Jag kunde inte låta bli

Häromdan beställde jag både The Haunting of Hill House och We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson. Jag skyller på Mörkerelitistklubben i allmänhet och Glory Box i synnerhet. ;)

No milk, slut*

Idag jobbade jag min sista dag på Norrfjärdens bibliotek. Större delen av dagen gick åt till att överlämna hela rasket till den nya bibliotekarien som börjar på måndag - jag fick säkert med åtminstone hälften av allt viktigt men jag hoppas att det går bra ändå. Hon börjar nämligen med att jobba ensam en vecka eftersom biblioteksassistenten är på skidtävling i Italien... =)

Egentligen var det förstås meningen att hon skulle börja redan denna vecka, men ett sjukt barn satte stopp för den planen. Nå ja, hon har iallafall fått en nyckel, och en lathund med "bra att veta"-grejer som jag skrev ihop i veckan, och ett papper med alla viktiga lösenord.

Den 17 februari påbörjar jag ett treveckorsvikariat på Piteå stadsbibliotek, som ska gå över till RFID-teknik under våren (vilket alltså är anledningen till mitt vikariat - de behöver en person som kan arbeta med det. Plus att en av de ordinarie bibliotekarierna ska vara ledig en månad precis då...), och sen får jag se hur det blir. Jag har sökt lite jobb förstås men konkurrensen är, milt sagt, ganska hård.

Nå ja. Jag får njuta av min två och en halv vecka långa "semester" - eller arbetslöshet, som man också kan kalla det - och passa på att göra de där sakerna jag inte hunnit med när jag jobbat. Sova till exempel, och storstäda. Och nästa helg åker jag ner till Stockholm en vända för att hälsa på mina nyligen nerflyttade f. d. nästan-grannar. (Vilket sätt, va - flytta ner till Stockholm bara för att man fått ett fast heltidsjobb och en nybyggd lägenhet. Herregud, det finns ju inte ens vettigt bredband där nere i obygden.)

*Detta är ett ytterst internt skämt som kommer förstås av exakt en person som läser det här. Eller kanske två.

Jed Rubenfeld - The Death Instinct

Jag läste Rubenfelds första bok, Analys av ett mord, när den ganska nyligen kommit ut på svenska men var inte alls särskilt förtjust i den. Ändå lånade jag hem The Death Instinct när vi köpte in den på jobbet. Logik? Nja, jag vet inte.

Och jag har tragglat och tragglat i säkert en månad - men inte för att boken är dålig, för det är den inte. Den är faktiskt riktigt bra. Nä, istället har jag brottats med minimal lästid (för annat än barnböcker) och även en vacklande läslust. Dessutom tog det ett tag att riktigt komma in i boken, och visst, den har partier som är mindre intressanta, men också partier som är väldigt bra. Speciellt gillar jag allting med detective Littlemore, en äkta NYPD-polis med en italiensk hustru och ett stort antal barn.

I The Death Instinct har det gått ett antal år sedan Analys av ett mord, och läkaren Stratham Younger - huvudpersonen både då och nu - är numera änkling och har precis kommit hem från kriget (det stora, alltså första världskriget. Boken utspelar sig 1920). Under kriget träffade han Colette Rousseau, en ung fransyska som körde en av Madame Curies röntgenbilar, och efter kriget kommer Colette till USA för att arbeta på en radiumklinik i New York. Hennes yngre bror Luc är svårt traumatiserad av händelser under kriget och har inte sagt ett ord på nästan sex år, och på grund av detta vill Colette ha Youngers hjälp med att kontakta dr Freud i Wien.

Boken börjar dock med att Younger, Littlemore och Colette befinner sig på Wall Street vid lunchtid den 16 september 1920. Det är inget datum som man kommer ihåg särskilt nuförtiden (ja, kanske om man är amerikan och bor i New York), men det som hände då gick till historien som ett av de värsta terrordåden på amerikansk mark ända fram till Oklahomabombningen 1995. Klockan 12.01, mitt under lunchrusningen på Wall Street, exploderade en bomb som krävde 38 människoliv och skadade 143. De skyldiga åkte aldrig fast, men det tros allmänt att bomben planterades av italienska anarkister.

