller Vi måste tala om Kevin, som säkert är jättebra egentligen. Men jag måste liksom vara först med att läsa en bok, eller helt ensam, eller läsa den långt långt efter alla andra - jag kan inte läsa samtidigt som alla andra för då känns det som att jag fallit för nåt sorts grupptryck istället för att läsa det JAG vill läsa.
Nån annan som känner igen sig?
Ingen början inget slut
17 timmar sedan
Inlägg
9 kommentarer:
Ja, jag blir lätt skeptiskt inställd till böcker som alla hyllar. Jag har inte läst Flyga drake eller uppföljaren, inte heller Vi måste tala om Kevin - men jag läser just nu en annan bok av författaren. Lapidus första bok läste jag eftersom alla var så positivt inställda, men jag blev inte så överförtjust själv och är inte sugen på hans nya.
Dock har jag läst Larssons trilogi, men att jag läste den var mer en slump. Den första delen läste jag innan jag börjat läsa bokbloggar - annars hade jag nog tappat lusten...
Det är lite fånigt, egentligen och jag kan inte riktigt förklara varför, annat än att det ibland blir lite för mycket kring vissa böcker.
Jag är lite kluven eftersom jag gärna läser en del populära böcker som lockar (har t.ex. läst allt av både Dan Browns och Stieg Larsson), medan jag av någon anledning kan känna total motvilja mot andra böcker som är lika populära, t.ex. Khaled Hosseinis böcker som många (låntagare i synnerhet) tjatar ihjäl sig om...
Det baseras väl utifrån mina egna intressen antar jag, i de här fallen att jag gillar spänningsromaner men generellt inte är så intresserad av böcker om andra kulturer.
Jag känner igen mig till viss del. Jag har till exempel inte sett Titanic. Fast samtidigt är jag något av en besserwisser som inte gillar att vara utanför samtalet när folk diskuterar böcker, så jag läser böckerna ändå. Trots ett visst inre motstånd.
Amberville var väldigt svår att komma igång med. Alla hade ju redan läst och tyckt.
Jag känner nästan igen mig helt, förutom att jag aldrig skulle få för mig att läsa popularitetsböckerna ens i efterhand, sätter någon fånig stolthet i att vara anti. Visst kan man missa många bra saker när man har den inställningen, men jag låter hellre en och annan god bok passera än tragglar mig igenom en massa skruttigheter. Linda Olssons "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" är en sådan bok som jag säkert skulle ha läst om den bara inte hamnat på topplistan, men nu kan jag inte för mitt liv förmå mig att läsa den. Vill inte! Är inte längre intresserad!
Pysseltanten: ja, det kanske är så, man blir övermätt helt enkelt.
Erika: samma för mig - jag läser de populära böcker som passar mina intressen! Men inte när de är som mest hypade, som sagt.
Pi: väldigt få av mina bekanta läser böcker regelbundet, och de som gör det läser snarare fantasy och SF än topplisteböcker, så jag behöver inte ens läsa sånt för att hänga med i diskussionen... När Titanic kom var jag dock 15 år så jag har sett den tre gånger ;)
La Bibliofille: för det mesta läser inte jag heller de där populära böckerna i efterhand, om de inte passar mina intressen (se Erikas kommentar). Just "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" ratar jag dock pga titeln, den är så sjukt sliskig tycker jag.
Tycker detta är ett väldigt intressant ämne att fundera över! Blev tvungen att själv blogga lite om det....
Även jag känner igen mig. Får något slags inbyggd motvilja mot det som upphaussas i alla fall för en viss typ av böcker. Men efter ett tag läser jag en del av dem - ofta besannas farhågan att det inte är bra, är för sentimentalt etc men ibland inte. Jag vill gärna känna att jag gör ett självständigt val när jag väljer bok att läsa. Vill inte låta mig styras för mycket utifrån. Därför är det också med en viss kluvenhet jag läser bokbloggar - mitt val påverkas, fast förstås på ett betydligt mer positivt sätt än genom t ex upphaussningen av Jag ska sjunga dig milda sånger, som jag för övrigt inte gillade. Nu väntar Män som hatar kvinnor i hyllan, den som jag absolut inte tänkt läsa, i alla fall inte på mycket länge. Nyfikenheten på vad "alla" pratar om är svår att stå emot.
Vi är tydligen många. Har samma problem och har bloggat om det ett antal gånger mer eller mindre utförligt. Vägen verkade vara en mycket intressant bok men jag kommer förmodligen aldrig läsa den efter att ha hört den diskuteras på radio. För mig är det nog en blandnig av snobbism och mättnad. Lite trist.
Hermia: Jag kan känna mig nyfiken jag också, men jag lider av svår envishet och om jag har satt mig i sinnet att inte göra nånting, då gör jag det banne mig inte heller (som min stackars mor kan vittna om, det var inte lätt att ha mig till dotter när jag var liten). Dessutom vet jag att det som alla andra hyllar kommer jag mest troligt inte gilla, för så är det alltid.
Arina: Just "Vägen" ska jag faktiskt läsa iallafall, för den har jag varit nyfiken på tidigare och det känns inte som en typisk topplistebok. Det är också så att jag har mycket lättare att läsa det som andra bokbloggare skriver om, men ratar det som "den stora massan" läser, dvs. topplistan. Bokbloggare kanske har bättre smak? ;)
Skicka en kommentar