Dan Simmons - Dödsgudinnans sång

Dödsgudinnans sång handlar om den amerikanske poeten Robert Luczak som, på uppdrag av den tidskrift han arbetar för, reser till Calcutta för att hämta en dikt som påstås ha skrivits av den indiske poeten M Das, en man som man trott varit död i åtta år. Med sig har Luczak sin fru, indiskfödda Amrita, och sin lilla dotter Victoria, sju månader gammal.

Redan på flygplatsen i Calcutta är det något som inte stämmer. Istället för att mötas av det indiska författarförbundets utsände mr Chatterjee så hämtas familjen Luczak av en okänd man, Krishna, som påstår sig vara en "intellektuell" ditskickad av Luczaks chef på tidskriften. När Luczak sedan ska få manuskriptet med den påstått nya dikten av M Das så överlämnas det mystiskt på en järnvägsstation, och författarförbundet vägrar låta Luczak träffa Das. Det visar sig att de själva inte heller träffat honom och att de i själva verket inte ens vet om han verkligen lever.

Krishna tar med Luczak för att träffa en vän som han hävdar kan kasta ljus över M Das mystiska försvinnande och dito återkomst. Vännen har en gruvlig historia att berätta; en historia om dödsoffer och en urgammal kult till gudinnan Kalis ära. Innan Luczak förstår vad det är som händer dras han och hans familj in i en värld av sorg och fasa.

Detta är Dan Simmons första bok och jag skulle väl egentligen inte klassa den som renodlad skräck även om vissa delar är mer än lovligt blood and gore. Det är lite övernaturligheter här och där och vissa händelser som lika gärna skulle kunna ha hänt bara i Luczaks fantasi, men slutet är allt annat än fantasi och skräcken har egentligen inget alls att göra med Kali-kulten eller M Das och den är i slutändan inte det minsta övernaturlig.

Beskrivningen av Calcutta lämnar en dålig smak i munnen, vilket jag antar är meningen. Hur nån frivilligt skulle vilja bo i eller besöka en sån sopstinkande helveteshåla som Calcutta utmålas som övergår mitt förstånd - men jag antar att beskrivningen är något vinklad för berättelsens syfte, samt att det antagligen inte är lika illa längre (boken kom ut 1985 och utspelar sig 1977), om det nu nånsin var det.

I sin helhet tycker jag att Dödsgudinnans sång är okej, men vissa delar är rätt tråkiga och andra (ni vet vilka jag menar om ni läser boken) är hjärtskärande hemska och jobbiga att läsa. NÅGOT AV EN SPOILER: Ett tips är att inte läsa boken om man har småbarn, säg... åh, runt sju månader gamla eller så...