Nåväl. Younger, Littlemore och Colette blir inte allvarligt skadade, och Younger börjar genast arbeta med de sårade med Colette som sin assistent. Littlemore tar kontrollen över de poliser som skyndar till och påbörjar genst en utredning - en utredning som snabbt övertas av FBI. Problemet med detta är att de som då håller i utredningen inte verkar vilja ta reda på de som verkligen är skyldiga.

Bombningen på Wall Street är grunden i berättelsen men Rubenfeld kastar ut trådar till höger och vänster; en annan viktig tråd är Colettes förhållande till Younger samt Lucs mutism, som dr Freud kanske skulle kunna bota. Sedan händelserna i Analys av ett mord har dock Younger kommit att misstro psykoterapi och det är endast motvilligt han går med på att ta Colette och Luc till Österrike för att träffa Freud.

Nå, iallafall. Fastän det är många trådar att hålla reda på visar det sig i slutändan att det mesta har med varann att göra (surprise!) och att lösningen står att finna högt upp i den politiska hierarkin (surprise!). Inte helt oväntat kanske. Men det är hur som helst en bra bok, och jag börjar fundera på varför jag inte gillade hans första. Det kan vara för att jag inte läste den på orginalspråk, men det kan ju förstås också vara så att The Death Instinct helt enkelt är, tja, bättre.

Bästa barnböckerna

Jag har läst enorma mängder barnböcker under mina futtiga fem månader i Norrfjärden. En del har varit ganska trista, andra okej men inte mer. Några har varit riktigt bra och ytterligare några fantastiska.

Guldkornen, iallfall de som jag kan komma ihåg, är:

Sorgfjäril av Ingelin Angerborn.
Bara vara Jennie av Solveig Olsson-Hultgren.
Joy till världen av Viveka Sjögren.
Våffelhjärtat av Maria Parr.
Nyckelbarnen av Sara Kadefors.
Och? av Bitte Havstad.

Och så några som också är jättebra men inte riktigt når upp till samma nivå som de ovan (de får en 4:a istället för en 5:a helt enkelt):

Önskelistan av Åsa Karsin.
Lilla E ger sig ut på en resa av Charlotta Lannebo.
Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr.
Rico, Oskar och skuggorna i gårdshuset av Andreas Steinhöfel.
Min första världssensation av Annalena Hedman.
En hemlig vän av Katarina Genar.
Cirkusflickan av Camilla Lagerqvist.

Slutsatsen jag kan dra är att kvinnor uppenbarligen skriver bättre barnböcker än män. Eller?

Läs-, skriv- och idétorka

För närvarande lider jag av alla tre. Jag har knappt nån lästid (och inte särskilt mycket läslust heller, för det mesta blir det tv istället) och inte heller några andra listiga idéer att framföra här på bloggen. Så det kanske fortsätter vara lite tunnsått med inlägg här ett tag framöver.

Förvånansvärt restriktiv

Hittills i år har jag bara köpt sex böcker: One Day (Nicholls), The Great Gatsby (Fitzgerald), Lark & Termite (Phillips), Terminal Freeze (Child), O Jerusalem (King) och The Cabinet of Curiosities (Preston). Jag har till och med avhållit mig från att köpa We Have Always Lived in the Castle, trots att medlemmar i Mörkerelitistklubben skrivit så fint om den. (Och alltså frestat mig att köpa den till att börja med.)

Hur har det gått för er?

Andreas Steinhöfel - Rico, Oskar och skuggorna i gårdshuset

Ytterligare en bokpratsbok! Rico, Oskar och skuggorna i gårdshuset är en mellanåldersbok den med, ca 9-12 år alltså. Den handlar om Rico, som är ett lågt begåvat barn. Det betyder att han kan tänka jättebra men det går inte alltid så snabbt och det blir inte riktigt som när andra människor tänker - men han är egentligen inte dum.

