9 maj 2008

Denise Mina - Vargtimmen

Det tog emot lite, ungefär mitt i, att läsa ut Vargtimmen, precis som det tog emot att läsa ut Blodsarv. Jag vet inte varför, för egentligen är det ju rätt bra deckare båda två. Det kanske har nåt att göra med "journalist som huvudperson"-konceptet, eller för att jag hyste sån motvilja (i Blodsarv) till Paddys katolska familj och deras behandling av henne.

Paddy själv är dessutom lite småjobbig i Blodsarv och lite av det hänger kvar även i Vargtimmen - det där att hon alltid, alltid tänker på hur tjock hon är och hur andra människor måste tänka om henne, för att hon är så tjock. Det ska väl vara en del av personteckningen att Paddy ständigt prövar nya trendiga dieter men det hade varit mycket bättre om hon bara struntat i det. I Vargtimmen är hon dock lite säkrare på sig själv i allmänhet och inte lika beroende av vad hennes familj tycker, vilket är bra.

Vargtimmen börjar med att Paddy numera är journalist, men hon jobbar nattpass i jourbilen och åker runt hela stan för att hitta nånting att skriva om. Hon åker ut till ett "lägenhetsbråk" - nå ja, ett ganska stort fint hus är det - där två poliser talar med en välklädd man som verkar ha misshandlat en kvinna. Kvinnan vägrar dock göra polisanmälan och vill inte tala med Paddy, och mannen trycker en femtiopundssedel i handen på Paddy och stänger dörren.

Paddy vet inte vad hon ska göra med sedeln. Det är förstås en muta som hon egentligen inte kan behålla, men i Thatchers Storbritannien råder hög arbetslöshet och femtio pund är mycket pengar för Paddy som försörjer hela sin arbetslösa familj. Dagen därpå får hon höra att den misshandlade kvinnan är död...

Nu tror jag att det får bli en liten paus innan den sista boken, i vilken jag hoppas att Paddy skärpt till sig ytterligare. Det är ju en rätt spännande cliffhanger i slutet av Vargtimmen också som jag gärna vill veta fortsättningen på (och jag gillar dessutom de socialrealistiska glimtarna ur vardagslivet i 80-talets Storbritannien, vad mer kan man läsa på det temat? Tips någon?), men jag ska nog läsa nåt annat emellan så att jag inte ledsnar.

5 kommentarer:

Erika sa...

Jag har bara läst Blodsarv av Denise Mina, men jag är lite kluven till henne. Jag gillade nog storyn i sig, dock hade jag precis som du svårt för det konstanta bantningstjatet. Katolikköret tyckte jag också blev också lite segt i längden, även om det iofs var mer relevant för handlingen.

Emelie sa...

Jag tyckte också det var riktigt störande att hon hela tiden tänkte på hur tjock hon var. Blev efter ett tag väldigt störande!

Martina sa...

Det där bantningstjafsandet blir verkligen jobbigt i längden; jag hoppas att Paddy skärper till sig i den sista boken. Hon är ju faktiskt mindre självmedveten i andra boken än i första.

Olivia sa...

Min far påstår att den sista boken är bäst. Jag har bara läst första så jag vet inte om han har rätt.

Martina sa...

Det kan jag gott tro, det verkar som att de blir bättre och bättre.