Agatha Christie - By the Pricking of My Thumbs

Återigen ett fall av en bok som jag förmodligen läst, men glömt bort - den verkar väldigt bekant. Men i så fall har jag läst den på svenska.

By the Pricking of My Thumbs (Macbeth-referens där, och dessutom referens till Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes som är den andra raden i repliken...) handlar om Tommy och Tuppence Beresford, två av Christies mer sällan förekommande huvudpersoner. Även om Poirot är min favorit och jag är väldigt förtjust i miss Maple så är Tommy och Tuppence väldigt trevliga de med - ett gammalt gift par i övre medelåldern som har ett antal äventyr som både spioner och detektiver bakom sig.

I By the Pricking of My Thumbs oroar sig Tommy lite för sin gamla tant Ada (svårt att veta om det är en faster eller moster, med engelskans aunt) som bor på ett vårdhem för gamla damer. För att döva samvetet reser Tommy och Tuppence dit på besök, och under besöket träffar Tuppence på en gammal dam, mrs Lancaster, som börjar prata om ett dött barn bakom eldstaden. Händelsen oroar Tuppence, och när tant Ada en tid senare dör och mrs Lancaster visar sig ha försvunnit från vårdhemmet, efterlämnande endast en tavla som hon givit till tant Ada, bestämmer sig Tuppence för att leta rätt på henne. Hennes sökande efter mrs Lancaster blir början till avslöjandet av en historia med rötter många år tillbaks i tiden.

Trivsamt spännade som alla Agatha Christies deckare, och det måste verkligen ha varit länge sen jag läste den svenska översättningen (med titeln Ett sting i tummen), för jag listade inte ut hur det hängde ihop förrän i det allra sista kapitlet. Trots att boken utspelar sig under, hm, sent 1960-tal? så fick jag associationer till den viktorianska eller möjligen edwardianska eran, five o´clock tea, barska angloindiska majorer, gamla virriga damer insvepta i ylleschalar, tickande farfarsklockor, chintzklädda möbler och spinnande katter... äsch, jag lever i fel århundrade.