Rico har fått en hemläxa över sommaren; han ska skriva en dagbok. Hans lärare tycker att han skriver bra (ja, förutom alla felstavningar förstås) och vill att han ska skriva om vad han gör på sommarlovet. Föga anar läraren att Ricos sommarlov kommer att vara lite äventyrligare än planerat...

En kidnappare härjar i staden. Han kallas lågpriskidnapparen, eller Mister 2000, för när han kidnappar barn så kräver han inga enorma summor. Bara 2000 euro (boken utspelar sig i Tyskland), en summa som de flesta föräldrar kan skrapa fram om de verkligen måste. Och på grund av detta så är det ingen som ringer polisen förrän barnet är tryggt hemma igen - ingen vill riskera att ens barn skadas när det rör sig om en så liten summa pengar.

Ricos mamma är förstås orolig för kidnapparen, men Rico beger sig sällan nånstans ensam eftersom han så lätt tappar bort sig. När mammans bror blir allvarligt sjuk reser hon alltså dit för att träffa honom en sista gång, och Rico stannar hemma tillsammans med grannen, tant Ella. I samma veva dyker Oskar upp. Han är lite yngre än Rico men högt begåvad, och dessutom är han rädd för allt - så rädd att han ständigt går runt med en mopedhjälm på huvudet. De båda pojkarna bekantar sig med varandra, men precis när Rico tror att de blivit vänner på riktigt försvinner Oskar. Har han bara tröttnat på sin lågt begåvade kompis, eller har kidnapparen varit framme? Rico bestämmer sig för att lösa mysteriet.

Det här är en mycket rolig version - och anpassad för barn - av Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Christopher i Den besynnerliga händelsen... är autistisk och tar allt bokstavligt. Rico är inte autistisk, men tar också allting väldigt bokstavligt, även om han inte har lika många fobier och konstiga saker för sig som Christopher. Det är också ett mycket spännande mysterium som Rico försöker lösa; ett ganska farligt mysterium till och med. Rico tänker på ett speciellt sätt och fastän han inte är så snabb på att tänka, så är han uppfinningsrik och klok på sitt eget sätt. Det är Rico själv som berättar - boken är alltså hans sommarlovsläxa - vilket gör att man verkligen kommer in i hans sätt att tänka. Jag tror inte att boken hade blivit lika bra i tredje person.

Förhoppningsvis är det här en bok som uppskattas av sin målgrupp. Med humor och spänning kommer man långt, och Rico, Oskar och skuggorna i gårdshuset har båda. Jag uppskattade den absolut. =)

Sara Kadefors - Nyckelbarnen

Nyckelbarnen är en mellanåldersbok (9-12 år, ca) som handlar om Siri, jagberättaren, och vad som hände under höstterminen i femman.

Siri är ett nyckelbarn. Hennes föräldrar jobbar massor och är nästan aldrig hemma; redan i trean fick Siri en egen nyckel hem trots att hon inte ville det. Hittills har hon kunnat vara på fritidsklubben efter skolan, men nu ska fritidsklubben läggas ner på grund av besparingar. Vad ska hon göra istället? Det är inte alls kul att komma hem till en tom lägenhet.

Siris föräldrar oroar sig för att hon inte har några kompisar, men Siri är nöjd som det är. Hon tycker inte att hon har nåt gemensamt med sina klasskompisar, inte ens med Linn och Leo som bor i samma hus. Men trots det börjar hon en dag prata med Linn och utan att veta hur det gick till är de plötsligt vänner. De båda blir också kompisar med Leo, den stökiga* killen i klassen som deras lärare Maggan inte gillar. Hon hackar alltid på Leo vilket bara gör att han blir jobbigare och jobbigare, och till och med de andra i klassen tycker att Maggan är oschysst och rentav elak mot både Leo och flera andra i klassen. Nizar, däremot, är lärarens gullegris. Siri tycker illa om honom men trots det vill han att de ska arbeta tillsammans på hemkunskapen. Varför? Siri kan verkligen inte fatta det.

