Scott Smith - Ruinerna

Mjaha mjaha. Då var Ruinerna färdigläst, och det var något av en besvikelse. Ledsen, men jag blir inte rädd för mordiska krukväxter.

Boken handlar om Jeff, Amy, Stacy och Eric (hör ni hur überamerikanska namnen låter?), fyra amerikanska ungdomar som åker på solsemester till Mexico. De träffar tysken Mathias och tre greker som presenterar sig som Pablo, Juan och Don Quijote, solar och badar och dricker öl. Men när Mathias tillkännager att han ska åka och leta efter sin bror som begivit sig till en arkeologisk utgrävning ute i djungeln fattar Jeff ett ödesdigert beslut - han och hans vänner ska följa med.

Sagt och gjort. Tillsammans med Mathias och en av grekerna beger sig de fyra amerikanerna ut i djungeln, träffar på en liten indianby där invånarna är allmänt fientliga och hittar så småningom arkeologernas läger, en kulle övervuxen av klängväxter. Indianerna gör sitt bästa för att sjasa dem därifrån, men när Amy råkar sätta foten bland klängväxterna tvinger de istället de sex turisterna att klättra upp på kullen och sätter ut vakter för att de inte ska kunna fly. Turisterna inser snart att nånting med kullen är skrämmande fel...

Jaha ja. Invändningar: idiotiska turister som vägrar lyssna på de inföddas varningar får skylla sig själva. Dessutom tycker jag inte att "monstret" förklarades på ett tillfredsställande sätt. Boken är stereotypt uppbyggd efter Christies klassiska Tio små negerpojkar-grepp, och slutet kommer inte precis som någon överraskning. Det känns som att jag redan sett filmen (finns Ruinerna som film? Om den inte finns så kommer säkert nån filma den snart, för den känns mer som en film än som en bok). Från början, innan "monstret" presenteras, var stämningen faktiskt ganska skrämmande och hotfull, men efter... nja.

Och slutligen: var kommer titeln ifrån? Vilka ruiner?

Läs även Olivias recension, som jag helhjärtat instämmer i, här.