Dödsgudinnans sång handlar om den amerikanske poeten Robert Luczak som, på uppdrag av den tidskrift han arbetar för, reser till Calcutta för att hämta en dikt som påstås ha skrivits av den indiske poeten M Das, en man som man trott varit död i åtta år. Med sig har Luczak sin fru, indiskfödda Amrita, och sin lilla dotter Victoria, sju månader gammal.
Redan på flygplatsen i Calcutta är det något som inte stämmer. Istället för att mötas av det indiska författarförbundets utsände mr Chatterjee så hämtas familjen Luczak av en okänd man, Krishna, som påstår sig vara en "intellektuell" ditskickad av Luczaks chef på tidskriften. När Luczak sedan ska få manuskriptet med den påstått nya dikten av M Das så överlämnas det mystiskt på en järnvägsstation, och författarförbundet vägrar låta Luczak träffa Das. Det visar sig att de själva inte heller träffat honom och att de i själva verket inte ens vet om han verkligen lever.
Krishna tar med Luczak för att träffa en vän som han hävdar kan kasta ljus över M Das mystiska försvinnande och dito återkomst. Vännen har en gruvlig historia att berätta; en historia om dödsoffer och en urgammal kult till gudinnan Kalis ära. Innan Luczak förstår vad det är som händer dras han och hans familj in i en värld av sorg och fasa.
Detta är Dan Simmons första bok och jag skulle väl egentligen inte klassa den som renodlad skräck även om vissa delar är mer än lovligt blood and gore. Det är lite övernaturligheter här och där och vissa händelser som lika gärna skulle kunna ha hänt bara i Luczaks fantasi, men slutet är allt annat än fantasi och skräcken har egentligen inget alls att göra med Kali-kulten eller M Das och den är i slutändan inte det minsta övernaturlig.
Beskrivningen av Calcutta lämnar en dålig smak i munnen, vilket jag antar är meningen. Hur nån frivilligt skulle vilja bo i eller besöka en sån sopstinkande helveteshåla som Calcutta utmålas som övergår mitt förstånd - men jag antar att beskrivningen är något vinklad för berättelsens syfte, samt att det antagligen inte är lika illa längre (boken kom ut 1985 och utspelar sig 1977), om det nu nånsin var det.
I sin helhet tycker jag att Dödsgudinnans sång är okej, men vissa delar är rätt tråkiga och andra (ni vet vilka jag menar om ni läser boken) är hjärtskärande hemska och jobbiga att läsa. NÅGOT AV EN SPOILER: Ett tips är att inte läsa boken om man har småbarn, säg... åh, runt sju månader gamla eller så...
Barrbarnet
4 timmar sedan
Inlägg
5 kommentarer:
Jag gillade den. Tyckte att den var himla stämningsfull och äcklig på ett bra sätt. Men ja, det där barnet var så himla obehagligt.
Visst inte att den fanns på svenska, förresten.
Jo, den var både stämningsfull och äcklig - Simmons är bra på stämning. "Tyvärr" så var min första Simmons "The Terror" som jag tyckte var helt fantastisk, så nu lever ju hans andra böcker inte upp till den hypen...
Tack för varningen, jag har funderat på att läsa Song of Kali men nu skippar jag det eftersom jag har otroligt svårt att läsa böcker där barn far illa nu för tiden...
Btw så håller jag på med Simmons Drood just nu, mest för att Guillermo del Toro ska filmatisera den förr eller senare, och den är väldigt bra hittills.
En grymt bra bok som jag upptäckte i somras. När jag väl öppnat den kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Totalt fast blev jag, och den har kommit att bli en av mina favoritböcker. Som du säger är det inte renodlad skräck, utan en stundvis lågmäld bok, mer åt thrillerhållet. Man känner att det inte kommer vara ett snällt slut för den stackars författaren. Och man blir inte jättesugen på att åka till Calcutta. Man blir verkligen färgad av Simmons beskrivning av staden.
Emelie: jag gillade delar av Drood, men tyckte också att den var väldigt tråkig mellan de där bra delarna. Ska bli väldigt kul att se filmen dock.
Johan: nej, jag kände mig definitivt inte frestad att resa till Calcutta när jag läste boken! Jag tror också att mycket av känslan man får av boken beror på att man VET att det inte kommer att sluta bra: "I have a bad feeling about this."
Skicka en kommentar