Trion - Linn, Leo och Siri - beslutar sig för att försöka göra något åt den ohållbara situationen i klassrummet. De går till rektorn för att berätta hur Maggan beter sig mot vissa av eleverna, Leo i synnerhet, men rektorn tror inte på dem. Hon har ju känt Maggan så länge! Barnen blir både ledsna och arga, och tillsammans bestämmer de sig för att hämnas på både Maggan och rektorn. De börjar i liten skala, men det som från början var ganska harmlöst eskalerar och snart är de, med Linn i spetsen, bortom all kontroll.

Samtidigt som allt detta pågår så uppträder Siris föräldrar märkligt, och problemen hemma blir allt värre. Siri förstår att hennes föräldrar ljuger för henne. Hon vet inte varför eller om vad, men de ljuger.

Mycket bra bok! Speciellt upprörande är förstås tråden om Maggan, en lärare som misslyckas kapitalt med sitt jobb och behandlar vissa elever som skit samtidigt som hon favoriserar andra. Att rektorn håller henne om ryggen är ju helt ofattbart, när eleverna - hela klassen! - protesterar så kraftigt. Inte ens kuratorn tar tag i problemet, istället ska det lekas dramalekar och pratas om att det är fel att mobba. Fast att det är fel av en lärare att mobba en elev, det nämns inte. Det här kan nog vara grund för en diskussion i en klass och jag tror att Nyckelbarnen skulle göra sig väldigt bra som en högläsningsbok i skolan just på grund av alla potentiella diskussionsämnen.

Det blir lite rörigt emellanåt eftersom det är såpass många röda trådar; huvudspåret är förstås Maggan och rektorn - och hur Linn spårar ut alltmer - men sen är det ju det där om Siris föräldrar, och om Nizar som vill bli kompis med Siri och hennes gäng. Jag tror dock att det här är en bok som många nio-till-tolvåringar skulle uppskatta om man satte den i händerna på dem. Det den har mot sig är omslaget, som är stilistiskt snyggt men inte särskilt lockande för målgruppen. Jag har dock lyckats förr med att "prata ut" en bok i en mellanstadieklass; ett exempel en bok som tidigare inte lånats ut men som jag haft med på ett bokprat med resultatet att flera velat läsa den är Och? av Bitte Havstad. Den har också en snygg framsida - om man är vuxen. De flesta barn ratar den för den ser för tråkig ut.

Iallafall - på fredag bokpratar jag om Nyckelbarnen, så jag får se då om jag har rätt. =)

*adhd, misstänker jag.

Douglas Preston & Lincoln Child - The Ice Limit

Årets första bok är utläst - nästan lite pinsamt att det redan är 7 januari och jag har bara hunnit läsa ut en bok. Jag läser snabbt, det är inte det... jag har bara inte haft tid.

The Ice Limit är en high tech-thriller, tänk Michael Crichton fast utan dinosaurier (ja, jag vet att han skrev annat än Jurassic Park. Jag har till och med läst en av de där andra böckerna). En amerikansk multi-miljardär, Palmer Lloyd, som är passionerat intresserad av vetenskap, har som projekt att bygga världens största och bästa museum över naturvetenskap, historia, arkeologi - tja, allt, mer eller mindre. Han snubblar oväntat över data som tyder på att en meteoritjägare dött medan denne försökt lokalisera en okänd meteorit på Isla Desolación, en ytterst svårtillgänglig ö utanför Cape Horn. Lloyd blir genast eld och lågor. Meteoriten ska bli hans huvudutställning när han öppnar sitt nya museum, och om de uppgifter som letat sig hela vägen från den sydligaste spetsen av Sydamerika till USA är sanna så är den här meteoriten den tyngsta som någonsin upptäckts.

