5 november 2008

Maria Lang - Körsbär i november

Jag trodde att jag hade läst Körsbär i november men det hade jag tydligen inte gjort, märkte jag - jag kände inte alls igen boken när jag började läsa den. Så bra, då platsar den ju i läsutmaningen. (Bok 85 - femton böcker kvar till målet!)

Körsbär i november är en ganska sen Lang-deckare. Den är skriven 1976 och utspelar sig 1975, i början av november i Skoga. Christer Wijk är på Allhelgonabesök hos sin mamma Helena som för att få honom att tänka på annat (än hustrun Camilla och deras äktenskapliga problem) börjat prata om ett misstänkt dödsfall som ägde rum i Skoga 25 år tidigare. Mordet, om det var ett mord, preskriberas om bara några dagar. Christer blir förstås intresserad. Han var utomlands när det hände och vet inte särskilt mycket om fallet, men turen vill att en av de inblandade i dramat är inneboende hos Helena Wijk, och genom henne träffar han de övriga misstänkta. Om han ska kunna lösa mordet och fånga MÖRDAREN måste han skynda sig...

För att vara en så pass sen Lang-deckare är det en helt ok bok. Maria Lang blev ju som bekant bara sämre och sämre (hennes sista bok, Se Skoga och sedan... från 1990, var enbarmligt usel) men ännu på 70-talet hade hon inte riktigt förlorat skärpan - även om jag irriterar mig storligen på hennes sätt att bryta upp många repliker med "sa hon" eller "frågade han". Exempel:

"Då, sa Helena Wijk, är jag nöjd."

eller

"Jag, sa Lisa, har mina finskor kvar hemma i våningen!"

Melodin blir liksom helt fel. Men Körsbär i november är iallafall inte lika hemsk som Vi var tretton i klassen (1973), i den boken är nästan varenda replik skriven på det sättet. Konstigt, för så skrev hon inte under femtiotalet. Var det kanske så man skulle skriva runt 1975?

Puck och Einar är inte heller med i de senare böckerna - visst hade det varit kul om de varit det, så att man hade fått följa dem lite längre, när barnen växt upp? - så Christer får klara sig utan en sidekick att ha lite UST med. Eftersom mordet skedde för så länge sedan är boken dessutom relativt oblodig, och den stora avslöjningsscenen (så obligatorisk i pusseldeckare) saknas tyvärr nästan helt.

Som säsongsbunden läsning är Körsbär i november dock alldeles utmärkt. Den tar sin början på Allhelgonadagen och slutar på Gustav Adolfsdagen den 6 november, så jag läste den i precis rätt tid.

5 kommentarer:

snowflake sa...

Vad är UST?

Helena sa...

Jag retar mig också sjukt mycket på Langs sätt att stycka upp meningar genom att slänga in "sa hon" mitt i. Hon började med det i slutet av 60-talet om jag inte missminner mig. Överlag ser man, om man läser Langdeckarna i kronologisk ordning, en rejäl stilistisk försämring efter 60-talet. Det känns slappt, pladdrigt och ogenomtänkt. Men Körsbär i november tycker jag är riktigt bra för att vara så pass sen.

Martina sa...

snowflake: Unresolved Sexual Tension.

Helena: det känns nästan som att tidiga och sena Langböcker (med brytpunkt nån gång i slutet av 60-talet) inte ens är skrivna av samma författare. Jag märke det när jag läste "Rosor, kyssar och döden" direkt efter "Körsbär i november", den förra är så mycket mer intelligent skriven (språket, miljöbeskrivningarna etc.) än den senare.

Johan sa...

Lustigt, jag trodde jag var den ende som irriterade sig på de märkligt upphuggna meningarna. Skulle, tror ni, detta vara något speciellt för sjuttiotalssvenska som hon plockade upp?

Det var väldigt länge sedan jag läste någon av Langs böcker nu, men det stämmer nog att det de äldsta har ett annat språk också. Jag minns mest att de senare känns väldigt tunna och bleka i innehållet jämfört med de äldre. Kanske mest för att "årets Langdeckare" måste skrivas, vare sig hon ville eller inte.

Martina sa...

Ja, det kan ju mycket väl vara så att hon tröttnade efter ett tag och skrev ihop lite vad som helst... De upphuggna meningarna förekommer iochförsig i en del tidiga böcker också, men mycket mer sällan (tänkte på det nu när jag läste om "Kung Liljekonvalje av dungen" från 1957). Kanske en gång per kapitel istället för i princip varje replik...