Lloyd samlar ihop ett antal experter för att organisera en expedition till Cape Horn. Sam McFarlane, doktor i planetär geologi och numera meteoritjägare på heltid, blir motvilligt Lloyds meteoritexpert och tillsammans med företaget EES - Effective Engineering Solutions, Inc - och dess chef, Eli Glinn, ska McFarlane hämta meteoriten på Isla Desolación och transportera den till Lloyds museum.

So far so good. Men det hade förstås inte varit en thriller utan några små... störningsmoment. Ett av dessa är ett något större störningsmoment än de räknat med - en omutlig och viljestark chilensk sjöofficer, kapten på en uttjänt chilensk jagare, som inte tänker låta amerikanerna smita undan med något potentiellt värdefullt. Kombinera detta med världens tyngsta meteorit, en rasande storm, antarktiskt kyla och en intensiv motvilja mot misslyckande från båda sidor... det blir en ödesdiger blandning.

Inte lika bra som Cussler eller Gibbins - kanske för att jag inte är lika förtjust i high tech-thrillers som i, tja, äventyrsthrillers kanske man kan kalla det - men helt klart ett värdigt substitut. Jag kan absolut rekommendera The Ice Limit till den som gillar Cussler, Gibbins, Crichton med flera liknande författare.

Preston/Child har skrivit ett antal thrillers och deckare tillsammans, vissa ingår i en serie och en del är fristående. (The Ice Limit är en av de fristående.) Jag kommer absolut att läsa mer av dessa båda, faktiskt så har jag redan beställt en av deras agent Pendergast-böcker: The Cabinet of Curiosities. Det är visserligen inte den första boken med Pendergast men det var den som lät mest intressant.

Det här är också första boken i alfabet-utmaningen: bokstaven P. 

Årets första Adlibris-beställning

Jayne Anne Phillips - Lark and Termite
David Nicholls - One Day
F. Scott Fitzgerald - The Great Gatsby

Dessutom fick jag ett recensionsex häromdan, från Massolit förlag: Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

Tjoho!

F. d. Bokhore-Helena har börjat blogga igen! Jag har saknat henne på Bokhora, tyckte alltid att hon var den bästa skribenten + förstås att hon läste de intressantaste böckerna. ;)

Dark Places heter bloggen.

Alfabet-utmaning

Jag har bestämt mig för att under 2011 ska jag läsa minst en bok från varje bokstav i alfabetet - av de olästa jag har hemma alltså. Det blir inte alla bokstäver, jag har ingen på I, Q, X, Y eller ÅÄÖ (om jag inte lyckas införskaffa detta under året), men resten av alfabetet finns. Det är förstås författarens efternamn jag pratar om.

Jag kommer inte heller att läsa dem i alfabetisk ordning utan läser det jag är sugen på för tillfället. När året är slut borde jag alltså ha läst minst 21 böcker ur SUB:en.

A - Ajvide Lindqvist, John - Lilla stjärna
B - Brandreth, Gyles - Oscar Wilde and the Nest of Vipers
C - Cussler, Clive - Medusa
D
E
F
G
H
I
J - James, Henry - The Turn of the Screw
K
L - Langan, Sarah - The Missing
M - Martin, Andrew - The Necropolis Railway
N
O
P - Preston, Douglas och Child, Lincoln - The Ice Limit
Q - ingen författare
R
S
T
U
VW
X - ingen författare
Y - ingen författare
Z
Å - ingen författare
Ä - ingen författare
Ö - ingen författare

P.S. Den som är sugen får förstås haka på!

Jag tror jag ger upp Antal Szerb

Legenden Pendragon var inte tillräckligt intressant. Jag lägger ifrån mig den på obestämd tid (dvs. lämnar tillbaks den till bibblan) och fortsätter enbart med The Ice Limit för tillfället.

Årets bokliga nyårslöfte

Jag ska - jag MÅSTE - bli bättre på att läsa ur min egen bokhylla. Det är antingen det, eller så måste jag bli bättre på att inte köpa böcker. Min bokhylla för olästa böcker (en standard 80 cm Billy) är nämligen proppfull. Det finns nån utmaning om att läsa minst 37 av sina egna olästa böcker under 2011; den tänkte jag inte hoppa på men jag ska ändå försöka läsa så många av mina egna böcker som möjligt. Varför just 37, förresten? Det är inte en jämn siffra överhuvudtaget.

Dessutom tror jag att jag borde införa nån sorts varannan engelsk, varannan svensk-regel. Fast om jag läser huvudsakligen från mina egen bokhylla så kanske det inte behövs. Jag tror att den är ganska jämnt fördelad.

P.S. Och så var det det här med att skriva om böckerna på bloggen. Det måste jag bli bättre på - förr skrev jag ju om allt (nytt, dvs. inte omläsningar) men nu har det blivit sämre med det. 

Läsåret 2010

Dax för lite statistik!

2010 läste jag 101 böcker (jag hade missat att skriva upp en av Martin Beck-böckerna så Heligt blod var inte bok 100 som jag trodde utan bok 101. Bok 100 var istället Barbara Ehrenreichs Gilla läget) vilket är 19 färre än 2009 och 42(!) färre än 2008. Jag säger det igen: heltidsjobb är inte bra för statistiken.

Av dessa 101 böcker var 30 omläsningar, alltså ungefär en tredjedel (precis som 2009). Endast 16 böcker var på engelska mot 23 2009 - men jag har ju läst färre böcker 2010 så...

Lästa genrer är som följer: 10 barn- eller ungdomsböcker, tre BOATS (Torey Hayden), 47 deckare (jag läser verkligen alldeles för mycket deckare), två fackböcker eller åtminstone sort of-fackböcker (Ehrenreich och Oz), sju fantasy, 18 "vanliga romaner", två science fiction, två skräck, en seriebok/comic (Get Fuzzy), tre thrillers och sex äventysromaner (Cussler och Gibbins).

Hm. Med tanke på att jag säger mig tycka så mycket om science fiction, fantasy och skräck är det verkligen märkligt att jag läser så lite av dessa genrer...

Och så lite geografi:

Albanien 1
Finland (Estland) 2
Frankrike 1
Irland 2
Israel 1
Kanada 2
Norge 1
Storbritannien 32
Sverige 34
Sydafrika 1
Turkiet 1
Tyskland 2
USA 21

Flest svenska författare? Jag var tvungen att dubbelkolla. Jo, det är ju Maria Lang och Sjöwall-Wahlöö som dragit upp statistiken. Finland/Estland är förstås Oksanen, jag vet faktiskt inte riktigt var man ska placera henne.

50 av mina lästa böcker är skrivna av kvinnor, 9 av en kvinna och en man tillsammans och 42 av män. Och slutligen: jag har bara recenserat 52 av 101 lästa böcker här på bloggen. Skärpning på det.

Nu kommer förstås en jättestor disclaimer... jag har bara redovisat de böcker jag har läst "för nöjes skull". Till detta tillkommer 48 barnböcker jag har läst till bokprat på jobbet. (Även Sorgfjäril, Cirkusflickan och Och? har jag haft med på bokprat, men jag läste dem ursprungligen för min egen skull, eller hur jag nu ska säga).

Årets 10 bästa (utan inbördes ordning):

Justin Cronin - The Passage
Sofi Oksanen - Utrensning
Sofi Oksanen - Stalins kossor
Emma Donoghue - Room
China Miéville - Kraken
Frank Schätzing - The Swarm
David Gibbins - The Mask of Troy
Bitte Havstad - Och?
Ingelin Angerborn - Sorgfjäril
Nevil Shute - Fem svarta höns (som av en oerhörd miss inte nämndes bland topp 5 i kvartalsrapporten. Hur lyckades jag med det?)

Några som var tråkiga, inte levde upp till förväntningarna eller bara... "meh":

Ismaïl Kadaré - Den döda arméns general
Claude Izner - Mordet i Eiffeltornet
Philip Kerr - March Violets
Geraldine McCaughrean - Det vita mörkret
Stefan Casta - Den gröna cirkeln